Trilobitens klagan

Fossilen sover

2011-02-18T09:47:00.004+02:00

Trilobiten ligger och kurar i ett tjockt lerlager på oceanens botten i vinter. Däremot är Trilobitens pigga kusin vaken och sprider sin visdom (?) till alla som ha vill och behöver den.

Vågat

2010-12-13T14:15:00.004+02:00

Nu är det segt.

Så jag bestämde för att pigga upp mig med att köpa en ny kamera till hushållet, en som jag siktat in mig på sedan i somras men som nu finns att köpa till ett riktigt hyfsat billigt pris hos en av de större butikskedjorna.

Nej, inte den som börjar G och slutar på igantti. De suger apfett.

Jag tar mig alltså snabbt till butiken med den hett åtråvärda och dito pris- för att hyvla mitt Visakort och glädja både mig själv och omvärlden (P, närmast) nu inför julen.

Tyvärr så råkade det sig som så att jag inte är den enda kamerasugna presumtiva kunden som varit i farten. Slutsålt.

För att trösta mig själv och ändå köpa nåt köpte jag ett nytt batteri till vågen i badrummet.

Hur lågt kan man sjunka?

Kurs och flyg

2010-11-29T19:18:00.003+02:00

Nu har jag då efter bästa förmåga försökt sno ihop en ansökan till fondfolket för den planerade skrivarkursen i Jeppastan nästa års höst. Eller sensommar, vad det nu blir.

Andra spänningsmoment hänför sig till huruvida flygvärdinnorna och deras manliga kollegor får för sig att börja strejka imorgon. Vi är nämligen på väg till Bryssel på onsdag morgon. Tycker vi ännu i alla fall. Blue1 har vår flight på sin lista på flyg som borde gå i vilket fall som helst men man kan aldrig vara säker.

Och sen är det en annan historia det där med att ta sig hem sen...

Whoops, I did it again

2010-11-17T14:46:00.004+02:00

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Plötsligt sitter jag och kokar ihop en ny skrivarkurs (en kortkurs, dock), och raggar upp folk till arbetsgrupper, snokar fram lärare och samarbetspartners och vips har jag lovat göra ansökningar och budgeter.

Det är inte mitt fel. Det gick liksom av bara farten. Men det är så roligt att koka ihop nya saker med nya människor. I detta fall nygamla saker med nygamla människor. Det är ännu roligare.

För visst ska det finnas skrivarkurser av olika fason i Österbotten också? Visst?

Kvalitetstid

2010-11-08T19:55:00.003+02:00

I sedvanlig ordning skulle det finnas mycket att gnälla om. Men jag ska bespara er det. Om man ser det från den positiva sidan kan jag bara konstatera att det är bra att vara sjukskriven, för nu hinner jag skriva en essä som jag utlovat för x antal månader sen.

Sova är ju inte heller så dumt, en av mina favoritsysselsättningar om jag ska vara ärlig. Jag ska satsa på den verksamheten också.

Väck mig i april sen.

Finito med the bok mess

2010-11-01T14:32:00.003+02:00

Nu sitter jag bara och stirrar tomt framför mig. Försöker att undvika att dregla i tangentbordet.

Jag är väl medveten om att ens hjärna reagerar blixtsnabbt när den vet att bokmässan är över och varken den eller min lekamen behöver vara så där superalerta mera. Sen händer ingenting på länge.

Förutom bokmässan ände det att jag ska få ett nytt jobb. Arbetsgivaren förblir den samma men jag ska börja ägna mig åt stillsammare verksamhet än bokmässeyrseln. Det passar bra det.

Till Åbo

2010-10-21T10:29:00.002+03:00

Jamen, jåmen, nämen, idag ska jag åka till Åbo och vara med på författarserien i Gamla Rådhuset halv 7 i kväll och prata om Tråkboken. Detta som en liten hint om att man kan komma dit och ha tråkigt med Kat Gäddnäs och mig, sen kan man också fundera på vad det innebär att bli gammal med Birgitta Boucht och John Vikström.

De sistnämnda är inte tråkiga, och vid närmare eftertanke inte Kat heller (det har hon delgett oss i sin text i T-boken) så det är jag som får stå upp för tråkigheten.

Det ska jag nog klara av.

En pizza för mycket

2010-10-13T15:26:00.003+03:00

Voj shitonpask, som mitt ex brukade säga, vad trött jag är. Kan eventuellt hänga ihop med att jag och jobbkompisen M var och klämde en kotipizza till lunch. Jag har inget annat att anföra till mitt försvar utom den allmänna förvirringen.

Och med tanke på att lunchdiskussionen började med sushi så är det lite allmänt pinsamt att landa i en pizza. Fast bättre än kebab.

When I am king you will be first against the wall

2010-10-12T14:12:00.004+03:00

Inte för att jag tycker att jag är med stressad än vanligt på jobbet i oktober men snart börjar jag fila på en tappolista över folk som springer runt och frågar en massa oväsentligt när jag har en backlist som är lång som Gene Simmons tunga och 15 deadlines denna vecka.

Gud ske pris så är jag ganska bra på att se sur ut, låta sur och uttrycka mig kring ett pH-värde runt 15 om det behövs.

När bokmässorna är över blir jag basisk och fin igen.

Cadeaux pour elle

2010-10-11T20:47:00.003+03:00

När jag anlände hem, totalt zombifierad, från Frankfurt fann jag till mig glädje att P var om möjligt ännu mera zombifierad än jag. För all del, jag slogs bara med en timmes tidsskillnad. Tidskillnaden mellan NYC och Takalandia är som alla förstår flera ljusår.

Igår steg vi upp tjugo före två. That is 13.40, det. Ser fortfarande ut som nånting en lama med svår kolik mödosamt klämt ur rumpan.

Förutom en snygg DKNY-tshirt fick jag också ett par Converse och en exklusiv snuva i present från Staterna. Prosit.

Nu är det snart Schlutt

2010-10-08T15:53:00.004+03:00

Jaa, nu börjar man vara mogen för vilohemmet. Tre välfyllda dagar på bokmässan här i Frankfurt har gjort sitt för knopp och kropp. Sammanlagt har jag sett två platser: hotellet och mässcentret. Det lär ska finnas en stad nånstans därute, säger dom. Fan tro't.

Jag har avverkat två längre seminarier, fem kortare presentationer vid två olika hotspottar (en med temat Information Management, den andra kallades Devices: mer appar och softa än läsplattor, dock).

Minuter spenderade med shoppandet: 0. Minuter i pub: 0 (med undantag för ett par öl i hotellobbyn). Sparande pengar: en hel del.

Nya favoritord på tyska: 2 (Rutschgefar och Kerosinsteuer).

Nu och hälsa på teutonerna!

2010-10-05T15:52:00.004+03:00

Jou. Jag tänker om en liten stund sätta mig i en taxi och låta mig föras ut till det vackra Sjöskog, för att sedan medelst Lufthansas benägna bistånd ta mig till Frankfurt.

Och bokmässan. Få se vad det leder till. 2008 tror jag att de hade ungefär 7500 utställare, så det finns gott om chanser att tappa bort sig.

Fast tyskarna är ju duktiga på att informera och leda folk rätt, så det ska väl gå. Och så har jag min utomordentligt välnavlade kollega A med mig.

Retur på fredag kväll, då ska jag rapa surkål och släppa små pilsnerfisar på flyget hem. Allt för resten av medmänskligheten.

Första budet

2010-09-30T13:18:00.004+03:00

Ibland blir man bara så trött. Därför har jag bestämt mig för att bli Diktator på mitt jobb, och hädanefter kommer Diktatorn att bestämma allt om hur vi ska ha det här, i stort som smått.

Eftersom denna organisation uttryckligen är präglad av öppenhet och nytänkande lyder den första ukasen som följer:

1. på måndag ska alla anställda gå runt med en trafikkon på huvudet för att koncentrera sitt nytänkande, som kommer att välla fram genom det lilla hålet som finns högst uppe på trafikkonen. Tankarna samlas upp i små ekologiska och rättvisemärkta papperspåsar som sedan ordnas, förtecknas och arkiveras, för att sedermera publiceras i ett litet häfte mänskligheten till fromma (öppenhet).

Nu drar Diktatorn till Åbo för att fundera ut nya påbud. Återkommer.

Dagens rätt

2010-09-29T10:22:00.003+03:00

I kväll är det boksläpp för Tråkboken på Nifin, för den som vill lovsjunga tråkets lov och hålla handen med mig är det bara att pallra sig dit.

Nifin finns på Kajsaniemigatan 9 i Helsingfors. Om man inte är bekant med Nordens institut i Finland sedan tidigare så är det dags att bekanta sig med det stället i nåt snart skede. Nifin har nämligen ett riktigt fint bibliotek med böcker och filmer från de nordiska länderna, på de olika nordiska språken.

Det var dagens reklamsnack.

Inne i mig bor det en fet boknasare. Utanför också.

2010-09-26T11:17:00.004+03:00

Jag tänkte låta det eka lite ur bokmässeröret som jag nu befinner mig i. Station Göteborg, närmare bestämt.

Detta har hänt (bland annat): jag har åkt hiss med Jan Myrdal. Jag har köpt en stock snus åt vår vaktmästare på jobbet. Jag har inte köpt en enda bok, men tiggt en gratis av Schildts. Jag har träffat en osannolik mängd osannolikt trevliga människor.

Ja nyt jumankauta takasin Suomeen.

Åka Carusel

2010-09-17T14:02:00.005+03:00

Ägnade gårkvällen åt att stalka författare och annat löst folk på Söderströms höstfest, pumma snus av kollegan F, tobak av S och berömma kulturredaktören T för en recension som hon inte skrivit.

Det var riktigt skoj, med andra ord.

Fast jag han också föra en del vettiga diskussioner mellan varven, prata med nya intressanta människor, prata med gamla intressanta människor och skrika "Pargas!" åt Anna-Lena Laurén i olika repriser.

En sån kväll.

The Book Fair Putki

2010-09-16T12:41:00.005+03:00

Här har jag enligt sedvanligt mönster sugits in det s.k. bokmässeröret, för att däri virvla runt och sen spottas ut i början av november.

Nästa vecka bär det av till Göteborg och Bok & Bibliotek. I praktiken innebär detta trevliga människor, god mat (seafood!) och festsnusande (i Finland orkar ingen längre snusa på heltid, i Göteborg finns en fristad ett par dagar i året). Och jobb.

Sen tänker jag ta en kort tur till bokmässan i Åbo för att kolla in Päivi och fel Päivi som skrivit en bok om biblioteken 2011 och uppträder på Fiorescenen fredagen den 1.10 kl 13.20.

Var där eller var fyrkant.

Den 5.10 bär det av till Frankfurt och vad den resan för med sig är ännu höljt i dunkel. Spännande, dock.

Efter det bär det inte av längre än till bokmässan i Böle, men det är gudinog tillräckligt efter de tidigare övningarna.

