Mässförbi

Bokmässan är överstökad och jag är, likt många andra, rent sinnejsukt trött. Att under fyra dagar omges av drygt 77.000 människor kräver sin tribut i form av svullna fötter, slutkörd hjärna, skamfilad lever.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt och drömde mig igenom alla upptänkliga slag av männsikomyller och sorl. Sen drömde jag att jag skulle delta i en konferens för människor med stora huvuden.

Det tyckte jag var något märkligt, jag har ett ganska litet huvud. Tills jag insåg att jag nog egentligen skulle fungera som nåt slag av arrangör.

En bok köpte jag på mässan, Elin Wägners Pennskaftet i pocket. Den kostade mig 3 euro. Nästa år är det 100 år sedan denna Wägners första egentliga roman utkom.

Allt det nya och hippa gör mig avvogt inställd, märker jag. Speciellt om man bombarderas med det i alltför många dagar å rad.

Nobelvåndor

Nu har ett gäng journalister, fotografer och experter besökt statsministerns hus och letat efter hyvlade bräder utan att hitta några. Det är så spännande så klockorna stannar.

Titta, här är en kvistfri furuplanka! Den har nog kostat 10 euro löpmetern. Minst.

Aningens mera spännande är eftermiddagens äntligenhändelse, där någon kommer att bli utsedd att i december stiga fram och ta emot en pränika och ett rätt så tjockt kuvert ur knugens hand. Alla kulturredaktörer med självaktning har inför detta tvingats spotta ur sig åtminstone ett par tre namn (de två mest frekvent förekommande är givetvis Amos Oz och Joyce Carol Oates).

Jag tippar på a) en lyriker b) någon ickeeuropeisk, ickeamerikansk (vare sig Nord- eller Sydamerika) c) att jag kommer att få äta upp mina tippningar när romanfabriken Oates får priset.

Det må vara önsketänkande och ett uttryck för mina egna högst personliga preferenser att jag vill se en lyriker som pristagare, men jag ser gärna t.ex. Tomas Tranströmer i den rollen.

Klockan 14.00 normal esbotid gläntar Peter Englund på dörren och befriar oss från våra litterära plågor för den här hösten, då får vi veta.

Tristess i läsandet

Nu gick det troll i läsandet. Som alltid när jag är sjuk så ger jag mig på rejäla doningar i läslistan. Men både Ian McEwans På Chesil Beach och Joyce Carol Oates (uppenbara mellanverk) Den tatuerade flickan smakade mig trä och fick mig bara att skruva mig igenom läsprocessen och gjorde det hela till en litterär joggingtur utan mål. Utan att vara konditionshöjande, liksom.

Inte för att alla böcker behöver vara det, inte alls. Och inte för att man behöver se trögläsandet som en prestation. Vill dock göra mera än att lubba igenom texterna.

Tips, nån?

Lungromantik

Så blev det att till att byta ut Bok och Bibliotek mot ett besök hos lungläkaren. Ett byte som nog inte känns riktigt rättvist, men för all del, det finns inget alternativ i detta läge.

Innan läkekonsten gav oss penicillin och kortison har folk i generationer hostat lungorna ur kroppen genom mänsklighetens historia fram till tiden efter andra världskriget. Huruvida detta är en rättvisefråga kan vi kanske hoppa över. Svaret är uppenbart pinsamt.

Speciellt som tillgången till mediciner fortfarande är begränsad till ett globalt sett ganska litet fåtal som har råd med dem eller är i den lyckliga situationen att någon annan är villig att betala.

Hagar Olsson hade bacillskräck vilket ledde till uppenbara svårigheter i umgänget med den tuberkulösa Edith Södergran under de få gånger de träffades i verkliga livet. De geografiska omständigheterna, avståndet mellan Raivola och det mondäna och betydligt mer hygieniska Helsingfors, kanske gjorde att systrarna trots allt kunde låta sin relation utvecklas och leva - brevledes.

Men lungsjukeromantiken kan vi lugnt ta och skita i. Hade det funnits mer adekvata behandlingsmetoder än den välgörande luften i Davos så hade vi nog fått se ett annat författarskap.

Och en annan bild av författaren, utan fläckade näsdukar, blekt ansikte mot bleka lakan och en förmodad (intellektuell) isolation i en karelsk utby.

Snart brinner yllesockorna!

