e-wars

Har suttit på ett antal seminarier med temat e-publicering och e-böcker de senaste veckorna. Det har tidvis varit rätt intressant. Speciellt när man iakttar hur två sinsemellan mycket olika (motsatta, ja) principer kolliderar med varandra i högljudshastighet: nämligen tanken om öppenhet och tillgänglighet, och att alla som vill ska kunna ta del av t.ex. vetenskapliga resultat (open access, folks!), i kontrast till framför allt de stora förlagens svartsjuka fokuserande på att begränsa tillgången, upphovrättsfrågor och kontroll av användningen av e-publikationer. Någon ska betala för kalaset, vilken dagens googlifierade fildelargeneration har svårt att begripa (tycker förlagen).

Nånstans mittemellan ska användare, läsare och bibliotek orientera sig, och snabbt märker man att tillgången till den fria informationen är en princip som biblioteken får pruta på för att kunna erbjuda åtminstone nån relevant service till sina användare.

För användare är vad vi är, snarare än läsare.

Den typ av e-böcker som åtminstone de vetenskapliga biblioteken är mest intresserade av är olika slag av kursböcker, som ofta är utlånade, har långa väntetider, är slutsålda eller har snotts av nån överenergisk student (visste ni förresten att det finns folk som lånar och stjäl böcker av den enkla anledningen att andra studerande inte ska ha möjlighet att tenta?). Förlagen är i omvänd ordning inte just alls intresserade att ge ut kursböcker i elektronisk form. Varför? Det lönar sig inte. Pappersböckerna går åt i alla fall, och universitetsbiblioteken och studenterna betalar.

Se här har vi ett område där ingen konkurrens stör förlagens business. De böcker som används som kursböcker är inte utbytbara, åtminstone med mycket få undantag, och säljaren bestämmer priset. Biblioteken betalar.

Själv har jag konstaterat att jag sitter i en litet lustig sits; jag arbetar på ett förlag men jag är också utbildad bibliotekarie (eller informatiker, om ni så vill. Det tycker folk låter finare. Precis samma utbildning är det såviså frågan om). Ska vi invänta att den yrkesmässiga schizofrenin bryter ut nu?

Tror inte det. Informatikerns credo "rätt information, till rätt människor, vid rätt tidpunkt och i rätt format" skulle jag antagligen haspla ur mig även under tortyr, och jag tror att många förlag missar en chans att t.ex. använda e-material som ett sätt att nå ut till nya läsare (eller användare, som sagt).

Alla förlag har inte ett utbud som alla vill ha till vilket pris som helst. Då är e-boken (gratis!) ett sätt att nå en ny publik, att visa upp vad man kan och sannolikt också öka försäljningen av den traditionella boken.

För det är ju som med allt annat, om ingen vet vad man har att erbjuda, så köper ingen, och om man har bra grejer så vill man ju gärna att folk ska veta om det.

Traumauret

På mitt jobb, där det är viktigt att alla dörrar i huset är stängda så att ingen i misstag förirrar sig in på och träffar nån levande varelse från nån annan avdelning, håller man sig med en stämpelklocka för att kunna följa upp att alla lata smitare man lurats att anställa faktiskt befinner sig på jobbet.

Vad man gör där är det inte alltid så noga med.

Stämpelklockan hör till de föremål som har sitt omedelbara ursprung hos djävulen, och jag för en ojämn kamp mot denna tingest. I förrgår glömde jag stämpla ut för "arbetsresa", vilket tvingade mig att inleda en epostkorrespondens med timeconens yttersta väktare om vad, hur och varför korrigeringar ska göras.

Idag hade jag förträngt att jag är på väg till Berlin i morgon bitti, men påföljd att utstämpling "jag-borta-på-egen-tid-och-ni-ska-skita-i-vad-jag-gör" icke blev exekverad på önskat sätt.

Timeconmannen har alltså mail att vänta. Han tycker inte om att göra korrigeringar. Han har antagligen en uppsättning vaxdockor föreställande alla i personalen och i skrivande stund sitter han och trycker in ytterligare en knappnål i dockan föreställande mig.