I november kommer jag att desorienterad rulla runt på stadens gator som ett litet kolli. Jag talar av erfarenhet. Sen ska jag översätta en bok och skriva en essä. Men det är en annan historia det.

Vad skulle man göra då, då?

2010-09-12T17:29:00.005+03:00

Om jag någonsin hamnade på en öde ö, vilket är osannolikt, och om jag, vilket är så osannolikt att Finland nog till och med fått en kvinnlig ärkebiskop innan det händer, vore tvungen att välja en finlandssvensk författare jag ville ta med mig, så måste det nog bli Susanne Ringell.

Varför? Därför att jag tror att vi skulle ha väldigt rolig under tiden vi väntar på att bli räddade. Vi skulle röka, dricka vin och hitta på roliga ordlekar, sitta upp för länge och beundra alla småkryp som omgivningen torde bjuda på.

Susanne Ringell är väldig intressant att lyssna på (att jag tycker om hennes sätt att skriva är självkklart), hörde henne och maken Anders Larssson i ett radioprogram som behandlade det där med att inte ha barn. Vilken lisa för själen att få lyssna till sensibla och sensitiva människor tala om ett svårt ämne som detta.

Vi skulle också äta mycket choklad och skriva katthoroskop. Det sistnämnda har alltid varit en dröm för mig. Tror att Susanne R kunde komma med ovärderliga tips gällande detta.

Varmt garage ingår

2010-09-08T09:27:00.005+03:00

Outgrundliga äro Herrens vägar. I somras tyckte min mamma (hon med krematoriet, ni vet) att jag och min bror skulle komma överens om "hur vi vill ha det".

Med detta avsågs då att min bror och jag ska dela upp mina föräldrars ägandes lägenhet, sommarstuga och övrigt av värde oss emellan. Släng in några hektar skog i potten också, så har ni bilden klar för er.

Jag tyckte det var lite väl proaktivt / profylaktiskt / prowhatever, samt att det möjligen kunde tänkas vara föräldraskapet självt som ska besluta om vad de vill göra med det de äger.

I paketet ingår förstås att äldre människor vid sina sinnens fulla bruk säkert gör klokt i att fundera på vad som händer med det man lämnar efter sig när man är klar här. Jag har insett att arvskiften inte tar fram de bästa sidorna hos folk sen när man ställs inför det faktum att nu måste man ta ställning till vem som ska ha silverskedarna, Honda Civicen och badrumsmattan.

Oviljan hos mig att ta den här diskussionen beror naturligtvis på att den gör det mycket påtagligt det där med att ens föräldrar finns här en begränsad tid. Och att de vet att målsnöret finns nånstans där framme, jag vet att det finns där framme, och jag vill inte tänka på målgången ännu.

Jag kommer troligen att få ett garage.

Frankfurt, meine Liebe

2010-09-06T16:15:00.003+03:00

- Ja, vad hette nu det där förlaget igen?
- Det där tyska?
- Jo, det var nåt superkort på B

N går till bokhyllan och tittar.

- Friedenauer Press

- Sen var det de där holländarna, vad hette dom?
- Titta, vi har fått en kupong till en spansk restaurang! 10%:s rabatt!

Demonutdrivning

2010-09-03T13:20:00.004+03:00

Nu börjar det kanske vara för sent, men om man lite skyndar på lite så kanske man hinner få nån demon utdriven ännu. En kyrkoherde fråb Pojo driver med hjälp av en sin kompis ut onda andar på Domkyrkotrappan. Just precis nu.

Nånting för turisterna att avbilda när de tröttnat på att fota tsaren.

Krematoriet

2010-08-30T13:53:00.003+03:00

Jag frågade mamma om hon kom ihåg det där med potatislandet, och att vi tänkte oss plantera henne där när hon gått hädan. Det gjorde hon naturligtvis. Vi kom på ett naturligt sätt in på ämnet när vi lite tidigare pratat om vad det finns för jobbmöjligheter i den kära hemstaden, också grannstaden.

- De ska bygga krematorium i Kokkola! hojtade mamma, och jag såg mig en karriär vid ugnen. Eller vad hon nu tänkte sig.

Sen meddelade hon att hon vill bli kremerad, vilket ju passar bra med tanke på att (som tidigare nämnts) det inte finns direkt tillgång till nåt potatisland längre. Numera sätter mamma några potatisar i en gammal fryslåda av styrox, och skördar ett mindre antal knölar i början av hösten.

- Fast då ryms ju askan i lådan, sa jag, mycket praktiskt.

Det tyckte hon också. Pappa skrattade så han kiknade där han satt på soffan.

Göteborg 1987

2010-08-20T14:18:00.003+03:00

U2 är det största som hänt mänskligheten sedan vattenklosettens uppfinnande. Eller? Jag har numera ett lätt avsvalnat förhållande till gruppen, men imorgon kommer jag, jämte cirkagurka 50.000 andra, att infinna mig på Olympiastadion för att begrunda underverket.

Jag såg dem för 13 år sedan på samma plats, och måste medge att den keikkan inte lämnat några djupare spår i mitt själsliv. Däremot kommer jag ihåg att Habbe hade tappat sin ena sko redan innan konserten.

År 1987 såg jag dem för första gången, då i Göteborg på Eriksdalsvarvet. Vi åkte tåg och båt och tåg och bodde hemma hos Nickes faster i Tuve*. Vi var väl ett knappt dussin youngsters som invaderade förortsvillan, så fastern ska ha en eloge för att hon tog emot oss.

Av konserten kommer jag ihåg att Pretenders var bra.

*Tuve ligger på Hisingen och gick till världshistorien år 1977, då det s.k. Tuveraset inträffade, ett jordskred som dödade 9 personer och fick 67 hus att rasa samman. Fastern hade en arbetskamrat som gick hem från jobbet mitt på dagen på grund av ett besvärligt migränanfall. Hon var en av de nio.

How is it kucking?

2010-08-12T12:50:00.004+03:00

Lat har man blivit under semestern och inte orkat skriva mer än ett ynka blogginlägg i juli, och ett hittills i augusti. Förlåt, människor, förlåt. Det ska bli ändring. För nu har jag börjat jobba igen och livet är oerhört spännande, som det brukar vara på jobbet efter en skön semester.

Ja, jag ljuger som en skållad pedpump skenar, det är lika sugigt som alltid att komma tillbaka till svarven. Men för att något förbättra mitt skamfilade rykte som notorisk latmask och tråkmåns vill jag påvisa att jag minsann varit flitig och skrivit en handfull sidor i Tråkboken som utkommer nästa vecka.

Oerhört så mycket tråkiga människor det finns i detta landet. Det gläder mig att vara en del av detta illustra sällskap. Budskapet om vår församlade tråkighet kommer att sprida sig som en löpeld över republiken.

Fast jag undrar fortfarande om jag borde ha upplyst min mamma om att jag skrev hur vi tänkte oss begrava henne i potatislandet när hon berättade om sin begravningskassa som hon sparat ihop (hon är lite old school liksom, och var det redan på 70-talet när det här begav sig).

Nu har vi ju inget potatisland kvar heller. Och jag hoppas att hon bränt fyrken på nåt roligare istället.

Pedförare

2010-08-04T13:13:00.004+03:00

Det säger gnnnh i huvudet på mig. Det säger gnnnnh utanför också. När man minst anar det så säger det sedan pang och så är man där. Vid skrivbordet på jobbet.

Borde man inte införa nåt slags andra regler för hur semestern ska ramas in? Till exempel temperaturen. +20 eller över = semester. Va?

Jag försöker att inte låta mig förskräckas. Som motgift gick jag och köpte en cykel i måndags. Begav mig ut på jungfruturen och tänkte: "shit va snäbät" som vilket regredierad vasaunge på 80-talet som helst.

Fast jag är ju inte från Vasa. Men Jopon får mig att regrediera. På ett bra sätt.

En släpande anfallares tillvaro

2010-07-09T11:22:00.005+03:00

Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Det är underbart att ha ledigt. Igår avnjöts ett av sommarens obligatorier: grillningen. Det underbara i det hela förstärktes av 1) det var inte jag som grillade utan en människa som kan det där 2) maten var fantastiskt god (knyten med potatis och grönsaker, fisk, svamp, you name it) 3) det osedvanligt trevliga sällskapet.

Sen kom vi hem (till sommarstugan, that is) något runda under fotavalven, P läste och åt frukost hela natten, jag sov gott och nu är det min tur att äta frukost. Kaffe, mogna nektariner och en behagligt mulen dag för omväxlings skull.

Om en vecka så sitter vi och trynar på nåt café i Berlin. Inte så dumt det heller. Frida Kahloutställningnen i Martin-Gropius-Bau (som jag bongade första gången vi besökte Berlin, byggnaden föll markant ur bilden där den stod) pågår ännu, och tapasrestaurangen nära U-bahnstationen vid Spittelmarkt skriker på ett återbesök.

Men innan dess ännu några dagar bland sångsvanar, hackspettar, grodor, igelkottar och myggor.

Snälla, säg att jag aldrig behöver kliva ut ur denna härliga sysslolösa parentes.

Vanedjur

2010-06-30T17:22:00.004+03:00

Är vi tydligen både P och jag. Vet inte hur det gick till men nu har vi bokat en resa till... (trumvirvel! fanfar! fyrverkeri!)... Berlin, igen!

Det blev lite ogjort förra gången. Nu ska vi göra åtminstone Neukölln med P:s biblioteksbekanta Anna, Thoralf och Doreen. Nice.

Före det var det myggen som skulle stillas* i Österbotten. Och knotten. Hade glömt dem.

* för dem som läst P O Enqvists självbiografi så är uttrycket bekant. Och för alla som satt sin fot nånstans på vischan i norra svenska Ö:botten.

bliss

2010-06-29T10:43:00.002+03:00

Saliggörande semester i trilobitlägret. För tillfället innebär det sushiluncher, abnormt stora glassar från Helsingfors glassfabriks kiosker, kaffe i den minimala och tämligen vildvuxna trädgården.

Idyllen är således fullständig. Snart överväger vi dock att ställa oss till förfogande som myggfoder i Österbotten. Det lär ska finnas enorma mängder myggor vid Fårholmen, allt enligt ömma moderns rapporter. Jag känner redan nu hur det kliar vid anklarna.

Men tills dess så blir det några dagar stadssemester till. Och fotboll. Det mest bestående intrycket hittills har domarna stått för. Inte odelat positivt.

Men vad har du på dig, lilla vän?

2010-06-15T14:04:00.006+03:00

Landets kvällstidningar förtäljer att centerfolket (en så där lagom diffust definierad grupp av människor som bevistat C:s partikonferens förra veckoslutet i Lahtis) ställer sig frågan var nya ordförandens folkdräkt finns?

Hon föredrar vanliga kläder verkar det som. Det tycker jag är bra. Folkdräkter och politik luktar unket i kombination och har gjort det de senaste 75 åren.