Hela den trilobita personligheten har rastat själen - eller åtminstone försökt - ett tag. Dessvärre betvivlar jag att min personlighet tagit del av någon föredömlig evolution under tiden.

I dagens upplaga av Hufvudstadsbladet har Finlands pälsdjursuppfödare valt att köra sin helsidesannons från en dryg vecka tillbaka i repris. Det är mycket propaganda, terrorister och terrorattacker, och en framtid där pälsmotståndarna kommer att förhindra varje hederlig medborgare att bära yllesockor. Eller dricka mjölk.

Varför pälsnäringen ska ta mjölkproducenterna som gisslan i sin märkligt utformade annons kan man ju fråga sig. Den ofrivilliga komiken i det att beskylla andra för propaganda när hela ens retorik kunde ha klippts ur vilken handbok för propaganda som helst, gör det hela bara ännu mera pinsamt.

Pälsmotståndarna demonstrerar också, vilket naturligtvis inte ska ses som en demokratisk rättighet utan som något synnerligen suspekt. De skriker nämligen. När de demonstrerar, alltså.

Till skillnad från annonsen som är neutral och saklig, kan man anta?

Jag undrar bara om pälsuppfödarna tyckte att det inte räckte med att skjuta sig i foten en gång, utan anser med nödvändighet att de måste pricka den andra foten också?

För all del, jag tycker inte att det är fullt klokt att skruda sig i kommandohuva och släppa ut minkarna tillbaka till en natur där de aldrig hört hemma, men vad tror uppfödarna att de uppnår med sin annons?

Visa mig en normalt navlad person som öppnar tidningen på morgonen, läser annonsen och tänker "Ett hyvens folk, de där pälsuppfödarna! Sicken positiv självbild! De framstår på intet sätt som paranoida eller överspända, utan som öppna och trevliga landsortsbor".

Att ta fram megafonen i Husis hjälper föga. Vem tror de lyssnar? De redan frälsta? De som är intresserade av ekologiskt producerade varor och hållbar utveckling? De som skiter i varifrån äggen kommer bara de är billiga?

För den (som jag) hoppas på att det ska gå att bo på landsbygden i detta land också en tid framöver så kan man inte annat än släppa en djup suck, är det inte vegetarianerna så är det gaylobbyn som kommer att förvandla det underbara, finländska samhället till ett gigantiskt koncentrationsläger. Tro mig.

Halvvägs

Semester kan innebära olika slag av stiltje, bleke i hjärnan och gammal god lugn och ro. Försöker motverka semesterkoman genom att läsa. De senaste dagarna har P O Enquist hållit mig sällskap, i form av Ett annat liv. Tanken på att jag snart är tvungen att skiljas från denna bok känns vemodig. Det finns böcker man önskar aldrig skulle ta slut, till skillnad från de hjärnspolardeckare som jag brukar varva med.

Lever dock i den fromma förhoppningen att Siri Hustvedts The Sorrows of an American kommer att bli min räddningsplanka.

Resten av tiden ägnas åt att förundras den ivrigt blommande rosenbuske som klamrar sig fast vid staketet på vår lilla uteterrass.

Steven Patrick

Trots bristfälliga förberedelser (har inte t.ex. laddat ner hans senaste skiva) så kommer jag i kväll att släpa mitt medelålders arsle för att titta på en medelålders Morrissey i världens suomirockmetropol Tammerfors.

Förra kontakten med Steven Morrissey skedde under liknande väderförhållanden som nu råder, men den gången på en ultradammig plan framför den mindre scenen på Ruisrock för ett par år sedan. Ångesten inför att eventuellt skåda en total flopp av en av min ungdoms absolut största idoler förbyttes i insikten att även en nu 50-årig cyniker kan glädja en drygt 40-årig cyniker på ett naturligt sätt, utan att det har sin grund i ren och skär nostalgi.

Fast det är nog länge sedan:

Stretch out and wait
Stretch out and wait
Let your puny body lie down, lie down...

Puny har varken Morrissey eller jag varit sedan the Smiths lade av i slutet av 80-talet, men nånstans, nånstans sitter jag en sommarnatt uppe på den österbottniska slätten, rökande för att slippa myggen, och lyssnar på Ask tillsammans med J.

Vi var bleka, små, klena och luktfria 18-åringar med en för tiden typisk harmageddonångest i bröstet, nu är J borta sedan länge och jag är bor på hotell när jag går på konsert.

Det blev visst litet nostalgiskt i alla fall?