Ett abrupt farväl

Det är nog ett omen; kaffekokaren tackar för sig sista dagen innan semestern. Min semester, alltså. En rådvill församling står och stirrar på den. Lampan lyser, ja, men inget händer. Inget vatten värms upp, inget hemtrevligt gurglande hörs från apparaten som länge varit i behov av en avkalkning.

Jag väntar på att få en text att översätta. Litet elakt sitter jag och önskar att de inte skall hinna skicka den åt mig innan lunchen, som jag satt som deadline. Min kropp befinner sig på jobbet, mitt sinne någon helt annanstans.

Hello, is there anybody out there...

Det är inte kul när man just skannat in 389 sidor text med stor möda och servern tiltar. Plötligt befinner sig en av ens mappar på kaffepaus ute i cyberspace, utom räckhåll, bara för att en halvtimme återfinnas någon helt annanstans, under annat namn.

Jag vill också resa runt inkognito och dyka upp på något oväntat ställe, under annat namn. Dags för semester, obviously.

Who's that on the phone?

Fattar inte vad som hänt sedan jag skrev mitt förra blogginlägg. På något sätt inbillade jag mig att jag i lugn och ro varvar ner innan semestern börjar, umgås med mina arbetskamrater och ordnar pappren på skrivbordet.

Istället blev det en drygt elva timmars arbetsdag. Dela aldrig arbetsrum med en semestrande kollega. Om du gör det svara inte i hennes telefon. Bara som ett tips.

Tyst i korridoren!

En outgrundlig stillhet härskar i korridoren på jobbet. Den frenetiska slutspurten inför midsommaren hänger kvar som ett eko i väggarna, men för tillfället är vi bara två som lollar fram till kaffekokaren för att söka tröst, det arbetande folket.

Nästa måndag kommer jag att stänga och släcka, sedan följer en veckas välförtjänt stadssemester. Jag simulerar turist medan P ännu jobbar en vecka.

Hälsningar från lycklighetsstaden

Jag har tillbringat en helg i landets lyckligaste stad, bott på folkhögskola, gått på stadens enda pub och misstagit Andelsbankens runda, vitoranga ljusskylt på banktanket tvärsöver torget för månen. Överväger starkt att rota fram glasögonen som jag inte använt på över tio år ur skrivbordslådan igen.

Inte för jag var ensam om att vara ute och slarva. När jag återvände hem från den lyckliga staden upptäckte jag att jag bor med en person som upplever att kall ärtsoppa, direkt ut burken, är gångbar som krapulamat. Bara att applicera direkt på smörgåsen.

Bon Jovi underhåller på olympiastadion. Jag håller fönstren stängda. Fattar inte vad det är som får folk att vallfärda långa vägar för att hylla ett band vars sångares hår förtvivlat snabbt närmar sig samma strandlinje som Donald Trumps. Men det finns ju folk som tycker att han är het också.

Blåst och EM

Chicago brukar kallas the windy city, en hederstitel som snart torde övergå till Helsingfors. Vinden drar genom märg och ben. Istället för att i god ordning klaga på sommarvärmen, myggorna och de lättklädda ungdomarna, klagar jag istället på den helvetiska vinden, frånvaron av insekter (var är humlorna?) och de lättklädda ungdomarna (ingen skillnad där, come hell or high water, är det juni är det shorts, sandaler och toppar som gäller - för oss litet äldre toppluvor).

Det är med andra ord måndag och gnällfaktorn skjuter i höjden direkt efter första mötet på morgonen. Måndagen den 30.6 kommer det däremot att vara annat ljud i skällan. Då kommer jag oförmärkt att glida ut i semesterröret, mot ostrukturerat dallande på sandstränder och solfläckiga skogsstigar.

Fotbolls-EM har börjat, ifall det undgått någon. Som vanligt har svensk press utsett sitt landslag till mästare (det blir svårt, men det går nog vägen!), även om nämnda lag inte ännu hunnit beträda den kritstrecksmärkta gräsmattan i alpländerna. Nå, snart skall Svedala genomgå sitt elddop, hoppas att Zlatan uppfyller de (smått) omänskliga förväntningarna.

Portugal såg piggt ut.

In i semestertunneln

Ahoj! Måndag. Känns lika förvirrande som alltid. Under veckoslutet förökar sig alla små irriterande uppgifter (boka möten, gå på möten, svara på mail, ringa upp och kolla folks tidtabeller, sända ut seminarieprogram) till ett oändligt konglomerat av minimala problem som i sin helhet blir en enda härva av grejer som kan gå fel.

Till de positiva faktorerna hör det faktum att det nu är juni = sommar. Och tänka sig: i slutet av tunneln lyser semesterljuset.