För övrigt intresserade det mig icke det minsta att höra vad Mari Kiviniemi har på sig, hur Jutta Urpilainens frisyr ser ut, eller om Tarja Halonens handväska är för stor.

Ingen skriver heller om var Paavo Lipponen klipper sig, vad det är för färg på Jyrki Katainens strumpor eller om Stefan Wallin har bruna eller svarta skor till sin mörkgrå kostym.

Morgonens radionyheter i Vega redogjorde för en undersökning om hur massmedia hanterar de nya kvinnliga toppolitikerna (läs: partiledarna), och det visar sig att det finns ett stort intresse för utseendet, medan sakfrågorna, tja.

Inte världens mest överraskande resultat. Ju yngre politikern är, desto större fokus på det yttre. Gamla haggor (sådana vars sex appeal inte tycks ligga i vägen för mera utvecklade resonemang längre) tas på större allvar, verkar det som.

Snälla: lika lite som jag vill veta vad Alexander Stubb har för pålägg på sin smörgås vill jag veta vad Jutta U:s favoritfärg är. Däremot är jag intresserad av vad alla de ovan nämnda t.ex. vill göra för att förbättra sysselsättningen i landet.

Ett sillee.

Dagens butiksresa

2010-06-09T19:06:00.007+03:00

Disparata saker som jag siktade på vägen till butiken:

1. en färdigrullad joint som nån tappat på gatan. Och innan nån kommer på att fråga: jag plockade inte upp den.

2. en klarröd Ferrari, potent motorljud inkluderat.

3. en stor, långörad hare (trevligt som kontrast till alla fjantiga kaniner som invaderat stan).

Och jag kom ihåg att köpa skithuspapper. Mission completed.

Nu ska jag ägna kvällen åt att läsa ett intressant manus. Så intressant att det redan blivit antaget till ett förlag. Jag är omåttligt nyfiken!

Berlinresans top 3

2010-06-07T13:13:00.013+03:00

Det var angenämt i Berlin som visade upp en grym sommarvärme blandad med behagliga fläktar. Vi bodde precis bredvid Spittelmarkts metrostation (linje U2, alla lata turisters favorit) och rörde oss på stan så där när det kändes som att det behövdes. Ibland räckte det med en skuggig uteservering i DDR-stil.

Ja, och resan blev riktigt lyckad trots svärmors djupa suck på morgonen strax innan vi skulle åka iväg. Voi, kun oltais jo kotona. Lägg till några extra suckar och en fallande ton i stämman så har ni bilden klar för er.

Om tyskarna hade haft en föraning om hur brutalt jag skulle komma att misshandla deras modersmål så skulle de sannolikt ha varit av exakt samma åsikt.

Några höjdpunkter från resan vill jag dock nämna.

1. Såg den största räv jag nånsin i mitt liv sett, 20 meter från hotelldörren (vi bodde alltså i Stadtmitte) halv 12 fredag kväll. Den glodde tillbaka på mig och tassade lugnt iväg.

2. En riktigt brutalt ful frisyr på restaurang Noah's uterserverving vid Wittenberg-platz. Jag kunde inte sluta stirra. Förlåt. Ibland får jag en släng av autism när blicken fastnar på nåt riktigt mindblowing. Ja, det var den berömda takataukkan / hockefrillan / mulleten. I rött. Illa klippt. På en dam.

3. Svärföräldarnas upptäckt av de goda bakverken vid hotellfrukosten. Ostkaka för svärfar, äppelkaka för svärmor. Allt dränkt i stora mängder vaniljsås. Också ostkakan.

Om nån råkar ha vägarna förbi kan jag tipsa om bokhandeln som finns i muren under järnvägsspåret vid Savingy-platz: konst, film, arkitektur, grafisk design, allt i farligt läckra böcker som utgör en ren fasa för plånboken. Inte de enskilda böckernas priser utan det faktum att man knappast kan gå ut med endast en eller ens två böcker i handen. Köpte bland annat en bok om hur man viker lustiga pappersgubbar. Återkommer till det om det börjar se skapligt ut.

I annat fall tänker jag låtsas som om jag aldrig nämnt den.

Berlin, återbesök

2010-05-31T13:51:00.010+03:00

Nedräkningen för berlinresan har börjat, på torsdag bär det iväg med svärföräldrar och allt. Min vana trogen har jag inte brytt mig om att fundera alltför noga på vad jag ska göra där. Vi bor i Mitte, ett par hundra meter från U-Bahnstationen i Spittelmarkt, en kvarts promenad från Under den Linden och tv-tornet.

Sysselsättning torde finnas.

Ursprungligen var det tänkt att vi skulle gå och se Mozarts Enleveringen ur seraljen, men efter att ha läst recensionen av Komische Opers uppsättning (under rubriken Mozart oksettaa - ja virvoittaa) i lördagens Hesari, kom vi fram till att detta kanske inte är vad svärföräldrarna som lite operaovana 70+are i första hand vill få ut av en föreställning.

Vesa Sirén drog paralleller till Sofi Oksanens Puhdistus i sin jämförelse, och menade att Oksanen är att betrakta som återhållsam. Ymnigt med skit, tarmar, blod och död på scen, med andra ord.

Låter föga komiskt, den Komiska operan till trots.

Vi bytte till en betydligt mer beskedlig Offenbach, i form av Hoffmans äventyr. Lite mer singalong och trad. trall, om man säger som så. Alla torde vara nöjda.

I fjol såg vi Kurt Weils Mahagonny (Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny som den heter på originalsprachet) på samma etablissemang, synnerligen sevärd.

Och svärföräldrarna, som bekymrat sig på förhand att man måste klä upp sig, kan vi trösta med att jeansfrekvensen är lika hög som på en normal pub i Prenzlauer Berg en fredag eftermiddag.

En icebreaker, men bara en

2010-05-23T20:03:00.005+03:00

Det var roligt på ett sätt som känns i kroppen sen, avslutningsfesten för Litterärt skapande IV. Skrivarna har släppts ur buren, vemod och glädje på samma gång. Deras antologi Du är här släpptes samtidigt, tagen och läsen!

Festen var så där glatt kaotiskt som det blir när det är gott om folk på festhumör och man ser människor som man uppskattar och tycker om men träffar blott allt för sällan.

Som vanligt så vinglar samtalet in på musik i nåt skede, Tapani hade varit på Wilcos konsert och skrivit en tacksam recension om den, från det kom vi in på det förflutna och olika orkestrar som vi haft nöjet att höra genom åren, och plötsligt märker jag att jag sitter och berättar om en trummis jag kände en gång (inte i den bibliska betydelsen, dock) som hade bara en pungkula.

Informationen imponerade stort på sällskapet (som i min bordsända bestod av idel män) och trots att jag kände mig smått upprymd över att kunna delge omgivningen denna mindre relevanta, men ack så uppskattade, upplysning (alla räknade till två såg jag) kunde jag inte skaka av mig känslan av både förvåning och lätt bestörtning över att jag sitter och berättar den här juttun i det offentliga och klockan är bara 20.30.

Men det blev en bra upptakt till resten av rajrajet.

Nu igen?

2010-05-16T17:58:00.006+03:00

Den underbara värme som kommmit oss till del, helt oförskyllt, upphör inte att glädja en gammal ingrodd, blek vinterråtta som jag. Några utvalda fönster fick sig, på utsidan har jag skyfflat mylla som en hel traktorflata och ute i trafiken har alla rattfyllon blommat ut.

Det sistnämnda tycker jag inte om. Vad jag överhuvudtaget tycker om rattfyllon går inte att uttrycka offentligen. När vinterpälsen slängs kommer andra hår fram.

Värme och alkohol är en oslagbar kombination, kunde man möjligen skapa nåt slags reservat åt folk som vill ligga utomhus och sova med en tömd jalluflaska som kudde, puckla på varandra i grupp, sätta sig bakom ratten i efter sin 15:e öl och bege sig ut på vägarna? Så får de ägna sig åt detta tillsammans och vi andra kan röra oss var vi vill i relativ lugn och ro.

Jag har snällt suttit av mina timmar på de soliga terrasserna runt om i valda tätorter i detta land, och i andra, det är inte frågan om det. Men nu börjar haggfaktorn ta ut sin rätt, jag orkar inte le ursäktande åt alla, proffs eller amatörer, som strötts ut längs med gator och torg efter en långhelg vid stopet längre.

Tack och förlåt. Jag kommer och flexar mina trädgårdsbiceps på nån solig terrass sen.

I denna ljuva s-tid

2010-05-14T10:32:00.003+03:00

Exet ringde igår och berättade att han och sambon hyrt stuga i Korpo, ett års stugliv för en spottstyver. Jag sitter just nu grön av avund vid arbetsbordet och ute är det + 20, där grönskar det också.

Fast inom den närmaste framtiden kommer jag inte att nöta stolen särdeles mycket här på officet, en fyra dagars kurs i Indesign och ett par andra skolningsdagar leder till att jag kommer att tillbringa endast 6 dagar på kontoret det som är kvar av denna månad.

Imorse när jag vaknade av solen 05.18 och koltrasten hälsade mig godmorgon där han (hon?) satt på staketet så tänkte jag att det inte är så dumt med lite värme trots allt.

Fast nån borde tvätta fönstren.

Nån.

Mammadagen

2010-05-09T22:13:00.009+03:00

Morsdag, ja. Eftersom jag råkade ringa mamma i misstag igår när jag skulle ringa P från tvättstugan och kolla att tiden jag bokade passade blev det ingen kontakt den riktiga dagen. Hade ändå skött mig snudd på exemplariskt med morsdagskort som kom fram i tid och allt.

Morsdagen till ära, eller om det nu bara var ett svepskäl, pryddes kultursidorna i Hesari av en stor juttu om Pekka Jylhäs nya skulptur i Brunnsparken, kallad Odottava äiti.

Som sig bör åtföljs artikeln på hs.fi av kommentaren "onpas ruma" som första respons, alla ryggmärgsreflexer som yttre, kulturella stimuli ger upphov till ska naturligtvis sättas på pränt i kommentarfältet.

Jag har alltid gillat Pekka Jylhäs skulpturer, allt från de rörande, uppstoppade hararna - om nån undrar vart alla skabbiga, sågspånsfyllda djur försvunnit efter att 80% av landets byskolor stängt försvunnit, kolla in Jylhäs harskulpturer. Det finns nåt oerhört (be)rörande i det nya liv dessa harar fått.

Men Pekka Jylhäs mest gripande verk, den ensamma, gungande blystolen, är också ett verk med anknytning till mamma, för att återgå till morsdagen. Som liten pojke kom han en dag hem från skolan och fann sin mamma död i en gungstol som fortfarande var i rörelse, en bild som följt honom genom livet.

Gungstolen har förvandlats till ett perpetuum mobile och hararna har transformerats till modiga, små varelser som inte springer undan, utan bevekar oss med sina rädda blickar och utsträckta tassar. För det finns saker vi inte kan vika undan ifrån.

Läs om Pekka Jylhäs arbeten på hans webbsidor.

