Privatisera mera!

Helsingfors stad vill göra två flugor på smällen, spara pengar och uppmana folk till entrepenörskap genom att skära bort hundratals svenska dagvårdsplatser, förtäljer dagens Hbl.

Strålade idé! Även om jag själv inte har barn så kan jag ju inte annat än gripas av en oemotståndlig iver att starta eget. Den inneboende entrepeneuren i mig river i bröstet och vill ut. Nu är frågan bara vad man ska rikta in sig på!

Uppslagen infinner sig som flugor runt ett svinhus i Jeppo en het julidag och jag vill bara dela med mig av några:

Jag vill ha en egen spårvagn. I detta entrepenörskap ingår också att jag köper upp banan mellan Hauhoparken och Estnäsgatan, en sträcka som nu trafikeras av 7A, sen kör jag till jobbet varje morgon vid åttasnåret, parkerar vagnen i trakten av riksarkivet och vänder hemåt efer fyra. Passagerare tas upp i den utsträckning jag orkar bry mig. Verksamheten är reklamfinansierad, jag snor de kunder som Peppar.fi ska dra in 700.000 e i året på genom finlandssvensk, eh, vuxenunderhållning med kända svensksinnade profiler.

Preventiv friskvård. Jag har inga problem med att upplysa folk om att de är för feta, äter fel, röker och dricker för mycket och ska röra på sig mera. Efter att jag och klienterna gemensamt fastställt problemets art, så upplyser jag dem vidare om att de ska ge fan i att äta kebab, röka, supa och sitta hemma och titta på all skit som kommer på tv eller porrsurfa, utan istället äta grönsaker och börja stavgå. Förbannade apskaft.

Koordineringen av min nyskapande religionsundervisning. Religionsundervisningen är liksom det mesta som folk lär sig i skolorna helt överflödig (med undantag för läsa, skriva, de fyra räknesätten och sexualundervisningen). Vi lottar ut olika trossamfund och religiösa kotterier och sekter som gärna tar emot nya adepter och skickar eleverna dit. Religionslärarna sparkas och staden sparar multum. De nya proselyterna kan hänge sig åt att sprida respektive glatt budskap till varandra. Så lär skoleleverna känna en mångfald av läror.

Jag fakturerar gärna för konsulttjänsterna. Om nån förser mig med Helsingfors stads faktureringsadress löser vi detta på ett litet kick.

There goes the Grannskap

Att flytta innebär bland andra ting att man förses med en ny uppsättning grannar. För egen del tycker jag inte alltid att det känns så där oerhört lustfyllt att börja botanisera i den okända fauna som konglomeratet av grannar utgör, men det kan inte hjälpas.

Speciellt när det första granne man får syn och försöker hälsa på börjar flacka med blicken som en blandmissbrukare på väg med expresståg in i avtändningsfasen, och inte förmår klämma ur sig ett hej trots två implicita uppmaningar i form av var sitt käckt hej från P och mig.

Må vara att detta sannolikt bara är det yttersta uttrycket för den haggifiering som hos mig fortskrider i jämn takt. Men om man har råd att köpa en lägenhet som betingar ett pris på närmare en halv miljon euro så har man fan i mig råd att säga hej åt dem man möter i trapphuset.

Vilket omedelbart leder in tankarna på nostalgiska vägar, till andra grannar, i andra hus.

En av mina favoriter härrör från 4:e våningen på Trädgårdsgatan i Åbo, där jag och min dåvarande bodde i våningen rakt under. Under sommaren 1994 satt jag och författade det som skulle bli en avhandling pro gradu (blev) och skjutsa mig ut ur Åkademin (icke!), ett arbete som ibland drog ut på tiden och skulle ha fortgått långt in på nätterna om inte grannen ovanför hade haft så regelbundna vanor.

Prick halv tolv varje kväll så hördes lustfyllda suckar och stönanden från etaget ovanför när grannen levde ut sitt aktiva men uppenbart också tämligen ensamma kärleksliv. Punktligheten var häpnadsväckande och detta ordlösa men ändå så avklarnade uttryck utgjorde för mig en bakre tidsgräns för det likaledes ensamma skrivarbetet. Som dock var präglat av en större tystnad.

Jag slutförde mina studier, vad grannen slutförde vet jag inte, han ersattes av en skäggig transvestit som brukade ringa på hos min pojkvän när jag inte var hemma, i halvdana och rätt misslyckade försök att skapa (även där: sexuell) kontakt.

Trevligast bland grannarna i det huset var nog den tyske glaskonstnären med uppenbara drogproblem, men det är också en annan historia.

Remove my head

Sitter i packlådshelvetet och glor. Killen som kom in med packlådorna idag på eftermiddagen stod en lång stund framför de överfulla bokhyllorna och undrade om det finns hiss i huset som vi ska flytta till.

Det finns det.

Innan dess så kommer jag sannolikt att behöva skjuta upp koffein intravenöst för att släpa mig igenom packandets alla faser (uppgivenhet, desperation, falska förhoppningar, psykos) innan själva flyttandet är över.

Jag behöver en break.

Berlinrester

Berlinresan ter sig redan som ett minne blott, och det är i och för sig två veckor sedan vi åkte iväg för att hälsa på i teutonernas rike. Säga vad man vill om Berlin, men för den vackra arkitekturens skull behöver man inte söka sig dit.

Däremot är det en ganska avslappnad stämning som råder i stan, ta en tur via lördagsmarknaden på Kollwitzplatz nästa gång ni åker dit så förstår ni vad jag menar.

Maten? Crosskitchen är bara förnamnet. Kombinationen currywurst och Veuve Clicquot kan te sig lockande vid första anblicken... nej, nu ljuger jag.

Däremot börjar jag först nu förstå att vi sannolikt står inför en av livets stora gåtor.

Det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad är meningen med boboll? Och vilken kulinarisk kretin kommer i närheten av att ens låta idén (tänk Platon) om currywurst äntra sinnet samma dag som idén om äkta fransk skumpa?

Man fragt sich.