Jag tror jag tar och pluggar ur ett tag.

Titta, mor! Det blev ett flödesschema!

Men problemet är att det blev det inte alls det. Jag försöker komma igång med arbetet med det som nån gång i en avlägsen framtid ska utmynna i ett processhanteringsverktyg på mitt jobb. Jag mindmappar så det står härliga till. Jag skriver listor på vad?, varför?, vem? och hur?, som jag ska presentera på tisdag. Jag ringar in informationsflöden och ansvarsfördelning.

Erfarenheten säger att det är bortkastat att skapa system som folk inte vet vad man ska använda till och som de upplever som krångliga eller nåt slags överlopps dynga som nån (oftast ledningsgruppen eller el jefe eller nån annan Satan's little helper) kommit på att alla ska tvingas använda, men som inte ger nåt mervärde.

Alltså måste man få folket att inse det här är nåt som i allra högsta grad har att göra med deras jobb, och att det finns en point med att ha ett verktyg av det här slaget.

Det ska vara en flasköppnare när man vill korka fredagsölen och inte en cykelpump när man vill steka ägg, för att använda mig av ett mycket avancerat bildspråk och höja upp hela tanken till en svindlande abstraktionsnivå.

På detta följer så, att undertecknad ska kunna motivera arbetet med processbeskrivningar och -analyser på ett vettigt sätt. Problemet är bara att när det gäller att skapa modeller av den s.k. verkligheten i form av till exempel flödesscheman och/eller andra sexiga sätt att grafiskt visualisera* ett skeende, så inser jag att mina synapser inte är ägnade åt att göra dylikt.

Alltid när jag öppnar ett ritprogram så blir jag varse att det inom mig antagligen gror ett egendomligt syndrom som skulle ta åtminstone två tredjedelar av alfabetet i anspråk om nån psykiater fick i uppdrag att ställa diagnos.

Jag blir som en femåring på kombinerad sockerfylla och speed, en Borderline Collie som ska valla en Livets Ord-konferens i det sista stadiet av andeuppfyllelse. Kvadraterna, romberna och ovalerna i programmet saknar betydelse och sammanhang för mig, allt är bara ett enda stort kaos där lådor, bollar och pilar lever sitt eget liv.

Kanske dags för en öl?

*ord som sexig, grafisk, visualisera och avledningar av dessa i en och samma mening ger vid handen att denna text skulle handla om nåt helt annat. Snuskhummer där.

JohoNähä!

Nu skulle det finnas ett och annat att säga om den Hbl- slash kultur- slash kulturjournalistikdebatt som Merete Mazzarellas bloggar stått värd för och som tycks ha sammansmultit med Jonas Thentes drapor om den specifikt fisv punktknullardispositionen till en enda skön röra, men jag orkar faktiskt inte.

Låt det ta hus i helvete. För det finns tendenser att ta sig själv på ett alltför högtidligt allvar, det finns positioner att bevaka och det finns kontrollräder som måste utföras så att alla rättar sig i ledet. Eller så låter man eruptionen spruta på tills det är klart.

Sen orkar jag inte heller med de affekterade utropen om narcissism!, kaffebordsdiskussion!, illa skrivet! som haglar över bloggandet som fenomen. Gärna av folk som inte läser bloggar.

Jag säger så här: telefonen är ett ONT TING. Folk säger korkade saker i den. Den borde förbjudas. Gud bevare oss.

Om det mot förmodan finnes nån läsare här (ni båda!) som liksom jag tror att en blogg kan vara en förträfflig plats att prata litteratur och kultur och vad f*n som helst på, så tycker jag att man kan bekanta sig med exempel dessa bloggar(e), utan att vare sig behöva idiotförklara sig själv eller nån annan:

Bernur
Bodil Zalesky
Malte Persson
Eva Ström
Katarina Gäddnäs

Det finns flera. Men här brukar jag börja.