Flercelliga BMW-förare

2010-05-06T13:04:00.007+03:00

Nånstans på skalan mellan amöbor och ryggradslösa djur placerar sig BMW-förare med pipo. Jag höll på att bli påkörd av en sån i morse, när en annan bilförare stannat för att ge mig en schysst chans att ta mig över gatan.

BMW:n kastar sig ut i vänster fil för att köra förbi bilen som stannat och får tvärnita för mig. Jag tittar mindre snällt på killen med pipon och låter mina läppar tyst forma en ordentligt ful svordom, som jag hoppas att mösshuvudet uppfattade.

Nästa gång kommer han kanske att ännu tydligare uppfatta min sinnesstämning för då kommer jag att dansa riverdance på hans motorhuv.

Jag ska måla hela världen, lilla mamma

2010-04-30T09:59:00.007+03:00

De senaste dagarna har en diskussion om duktiga flickors anstormning till yrkesutbildningen, företrädesvis målarlinjen, figurerat i spalterna i Helsingin Sanomat. Det hela fick sin början med att en studiesekreterare vid Uleåborgs yrkesinstitut beklagat sig över att flickor med bra betyg nu fyller alla platser vid inträdesproven.

Tanken är att alla dessa flickor förläst sig på inredningsmagasin och sett för många inredningsprogram på tv, och sålunda förletts att börja studera sånt som de egentligen inte ska befatta sig med. Det är nämligen tungt och osexigt, och inte alls trendigt.

Fast det fattar de inte.

Vad värre är, nu tar de studieplatserna av grabbar som traditionsenligt inte har så höga betyg men som nu trillar bort när dessa hopplösa hikipinkon - som naturligtvis borde gå i gymnasiet - vill göra nåt annat.

Har vi hört det förr?

Problematiskt är det också med tjejerna i gymnasiet, världsfrånvända 7L-studenter i veckad kjol som vill bli jurister, läkare och lärare. Dem vill inte redaktören Minna Lindgren se flera av (enligt HS 23.4) och då börjar man ju undra vad dessa alltför duktiga flickor som så grundligt missuppfattat sin plats i tillvaron ska ta sig för?

Budskapet lyder alltså att flickorna själva borde fatta att stiga till sidan. För duktig får man inte vara (och bli jurist) och inte heller konkurrera med skoltrötta eller annars icke-anpassningsbara, uppenbart målarsugna, upproriska pojkar (jfr med den stereotypa motbild som brukar erbjudas, smarta killar som inte riktigt orkar anpassa sig till systemet, men som måste få en ny chans - boys will be boys, ni vet).

Så hur ska vi ha det? Och varför har vi inte kommit längre än så här? När jag gick i skolan på 1970-talet försökte jag som 11-åring byta det som då hette handarbete till träslöjd. Min mamma gick till skolan för att diskutera detta, och beskedet var föga överraskande att det nog inte går.

Men drygt 30 år senare låter det fortfarande likadant, varför?

Eesti part 2

2010-04-26T14:57:00.009+03:00

För ett tag sen var jag alltså i Estland, ett ställe som jag, liksom många andra finländare, gläds åt att få återupptäcka efter att Sovjetunionen rämnade med ett brak för 20 år sedan.

På konferensen i Tartu träffade jag min vän T, numera bosatt i Åbo, men född och uppvuxen i Tallinn. Till våra gemensamma nöjen brukar höra att dricka vodka, äta saltgurka och skråla med i det estniska punkbandet Propellers greatest hits.

Propeller fick sitt genombrott under slutet av 80-talet och eftersom ordet punk var förbjudet så skrev de låtar som hade titlar som Pankrott (bankrutt), eller sånger om parkbänkar, eller räknade i låttexten kort och gott upp veckans alla dagar på tyska (ett laddat språk, minsann), som i låten Was ist die Woche.

Här i Finland kunde man sjunga Poliisi pamputtaa utan att de kom och gjorde det.

Nu blev det inte nån vodka- och saltgurksseans när jag träffade T, men jag räknar med att vi hinner ta igen det. Det behövs ibland.

Men när jag hängde i Tartu så kunde jag inte låta bli att tänka på att T, som är lika gammal som jag, har haft en helt annan ungdom än jag. Mina killkompisar här behövde inte tillbringa två år i Röda armén. I Sibirien.

Och det var det avgjort bättre alternativet, kriget i Afganistan var i full gång och många unga ester tjänstgjorde där.

Det ni.

Lumppapper och teater

2010-04-19T13:59:00.005+03:00

Jag har varit och 1) transformerat kultur några dagar i Dorpat 2) tittat på teater i Lahtis (Puhdistus). Angenäm vistelse på båda adresserna.

Konferensen i Estland var trevlig utan att bjuda på några större aha-upplevelser. Utom när en estnisk arkivmänniska tyckte att man gärna kunde printa digitaliserat material på lumppapper. På tal om långtidsförvaring. Detta i kontrast till inlägg om webb 3.0 och dylikt.

Puhdistus på Lahtis stadsteater var en mycket positiv överraskning. Anna Pitkämäki gjorde en oerhört stark Aliide och befann sig på scenen i varje minut under pjäsens gång, dramaturgiskt fanns inga svackor vilket är minst sagt ovanligt när det är frågan om en tretimmars pjäs. Välskrivet är bara förnamnet.

Inte kommer jag heller ihåg när jag senast har varit och sett en pjäs på nån finsk teater som mötts av stående ovationer. Om det inte varit frågan om nån lagom publikfriande musikal, alltså.

Så om nån har vägarna förbi Lahtis kan jag rekommendera Puhdistus. Om man får biljetter, det vill säga. I lördags var det smockfullt.

Försvar är bästa försvar

2010-04-13T08:34:00.003+03:00

Först var det Jesu lidande. Sen kom vinterkriget. "Fastän tanksen står utanför dörren måste man tro på fosterlandet". Marja Tiura slåss för sin politiska överlevnad och lider ingen brist på jämförelsebilder.

Än så länge, får man väl säga. För när retoriken redan i detta skede rullar fram både Jesus och pansarvagnarna så undrar man vilken arsenal som kan komma i fråga längre fram i förundersökningen?

Spänningen stiger.

Det förklarade ljuset

2010-04-08T09:56:00.002+03:00

Efter två veckor kom de äntligen, mina nya glasögon. Nu fascineras jag hur tydlig omvärlden plötsligt ter sig, gatskyltarna har skarpa bokstäver, alla lampor saknar den dimmiga halo de haft omkring sig de senaste åren, och tv:n blev HD som genom ett trollslag.

Jag känner mig snäppet skärptare, fantastiskt. Bästa placeboeffekten jag upplevt på år och dag. Undrar hur länge det sitter i?

Drömfakulteten

2010-04-05T18:41:00.009+03:00

Sisådär drygt ett par år efter alla andra så har jag äntligen börjat läsa Sara Stridsbergs prisbelönta bok (Nordiska rådets litteraturpris 2007), Drömfakulteten. Boken berättar om feministprototypen Valerie Solanas, mest känd som kvinnan som sköt Andy Warhol, ingen lätthanterlig protagonist och det är intressant att se hur bokens berättare hela tiden utmanas och emotsägs av huvudpersonen - obstinat och synnerligen ovillig att inrätta sig i berättelsen.

Filmen I shot Andy Warhol såg jag för X antal år sedan, det gjorde inget bestående intryck på mig. Och jag funderar fortfarande på om inte Valerie Solanas kunde ha börjat i nån annan ända om hon prompt måste skjuta nån.

Historien om Solanas är, liksom Solanas själv alltid tydligen var, alltid på väg någonstans i USA, barndomens ökenlandskap, New York, olika slag av institutioner, San Francisco. Ändå börjar boken med hennes död.

Vilket i och för sig är helt följdriktigt, det var dit Valerie Solanas var på väg hela sitt liv, som en värmesökande missil. Hela tiden med den fasta övertygelsen att hon själv, och ingen annan, är den som har rätten - och skyldigheten - att definiera, tolka och precisera sitt eget liv.

Det tacksamma med Valerie Solanas som romanstoff är att så lite egentligen är känt om hennes liv, fritt fram att återskapa och uppfinna, med andra ord. Och suga näring ur hennes efterlämnade SCUM-manifest, det gör Stridsberg, som också översatt manifestet till svenska (nej, jag har inte läst det).

Utan kompromisser. Stridsberg får ständigt lirka. Och det går ständigt en stig tillbaka till barndomen, till flodstranden, till mamma.

Det stora blå

2010-04-02T15:39:00.008+03:00

Fastnade efter maten framför tv:n och Luc Bessons vackra film Le grand bleu. Visst är det fortfarande en minst trenäsdukars historia. Den gjorde ett outplånligt intryck när jag såg den första gången, 1989 måste det ha varit, och Jean-Marc Barrs bild hängde på toaletten i flickkonglomeratet där jag bodde under mina första fyra studieår.

Visst håller filmen att titta på ännu. Till och med Rosanna Arquette är bra. Jag kan nästan förlåta henne för Totolåten som tillägnades henne och kom nån gång i början av 80-talet, och som jag uppskattar ungefär lika mycket som bältros.

Och nu märker jag halvvägs inne i filmen att det blir lite för mycket delfiner.

Vi läser

2010-03-28T11:59:00.002+03:00

På besök i inlandet, och återigen drabbad av omedelbar småstadsangst, dynggrå gator och en ensam Toyota Corolla som rullar runt torget en lördag kväll.

Fast en oväntad ljuspunkt var att hitta ett nummer av tidningen Vi läser i hyllan i den lokala S-marketen. Jag köpte den genast, undrar om det säljs många ex här i Äänekoski?

På en soptipp

2010-03-25T19:55:00.006+02:00

På andra sidan skrivtunneln finns det mera mörker? Efter en del våndor lyckades jag krångla mig fram till drygt 21.000 tecken. Om kryonik, ett psykoarkeologiskt drömmaterial, kommunikation på cro magnonstadiet och en nytt litterärt utrymme. Vad det handlar om?

Avfall.

Jag är inte helt 100 på att de tar texten, måste medges. Fast jag fick in profeten Jesaja och allt.

See more evil...

2010-03-21T18:51:00.009+02:00

I lördags skulle jag handla mat i S-marketen i Arabia. På väg mot ingången till matbutiken sögs jag som av en okänd kraft in till optikern snett mittemot. Efter tre minuter hade jag valt ut ett par bågar och beställt tid till syngranskning på måndag.

Kalaset kommer att kosta mig ungefär 600 euro så det är rätt mycket per minut ägnad åt glasögonshopping.

Nån gång måste det hända, det fattar till och med jag, men efter att ha famlat runt i tillvaron i flera år och någorlunda stapplande klarat av min vardag (förutom att jag aldrig känner igen folk på gatan och inte kan läsa de powerpointar som visas på personalmötena - vilket är skit samma, det är inte svårt att räkna ut vad det står på dem), så hade tydligen mitt undermedvetna bestämt sig för att det var dags att skrida till åtgärder.

Droppen är naturligtvis det sorgliga faktum att jag inte ser nåt på nära håll heller. Detta klart åldersrelaterade fenomen är i verkligheten är precis så pinsamt banalt som man kan tänka sig, jag står och måttar med mobilen i handen när jag ska läsa textmeddelanden, och vad den finstilta texten på alla förpackningar har att förtälja har jag ingen aning om.

Men får jag i mig några extra doser E666 så må det vara hänt, tycker jag.

Och eftersom jag också är jämförelsevis döv (resultatet av att ha medverkat i pop- och rockbranschen under en följd av år) och saknar luktsinne (vilket närmast kan ses som en fördel i samband med det tidigare nämnda - dock inte förorsakat av det) så så majndar jag inte så mycket.

Jag tar in lite men outputen är desto större, käften funkar dessvärre.

Labora!

2010-03-19T10:50:00.007+02:00

En kombination av håglöshet, adrenalindeprivation och förväntan präglar tillvaron just nu. Jag borde ta itu med ett mindre skrivprojekt, i detta skede är det egentligen bara det sedvanliga traktorarbetet, textproduktion utan större ambitioner och åthävor som måste köras igång.

Filarstadiet följer senare. Det svåra är att koppla bort redigerarhjärnan i det här initiala skedet.

Ett visst mått av tidspress är som många vet inte alls av ondo. Jag har nu med framgång lyckats skapa de rätta förutsättningarna, så att säga.
Hur det går? Det tänker jag inte heller fundera på. Vi ses på andra sidan 22.000-teckenstunneln.

Oprah + Monika F = sant

2010-03-17T14:09:00.003+02:00

Det är roligt att se hur översättningen av Monika Fagerholms bok Den amerikanska flickan - som föga överraskande blivit The American Girl i engelsk tappning - tas emot i Staterna.

Oprah Winfrey har som bekant (?) en bokklubb, gissa vilken bok som finns med bland 6 Books to Watch for in April 2010. Alldeles rätt. Katarina E. Tucker har gjort översättningen, det har min översättande vän Heidi Granqvist (som själv översatt bl.a. Imbi Paju) luskat ut.

Burlesk = porr?

2010-03-14T10:53:00.017+02:00

Jag hoppar till när jag läser Pia Ingströms kolumn Agnes, Annie och andra flickor i dagens Hbl (läs i pappersversionen), inte för att jag inte skulle instämma i hennes önskan att få gå på en serie med filmer gjorda av kvinnor med kvinnor i fokus, utan för hennes förnumstiga uttalande om burlesken: "Burlesken är som vi vet dagens ursäkt för feminister och andra progressiva intellektuella att syssla med porr."

Är det min syn på porr eller burlesk som skiljer sig från Pia Ingströms, tänker jag, och försöker att inte halka in på vad feminister och andra progressiva intellektuella kunde tänkas betyda för henne, och mig.

Burlesken föddes ur varietén, och med sina både karnevalistiska och satiriska drag blev den populär under slutet av 1800-talet, i Finland hängde de burleska dragen med i revyteatern ännu in under efterkrigstiden (för den som vill veta nåt om finländsk revy- och varietéteaterhistoria så rekommenderas Jukka Pennanens bok Punainen Mylly - tuo pahennusta herättävä teatteri från år 2008).

Dagens burleskscen (och nu talar jag om det som sker i Finland) präglas fortfarande av karnevalism - i sättet att klä sig, kroppsligheten och att ta plats - i sättet att (ibland) ta av sig kläderna. Burlesken suddar ut gränser, både den som står på scenen och den som befinner sig i publiken går in en roll. Gränsen mellan scen och salong är på så sätt flytande. Alla är aktörer. Och alla deltar på lika villkor, och burlesken har bevarat sin särart som en undergroundrörelse. Därav dess slagkraft.

Och i samma ögonblick som jag skriver detta så inser jag förstås att burleskens karaktär av tongue-in-cheek, hemlagat, drag, delaktighet, freakshow och dess ickenormerande sätt att låta alla blommor blomma, kommer att utmanas av kommersiella burleskkrogar av Sedu Koskinens slag, där publikens blick definierar och de som uppträder. Detta jämfört med en plats där alla ser sig som, och förväntas vara, subjekt.

Burlesken har mycket gemensamt med punkrörelsen när den kom.

Porren, då? Ja, inte hur man än skulle önska så är den old school-influerade versionen av burlesken som finns i Helsingfors porr, inte heller en ursäkt att syssla med porr, som Pia Ingström tror sig veta. Satiren, kropsligheten, den nakna kroppen, det faktum att burlesk är något man håller på med för att det råkar vara förbannat roligt, kan också utgöra parametrar för, säg, feministisk porr. Men det gör inte burlesken till porr.

Att reducera burlesken till progressiva intellektuella feministers lek med porr är onödigt. De som sysslar med burlesk har för all del vanan inne att definieras utifrån. För all del, jag vet inte vilken burleskscen Pia Ingström har studerat - för det kan väl inte vara så att hon inte upplevt det hon talar om? Burlesken bärs upp av både feminister, icke-feminister, kvinnor, män, straighta, queera, dragqueens, biliotekarier, postfröknar, universitetslärare, butiksbiträden, riksdagsmän, intellektuella, icke-intellektuella, kort sagt en kader som är så brokig att det är svårt att urskilja gemensamma drag.

Däremot så förbehåller sig de som är en del av burleskscenen rätten att definiera vad de själva är och också rätten att definiera vad det är de gör. Jag tror inte att den definitionen har så mycket med pornografi att göra.

Jag kan ha fel. Kanske Pia vill hänga med på Drag me to HEL på kabelfabriken den 23 april så går vi tillsammans och tar reda på?

Den vita staden

2010-03-08T16:02:00.010+02:00

Imorgon kommer jag att sätta mig på 7.30-tåget för att åka iväg på en arbetsresa till Vasa, staden med sitt överdimensionerade torg (nåja, Kuopio vinner väl nog den duellen), sin grymma snålblåst och sin tiltande färja.

En gång i tiden kände jag en kille som var anställd som överstyrman på rederiet som med viss möda trafikerar på rutten Vasa-Umeå, honom brukade jag kalla honom för pizzalinechauffören som en liten hommage till pizzakungens lilla sidoprojekt, den otursförföljda färjan.

Styrmannen tyckte inte om att kallas pizzalinechaufför av nån anledning.

Vasa har jag av märkligt nog haft svårt att hysa några varmare känslor för och det gick många år mellan besöksvarven. Men nu blir det väl dags att återuppta bekantskapen och värma upp förhållandet igen, jag ser att Monika Fagerholm har utsetts till konstnärlig ledare för Vasa littfest.

Och Vasa littfest är en sällsynt god anledning att besöka det som min vasafödde förre sambo kallade för världsalltets r*vhål. Det var under poeten Ralf Andtbackas tid som länskonstnär som denna tvåspråkiga litterära högtid kom till, och den har under gånger jag haft det nöjet visat sig vara en synnerligen njutbar tillställning.

Ni har tid på er till november att boka tågbiljetter och hotellrum, varför inte på det snart litterära hotell Astor som lär ska figurera i Pirkko Lindbergs kommande roman.

I Kristinestad lär porrkungen Henry Saaris morsa drivit hotell (motell?) i dagarna, men huruvida det kommer att sätta några spår i litteraturen tänker jag inte spekulera i. Kunde i och för sig vara nåt.

Tinnitus

2010-03-04T16:40:00.003+02:00

Tristessen börjar närma sig sin innersta kärna och essens när man finner sin tinnitus underhållande. När man ser fram emot att få åka på arbetsresa till Vasa och tanken på att undersöka vad den staden har att bjuda på i lunchväg känns svagt upphetsande.

På tal om tinnitus: 80-talet var ett starkt årtionde. Det var då jag började bygga upp min susningar. Bland annat med hjälp av Wire.

Jesusskrivstil

2010-02-24T14:57:00.005+02:00

I en skolbok i den indiska delstaten Meghalaya återfinns en bild av Jesus med ett ölstop och en cigarrett. Detta meddelas oss via Dagens Nyheter, och som sig bör så rödglödgas kommentarfälten under artikeln.

Som vanligt är jag mest förundrad över den energi med vilken folk orkar diskutera huruvida det är ok, eller blasfemi, eller humor, eller poltik det är att sätta en pint i handen på glansbildsjesus och trycka bilden i en skolbok.

Det där med skolboken tycker jag är kul. Det är nämligen en bok med övningar i skönskrivning, det förhatliga ämnet skrivstil som det hette på den tiden när min piktur skull transponeras till aldrig tidigare skådade, skönare höjder.

Jesusbilden illustrerar ordet Idol. Var och en kan fritt skriva in de givna betydelserna.

Möjligen hade min skrivstil rönt ett bättre öde om också våra övningshäften haft oväntade och obskyra bilder i färg. Det var en pina att med kramp i hand försöka följa först de svagt prickade linjer som satts ut för att stöda bokstavskonstruktionen, sen på egen hand åstadkomma skapliga figurer där blyertsstrecken inte skulle skära några onödiga linjer, ej heller lämnas fritt svävande ovanför hjälpstrecken.

Lika illa skriver jag idag men nu är jag vuxen och kan skita i det. Skönt.

Krokusledigt

2010-02-22T13:34:00.002+02:00

Blev just varse att sportlov heter Krokusvakantie i Belgien. Smaka på den.

Krokuslovet i denna avkrok av världen lämnar föga hopp om gult och lila skirt liv på grön kvist, åtminstone som det nu ser ut. Den fasta nederbörden ser ut att härstamma ur en outsinlig vit och kall källa. Gubbar iförda reflexvästar är det enda som skiftar i gult. På hustaken.

Dessutom är det nu mer eller mindre verifierat: man blir dum i huvet av mörker och kyla. Jag har sedan länge underkastat mig mitt öde. Min hjärna checkade ut redan före lillajul i fjol.

'malauta!

2010-02-11T14:11:00.004+02:00

Det finns en inköpschef som är trött på mig. Jag vill att han ska beställa saker av mig men det vill inte han.

Han hänvisar mig till en annan inköpschef. Den andra inköpschefen vill heller inte ha vare sig mig eller det jag har att erbjuda.

Inga fular tankar nu.

Jag är bara en liten sekundalänk i en kedja som ingen vet var den börjat, varför den börjat och vad den överhuvudtaget ska vara bra för. Men jag vet var den slutar, om jag säger som så.

I detta nu sitter antagligen två inköpschefer som fyller på var sitt mjältbrandsbrev som de tänker posta till mig inom en mycket snar framtid.

Atonement

2010-02-08T16:01:00.004+02:00

Under det att P var ute och roade sig på en utsåld burleskig fest - iförd bland annat en snygg lila korsett som jag nödtorftigt lyckades snöra på henne - så låg jag hemma på soffan och såg på film. Där emellan varven när ögonen hölls öppna.

Råkade alldeles i misstag hitta en kanal där filmen Atonement visades, en film som hör till kategorin bör ses, men som hittills förblivit osedd.

Utan att lägga ut texten desto mera så vill jag fästa uppmärksamheten vid en av huvudpersonerna, Briony Tallis, eller rättare sagt Saorsie Ronan som gör rollen som Briony. En fruktansvärt stark rollprestation av en skådespelare som knappt hunnit fylla 13 när filmen spelades in. Exakt samma ålder som hennes rollfigur är i när händelserna rullar iväg.

För se, det är med en omutlig, hemligt förälskad 13-årings logik i botten som historien får sin början, och sedan spårar ur.

Försoningen? Ja, den äger rum i det litterära eftermäle som Briony ägnar de inblandade drygt 60 år senare, i sin självbiografiskt färgade roman.

Ian McEwan skrev boken som är förlaga till filmen. Den tål nog också säkert läsas, jag blev inte så tagen av hans senaste bok Chesil beach men nu får jag väl så lov att ge honom en chans till.

... tages emot med tacksamhet

2010-02-02T20:28:00.003+02:00

Det är så svårt att smälta det där. Mark Levegood fick ärva en miljonvilla i Saltsjöbaden av en okänd äldre fabo. Själv får man snart sälja rumpa för att klara av sitt bostadslån för en liten lägenhet med utsikt över Sörnäs fängelse.

Jag vill också jobba på tv. Jag ska ha min egen talkshow och låta trycka upp en t-shirt med texten Skänk ditt hus till en sur flata när du dör som jag ska bära vareviga förbannade dag tills nån förvirrad åldring testamenterar sitt hus i Brändö åt mig.

Jag står också till förfogande för adoption.

Österbottnisk glansbild

2010-01-31T18:48:00.006+02:00

Göran Skytte, svensk journalist och författare med rötterna i yttervänsterrörelsen, numera verksam som riksevangelist (ni kommer ihåg vad man brukar säga om fan i kombination med stigande ålder) har besökt svenska Österbotten under sin senaste turné.

Han har tydligen färdats längs hela kustremsan. Och det har satt sina spår.

I en kolumn i SvD står att läsa om hur Skytte i sina kontakter med lokalbefolkningen fått uppleva en nostalgidoftande färd tillbaka till ett underskönt språklandskap fyllt av människor som talar som poeter, använder ord som sedan länge är utdöda i Sverige, och därutöver är artiga och vänliga.

I kontrast till svenskarna som inte vårdar sitt språk och därtill är tölpiga och visar fingret. Nåt han sluppit utsättas för i Österbotten.

I kommentarfloran efter kolumnen kan man ta del av de tårfyllt tacksamma kommentarer österbottningar hemmavid eller på främmande botten riktar till Skytte, som uppenbarligen slår an ett antal själssträngar hos ett folk som längtar efter bekräftelse.

Tonläget är så uppskruvat att det blir olidligt. I öronen ringer alla nationalromantiska klyschor som tänkas kan, mycket i återanvändning från 1930-talet. Den obefläckade enhetskulturen, det nostalgiska tillbakablickandet till gyllene forntid då folket vårdade sin enhetskultur och sitt språk. Och var artiga och tilltalade varandra med "herr". Och bockade och tog i hand.

Min hemstad blir ett tummat handkolorerat vykort, befolkat av riktiga människor, vars för det skytteska örat så sköna tal präglas av det lätt arkaiska språkbruk som får varje sann språkpurist att bli lite till sig i trasorna.

Släng in lite nybakta, doftande kanelbullar, ursäkta, örfilar heter det på sjungande finlandssvenska, ett hemtrevligt café och vänliga urinvånare så är tablån fullständig. Intressant nog så sammanfaller bilden rätt långt med den självbild så många av de kommenterande österbottningarna vill odla. Vill bli bekräftad, bejakad, och få en stadig, svensk axel att gråta emot när ingen vill ha oss i vårt eget hemland.

Missförstå mig inte, Skytte har haft trevligt, och klart folk vill läsa att de är fina, underbara och ett ideal att sträva efter för de språkligt slappa svenskarna. Men självbilden är en konstruktion som bygger på de klassiska nationalromantiska byggstenarna där vi ska urskilja, särskilja och avskilja oss gentemot de andra, det främmande, och värja oss mot oönskade överträdelser av den gräns som måste byggas upp mot dessa andra.

Krigs- och kampretoriken präglar ofta diskussionen om det finlandssvenska, leden sluts och de som inte är med oss är mot oss. Men jag tror fortfarande inte på Österbotten som språkreservat, det kommer inte att frälsa vare sig svenskan Sverige eller i Finland.

Och glansbilden är så fin.

Pulvermagi

2010-01-29T11:20:00.004+02:00

Nu har Aftonbladet tutat i varningstutan, efter det ett antal andra tidningar också, och varnar för en bluffannons som ävenledes synts på finlandssvenska tidningars webbsidor.

Annonsen utlovar en viktminskning på 16 kilo under 2 månaders tid. Detta med hjälp av ett bantningspulver. Nån som hör nån enstaka klocka ringa, hmm? Folk som beställt bantningspulvret har senare fått sina bankkonton tömda.

Kanske det är detta som gör pulvret effektivt, när man saknar pengar att köpa mat för torde möjligheten till viktminskning öka avsevärt. Så jag ska avhålla mig för att anklaga folk för att vara dumma i huvet, då.

Fem veckor utan?

2010-01-18T13:10:00.008+02:00

Yles TV1 har satsat på en ny pseudodokumentär kallad Viisi viikkoa ilman viinaa där man kommer att följa med några försökspersoners förment mödosamma tillvaro under fem veckors tid utan alkohol, som programmets namn så subtilt antyder.

Jag förstår inte riktigt. Drygt halva Finlands befolkning har av hävd ägnat januari månad åt olika slag av självspäkelse, en populär yttring av detta är att inte dricka alkohol. En del kanske avbryter försöket och en del fuskar, men det intresserar mig icke det ringaste.

Det finns tydligen nåt slags antagande att man i detta landet endast med största svårighet kan leva utan sprit nån längre tid, och att livet utan alkohol under några veckor skulle leda till nån typ av epifani, att man ser ljuset, en personlig revolution, en reinvention, gud vet vad.

Visserligen känner jag också människor som knappt klarar fem timmar utan sprit, men de är i minoritet. Det är inte heller problemdrickarna som ska krångla sig igenom en dryg månad av vatten, grönsaker och insikter. Det är så kallade vanliga människor (så där som Timo Soini sa om Tony Halme "en normal finsk man", kanske?).

Jag håller en eller ett par vita månader varje år utan att för den skull behöva klä mig i säck och aska. Folk får väl göra som dom vill.

Hellre hade jag sett en dokumentär om hur man renoverar den finländska mentalvården så att de som behöver hjälp får den när de behöver den, vilket i sin tur kanske skulle minska behovet av självmedicinering med sprit och piller i åtminstone nån mån.

Visa mig ditt väntrum så ska jag säga vem du är

2010-01-11T15:12:00.015+02:00

Den mellanmänskliga dynamiken i olika slag av väntrum fascinerar mig. Närmast frånvaron av dynamik. Det är helt uppenbart att ingen vill sitta där, och man gör också sitt bästa för att ignorera sin omgivning. Den som inte består av artefakter alltså.

Så bläddrar man då i ett tummat exemplar av Kotiliesi 5/2007 (Kotiliesi är ingen dum tidning, btw, fast jag märker hur medelålders präktig jag känner mig när jag ögnar igenom strömmings- och lingonrecepten), tvinnar sin nummerlapp mellan tumme och pekfinger till man knappt kan urskilja vilket nummer man har, och irriterar sig över att det gurglar i näsgångarna när stolgrannen andas.

Idag stördes ordningen i väntrummet av att kollektivet var tvunget att ta sig an en synskadad man som också satt och väntade på sin tur. Det är så fyndigt inrättat att turnummern visas i rött på svart botten i en plastlåda modell 1980-talsteknologi, ackompanjerat av ett litet tröttsamt pling när nummern byts.

Tydligen hade nån varit vänlig nog och hjälpt killen att få att nummer men hur i hela fridens dagar han skulle uppmärksamgöras på när det var hans tur att gå in till sjuksköterskan i provtagningsholken låg utanför allas ansvarsområde.

Nån måste i nåt skede ha insett att hans tur gått för länge sen, och så körde en ansvarskännande sköterska hans nummer i repris några gånger tills gentlemannen som satt bredvid honom vrålade i hans öra: "DET ÄR NOG DIN TUR NU" (möjligen trodde han att det var frågan om ett Helen Kellerfall med nåt slag av multipla handikapp, inklusive kraftigt nedsatt hörsel, därav decibelstyrkan).

Den synskadade hoppade högt på grund av utropet men efter att han förvånansvärt snabbt fått ordning på sin sinusrytm igen så gick han iväg mot...

.. ja, vart då?

Nu inträder följande olägenhet. Nån måste också upplysa honom om vilken dörr han skall rikta in sig på. I detta skede inser alla också att det inte hjälper att gasta Rum nummer 2, enär han i vilket fall som helst inte kan urskilja siffran på dörren.

Gud förbjude att nån skulle resa sig upp och visa honom var dörren finns. Efter ett smatter av korta kommandon (lite till höger, lite mer till höger, framåt, sväng till vänster, DÄR ÄR HANDTAGET!) utropade av nån som tydligen har hund eller erfarenhet av scoutliv, så lyckades mannen ta sig in genom rätt dörr.

Jag satt själv med en nål i armen och pustade ut efter anspänningen när han kom ut från sitt blodprov, antar jag. Eftersom jag inte såg honom mera så förmodar jag att han hittat ut.

Eller så irrar han runt i nån hundrakilometerskulvert under Mejlans sjukhus ännu i mars.

Woooooshvadvardet?

2010-01-05T11:41:00.003+02:00

Stor förvirring efter 49 sjuksskrivna dagar (i praktiken efter 2 månaders frånvaro) när jag nu åter sitter vid mitt skrivbord. Vart i herrans namn försvann fjolåret? frågar jag mig.

Däremot lovar jag att inte komma med nån utvärdering av det avslutade året (utom att det ur en rent hälsomässig synvinkel sög apfett), inte heller fälla några mer eller mindre omdömeslösa utsagor om 2010.

Vi tutar och kör i sedvanlig ordning.

Det är kallt, kom inte in

2009-12-15T15:08:00.005+02:00

Jag har varit hemma så länge att Kim Jong Il snart framstår som ett socialt underverk i jämförelse med mig. Men jag har snyggare hår.

Givetvis har jag hunnit bekanta mig med (över)utbudet av underhållning på tv. Tänker inte försöka ge sken av att jag sitter och läser nobelförfattare dagarna i ända, Herta Müllers Hjärtdjur undantaget. Och det är en skrämmande bok. Det går inte att läsa den utan att reflektera över hur ens liv hade tett sig om man vuxit upp i en diktatur av det rumänska slaget. Resultatet av de reflektionerna är om möjligt ännu mera skrämmande än Müllers berättelse i sig.

Numera får statsministrar med napoleonkomplex miniatyrstatyer föreställande domen i Milano upptryckta i snoken, och skadeglädjen känner inga gränser runtom i Europa. Tyvärr lär inte det politiska läget i Italien att förändras nämnvärt, Berlusconi har sina anhängare. De är många och deras inflytande är intakt.

I den snötäckta Republiken finns det säkert folk som drömmer om att tryckta upp en miniatyrmodell av Näsineula där solen inte lyser på ett flertal av våra ministrar, eftersom förmågan till eftertanke och självsanering tycks vara på samma nivå här som inom italiensk dagspolitik. Liksom italiernarna får vi väl ty oss till de demoktratiska medel som står till buds, och rösta när tillfälle ges.

Tyvärr tenderar det politiska minnet att vara kort (hos alla inblandade parter), och nu gäller det att samla poäng genom att flirta med den rasistiska och främlingsfientliga underström som trögt flytande rör sig i bottenträsket i lämpliga nätfora där "folket" fritt ges utrymme att utnyttja sin rätt till yttrandefrihet. Gällande allt från somalier, veganer och bögar till låghalta truckförare och folk som bor i hus utan hiss. Det finns röster att hämta.

Kölden smäller i knutarna.

Mässförbi

2009-10-26T11:43:00.003+02:00

Bokmässan är överstökad och jag är, likt många andra, rent sinnejsukt trött. Att under fyra dagar omges av drygt 77.000 människor kräver sin tribut i form av svullna fötter, slutkörd hjärna, skamfilad lever.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt och drömde mig igenom alla upptänkliga slag av männsikomyller och sorl. Sen drömde jag att jag skulle delta i en konferens för människor med stora huvuden.

Det tyckte jag var något märkligt, jag har ett ganska litet huvud. Tills jag insåg att jag nog egentligen skulle fungera som nåt slag av arrangör.

En bok köpte jag på mässan, Elin Wägners Pennskaftet i pocket. Den kostade mig 3 euro. Nästa år är det 100 år sedan denna Wägners första egentliga roman utkom.

Allt det nya och hippa gör mig avvogt inställd, märker jag. Speciellt om man bombarderas med det i alltför många dagar å rad.

Nobelvåndor

2009-10-08T09:06:00.004+03:00

Nu har ett gäng journalister, fotografer och experter besökt statsministerns hus och letat efter hyvlade bräder utan att hitta några. Det är så spännande så klockorna stannar.

Titta, här är en kvistfri furuplanka! Den har nog kostat 10 euro löpmetern. Minst.

Aningens mera spännande är eftermiddagens äntligenhändelse, där någon kommer att bli utsedd att i december stiga fram och ta emot en pränika och ett rätt så tjockt kuvert ur knugens hand. Alla kulturredaktörer med självaktning har inför detta tvingats spotta ur sig åtminstone ett par tre namn (de två mest frekvent förekommande är givetvis Amos Oz och Joyce Carol Oates).

Jag tippar på a) en lyriker b) någon ickeeuropeisk, ickeamerikansk (vare sig Nord- eller Sydamerika) c) att jag kommer att få äta upp mina tippningar när romanfabriken Oates får priset.

Det må vara önsketänkande och ett uttryck för mina egna högst personliga preferenser att jag vill se en lyriker som pristagare, men jag ser gärna t.ex. Tomas Tranströmer i den rollen.

Klockan 14.00 normal esbotid gläntar Peter Englund på dörren och befriar oss från våra litterära plågor för den här hösten, då får vi veta.

Tristess i läsandet

2009-09-28T15:52:00.004+03:00

Nu gick det troll i läsandet. Som alltid när jag är sjuk så ger jag mig på rejäla doningar i läslistan. Men både Ian McEwans På Chesil Beach och Joyce Carol Oates (uppenbara mellanverk) Den tatuerade flickan smakade mig trä och fick mig bara att skruva mig igenom läsprocessen och gjorde det hela till en litterär joggingtur utan mål. Utan att vara konditionshöjande, liksom.

Inte för att alla böcker behöver vara det, inte alls. Och inte för att man behöver se trögläsandet som en prestation. Vill dock göra mera än att lubba igenom texterna.

Tips, nån?

Lungromantik

2009-09-22T09:02:00.002+03:00

Så blev det att till att byta ut Bok och Bibliotek mot ett besök hos lungläkaren. Ett byte som nog inte känns riktigt rättvist, men för all del, det finns inget alternativ i detta läge.

Innan läkekonsten gav oss penicillin och kortison har folk i generationer hostat lungorna ur kroppen genom mänsklighetens historia fram till tiden efter andra världskriget. Huruvida detta är en rättvisefråga kan vi kanske hoppa över. Svaret är uppenbart pinsamt.

Speciellt som tillgången till mediciner fortfarande är begränsad till ett globalt sett ganska litet fåtal som har råd med dem eller är i den lyckliga situationen att någon annan är villig att betala.

Hagar Olsson hade bacillskräck vilket ledde till uppenbara svårigheter i umgänget med den tuberkulösa Edith Södergran under de få gånger de träffades i verkliga livet. De geografiska omständigheterna, avståndet mellan Raivola och det mondäna och betydligt mer hygieniska Helsingfors, kanske gjorde att systrarna trots allt kunde låta sin relation utvecklas och leva - brevledes.

Men lungsjukeromantiken kan vi lugnt ta och skita i. Hade det funnits mer adekvata behandlingsmetoder än den välgörande luften i Davos så hade vi nog fått se ett annat författarskap.

Och en annan bild av författaren, utan fläckade näsdukar, blekt ansikte mot bleka lakan och en förmodad (intellektuell) isolation i en karelsk utby.

Snart brinner yllesockorna!

2009-09-14T13:52:00.011+03:00

Hela den trilobita personligheten har rastat själen - eller åtminstone försökt - ett tag. Dessvärre betvivlar jag att min personlighet tagit del av någon föredömlig evolution under tiden.

I dagens upplaga av Hufvudstadsbladet har Finlands pälsdjursuppfödare valt att köra sin helsidesannons från en dryg vecka tillbaka i repris. Det är mycket propaganda, terrorister och terrorattacker, och en framtid där pälsmotståndarna kommer att förhindra varje hederlig medborgare att bära yllesockor. Eller dricka mjölk.

Varför pälsnäringen ska ta mjölkproducenterna som gisslan i sin märkligt utformade annons kan man ju fråga sig. Den ofrivilliga komiken i det att beskylla andra för propaganda när hela ens retorik kunde ha klippts ur vilken handbok för propaganda som helst, gör det hela bara ännu mera pinsamt.

Pälsmotståndarna demonstrerar också, vilket naturligtvis inte ska ses som en demokratisk rättighet utan som något synnerligen suspekt. De skriker nämligen. När de demonstrerar, alltså.

Till skillnad från annonsen som är neutral och saklig, kan man anta?

Jag undrar bara om pälsuppfödarna tyckte att det inte räckte med att skjuta sig i foten en gång, utan anser med nödvändighet att de måste pricka den andra foten också?

För all del, jag tycker inte att det är fullt klokt att skruda sig i kommandohuva och släppa ut minkarna tillbaka till en natur där de aldrig hört hemma, men vad tror uppfödarna att de uppnår med sin annons?

Visa mig en normalt navlad person som öppnar tidningen på morgonen, läser annonsen och tänker "Ett hyvens folk, de där pälsuppfödarna! Sicken positiv självbild! De framstår på intet sätt som paranoida eller överspända, utan som öppna och trevliga landsortsbor".

Att ta fram megafonen i Husis hjälper föga. Vem tror de lyssnar? De redan frälsta? De som är intresserade av ekologiskt producerade varor och hållbar utveckling? De som skiter i varifrån äggen kommer bara de är billiga?

För den (som jag) hoppas på att det ska gå att bo på landsbygden i detta land också en tid framöver så kan man inte annat än släppa en djup suck, är det inte vegetarianerna så är det gaylobbyn som kommer att förvandla det underbara, finländska samhället till ett gigantiskt koncentrationsläger. Tro mig.

Halvvägs

2009-07-16T11:13:00.010+03:00

Semester kan innebära olika slag av stiltje, bleke i hjärnan och gammal god lugn och ro. Försöker motverka semesterkoman genom att läsa. De senaste dagarna har P O Enquist hållit mig sällskap, i form av Ett annat liv. Tanken på att jag snart är tvungen att skiljas från denna bok känns vemodig. Det finns böcker man önskar aldrig skulle ta slut, till skillnad från de hjärnspolardeckare som jag brukar varva med.

Lever dock i den fromma förhoppningen att Siri Hustvedts The Sorrows of an American kommer att bli min räddningsplanka.

Resten av tiden ägnas åt att förundras den ivrigt blommande rosenbuske som klamrar sig fast vid staketet på vår lilla uteterrass.

Steven Patrick

2009-06-26T08:57:00.010+03:00

Trots bristfälliga förberedelser (har inte t.ex. laddat ner hans senaste skiva) så kommer jag i kväll att släpa mitt medelålders arsle för att titta på en medelålders Morrissey i världens suomirockmetropol Tammerfors.

Förra kontakten med Steven Morrissey skedde under liknande väderförhållanden som nu råder, men den gången på en ultradammig plan framför den mindre scenen på Ruisrock för ett par år sedan. Ångesten inför att eventuellt skåda en total flopp av en av min ungdoms absolut största idoler förbyttes i insikten att även en nu 50-årig cyniker kan glädja en drygt 40-årig cyniker på ett naturligt sätt, utan att det har sin grund i ren och skär nostalgi.

Fast det är nog länge sedan:

Stretch out and wait
Stretch out and wait
Let your puny body lie down, lie down...

Puny har varken Morrissey eller jag varit sedan the Smiths lade av i slutet av 80-talet, men nånstans, nånstans sitter jag en sommarnatt uppe på den österbottniska slätten, rökande för att slippa myggen, och lyssnar på Ask tillsammans med J.

Vi var bleka, små, klena och luktfria 18-åringar med en för tiden typisk harmageddonångest i bröstet, nu är J borta sedan länge och jag är bor på hotell när jag går på konsert.

Det blev visst litet nostalgiskt i alla fall?

Nyhetsflödet

2009-06-22T11:35:00.005+03:00

Midsommaren är överstökad, och pris ske gud för det. Redan innan helgen lade sig som en fuktig filt över nyhetsförmedlingen fick vi veta att Barack Obama dödat en fluga. Midsommarrapporteringen i Republiken bjuder på den årligen återkommande body count som nationen förutses behöva ta del av mellan skrubbandet av nypotatisen och bastubadet.

Centerpartiet har lyckats trassla in sig i sin valfinansieringhärva på ett helt nytt plan kan man notera. Och inte en dag går utan att den politiska amnesin uppvisar tidigare oskådade variationer på symptonkartan.

Så egentligen återstår bara att se fram emot de riktiga rötmånadshistorierna, ge mig tvåhövdade kalvar, ge mig mattvätt och kärringkånk. Ge mig korvätningsstaffetter och borthaglade sommarteatrar. Ge även mig en välbehövlig amnesi.

Tack.

Le bleu et le vert (blåått å gryönt för er, bönder)

2009-06-10T13:50:00.006+03:00

Das Partei fick ju sin representant i Bryssel och Calle Haglund tackar väljarna i en annons i dagens Tidning. Annonsbilden är densamma som figurerat i massmedia under valkampanjen, med CH i en ljust blå skjorta och en dito grön slips.

Ibland undrar jag om det är trycket som är dåligt, om det har hänt nåt i photoshoppandet eller om CH är aningen färgblind: den blå och den gröna färgen ser inget vidare ut i kombination.

Blått och grönt är ju rätt säkra politiska färger och CH gjorde säkert rätt i att skippa den rödgula visuella bomben och lyssna på sin reklambyrå. Fast nu hade det krälat fram en stor, röd nyckelpiga i ena hörnet, och man undrar vilka andra loggor kunde ha funnits där men som saknas.

Det suckas djupt av lättnad över valresultatet i fåtöljerna på Svenska klubben (jag kan höra det ända hit), och i de österbottniska stugorna suckas det säkerligen också, men kanske inte riktigt av samma anledning.

Vad Calle Haglund står för politiskt vet väl ingen, det har ingen hunnit reflektera över, men om das Partei på nån vänster (pun intended) lyckas hålla sig kvar i regeringssamarbetet så har väl en ny minister gräddats färdigt under en femårsperiod i Brysselugnen.

Vi håller kontakt, säger Calle, och det låter lika entusiastiskt och trovärdigt som när man träffar nån gammal trögtänkt skolkompis från 1982 som man inte hade nåt behov av att umgås med då när det begav sig, och än mindre nu.

Visst, vi håller kontakten! Vi kan ju åka till Teboilen i Handsvettsviken och äta en munk nån gång.

Privatisera mera!

2009-05-29T10:55:00.008+03:00

Helsingfors stad vill göra två flugor på smällen, spara pengar och uppmana folk till entrepenörskap genom att skära bort hundratals svenska dagvårdsplatser, förtäljer dagens Hbl.

Strålade idé! Även om jag själv inte har barn så kan jag ju inte annat än gripas av en oemotståndlig iver att starta eget. Den inneboende entrepeneuren i mig river i bröstet och vill ut. Nu är frågan bara vad man ska rikta in sig på!

Uppslagen infinner sig som flugor runt ett svinhus i Jeppo en het julidag och jag vill bara dela med mig av några:

Jag vill ha en egen spårvagn. I detta entrepenörskap ingår också att jag köper upp banan mellan Hauhoparken och Estnäsgatan, en sträcka som nu trafikeras av 7A, sen kör jag till jobbet varje morgon vid åttasnåret, parkerar vagnen i trakten av riksarkivet och vänder hemåt efer fyra. Passagerare tas upp i den utsträckning jag orkar bry mig. Verksamheten är reklamfinansierad, jag snor de kunder som Peppar.fi ska dra in 700.000 e i året på genom finlandssvensk, eh, vuxenunderhållning med kända svensksinnade profiler.

Preventiv friskvård. Jag har inga problem med att upplysa folk om att de är för feta, äter fel, röker och dricker för mycket och ska röra på sig mera. Efter att jag och klienterna gemensamt fastställt problemets art, så upplyser jag dem vidare om att de ska ge fan i att äta kebab, röka, supa och sitta hemma och titta på all skit som kommer på tv eller porrsurfa, utan istället äta grönsaker och börja stavgå. Förbannade apskaft.

Koordineringen av min nyskapande religionsundervisning. Religionsundervisningen är liksom det mesta som folk lär sig i skolorna helt överflödig (med undantag för läsa, skriva, de fyra räknesätten och sexualundervisningen). Vi lottar ut olika trossamfund och religiösa kotterier och sekter som gärna tar emot nya adepter och skickar eleverna dit. Religionslärarna sparkas och staden sparar multum. De nya proselyterna kan hänge sig åt att sprida respektive glatt budskap till varandra. Så lär skoleleverna känna en mångfald av läror.

Jag fakturerar gärna för konsulttjänsterna. Om nån förser mig med Helsingfors stads faktureringsadress löser vi detta på ett litet kick.

There goes the Grannskap

2009-05-25T13:40:00.005+03:00

Att flytta innebär bland andra ting att man förses med en ny uppsättning grannar. För egen del tycker jag inte alltid att det känns så där oerhört lustfyllt att börja botanisera i den okända fauna som konglomeratet av grannar utgör, men det kan inte hjälpas.

Speciellt när det första granne man får syn och försöker hälsa på börjar flacka med blicken som en blandmissbrukare på väg med expresståg in i avtändningsfasen, och inte förmår klämma ur sig ett hej trots två implicita uppmaningar i form av var sitt käckt hej från P och mig.

Må vara att detta sannolikt bara är det yttersta uttrycket för den haggifiering som hos mig fortskrider i jämn takt. Men om man har råd att köpa en lägenhet som betingar ett pris på närmare en halv miljon euro så har man fan i mig råd att säga hej åt dem man möter i trapphuset.

Vilket omedelbart leder in tankarna på nostalgiska vägar, till andra grannar, i andra hus.

En av mina favoriter härrör från 4:e våningen på Trädgårdsgatan i Åbo, där jag och min dåvarande bodde i våningen rakt under. Under sommaren 1994 satt jag och författade det som skulle bli en avhandling pro gradu (blev) och skjutsa mig ut ur Åkademin (icke!), ett arbete som ibland drog ut på tiden och skulle ha fortgått långt in på nätterna om inte grannen ovanför hade haft så regelbundna vanor.

Prick halv tolv varje kväll så hördes lustfyllda suckar och stönanden från etaget ovanför när grannen levde ut sitt aktiva men uppenbart också tämligen ensamma kärleksliv. Punktligheten var häpnadsväckande och detta ordlösa men ändå så avklarnade uttryck utgjorde för mig en bakre tidsgräns för det likaledes ensamma skrivarbetet. Som dock var präglat av en större tystnad.

Jag slutförde mina studier, vad grannen slutförde vet jag inte, han ersattes av en skäggig transvestit som brukade ringa på hos min pojkvän när jag inte var hemma, i halvdana och rätt misslyckade försök att skapa (även där: sexuell) kontakt.

Trevligast bland grannarna i det huset var nog den tyske glaskonstnären med uppenbara drogproblem, men det är också en annan historia.

Remove my head

2009-05-11T15:48:00.011+03:00

Sitter i packlådshelvetet och glor. Killen som kom in med packlådorna idag på eftermiddagen stod en lång stund framför de överfulla bokhyllorna och undrade om det finns hiss i huset som vi ska flytta till.

Det finns det.

Innan dess så kommer jag sannolikt att behöva skjuta upp koffein intravenöst för att släpa mig igenom packandets alla faser (uppgivenhet, desperation, falska förhoppningar, psykos) innan själva flyttandet är över.

Jag behöver en break.

Berlinrester

2009-05-01T09:51:00.010+03:00

Berlinresan ter sig redan som ett minne blott, och det är i och för sig två veckor sedan vi åkte iväg för att hälsa på i teutonernas rike. Säga vad man vill om Berlin, men för den vackra arkitekturens skull behöver man inte söka sig dit.

Däremot är det en ganska avslappnad stämning som råder i stan, ta en tur via lördagsmarknaden på Kollwitzplatz nästa gång ni åker dit så förstår ni vad jag menar.

Maten? Crosskitchen är bara förnamnet. Kombinationen currywurst och Veuve Clicquot kan te sig lockande vid första anblicken... nej, nu ljuger jag.

Däremot börjar jag först nu förstå att vi sannolikt står inför en av livets stora gåtor.

Det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad är meningen med boboll? Och vilken kulinarisk kretin kommer i närheten av att ens låta idén (tänk Platon) om currywurst äntra sinnet samma dag som idén om äkta fransk skumpa?

Man fragt sich.

e-wars

2009-04-27T16:11:00.005+03:00

Har suttit på ett antal seminarier med temat e-publicering och e-böcker de senaste veckorna. Det har tidvis varit rätt intressant. Speciellt när man iakttar hur två sinsemellan mycket olika (motsatta, ja) principer kolliderar med varandra i högljudshastighet: nämligen tanken om öppenhet och tillgänglighet, och att alla som vill ska kunna ta del av t.ex. vetenskapliga resultat (open access, folks!), i kontrast till framför allt de stora förlagens svartsjuka fokuserande på att begränsa tillgången, upphovrättsfrågor och kontroll av användningen av e-publikationer. Någon ska betala för kalaset, vilken dagens googlifierade fildelargeneration har svårt att begripa (tycker förlagen).

Nånstans mittemellan ska användare, läsare och bibliotek orientera sig, och snabbt märker man att tillgången till den fria informationen är en princip som biblioteken får pruta på för att kunna erbjuda åtminstone nån relevant service till sina användare.

För användare är vad vi är, snarare än läsare.

Den typ av e-böcker som åtminstone de vetenskapliga biblioteken är mest intresserade av är olika slag av kursböcker, som ofta är utlånade, har långa väntetider, är slutsålda eller har snotts av nån överenergisk student (visste ni förresten att det finns folk som lånar och stjäl böcker av den enkla anledningen att andra studerande inte ska ha möjlighet att tenta?). Förlagen är i omvänd ordning inte just alls intresserade att ge ut kursböcker i elektronisk form. Varför? Det lönar sig inte. Pappersböckerna går åt i alla fall, och universitetsbiblioteken och studenterna betalar.

Se här har vi ett område där ingen konkurrens stör förlagens business. De böcker som används som kursböcker är inte utbytbara, åtminstone med mycket få undantag, och säljaren bestämmer priset. Biblioteken betalar.

Själv har jag konstaterat att jag sitter i en litet lustig sits; jag arbetar på ett förlag men jag är också utbildad bibliotekarie (eller informatiker, om ni så vill. Det tycker folk låter finare. Precis samma utbildning är det såviså frågan om). Ska vi invänta att den yrkesmässiga schizofrenin bryter ut nu?

Tror inte det. Informatikerns credo "rätt information, till rätt människor, vid rätt tidpunkt och i rätt format" skulle jag antagligen haspla ur mig även under tortyr, och jag tror att många förlag missar en chans att t.ex. använda e-material som ett sätt att nå ut till nya läsare (eller användare, som sagt).

Alla förlag har inte ett utbud som alla vill ha till vilket pris som helst. Då är e-boken (gratis!) ett sätt att nå en ny publik, att visa upp vad man kan och sannolikt också öka försäljningen av den traditionella boken.

För det är ju som med allt annat, om ingen vet vad man har att erbjuda, så köper ingen, och om man har bra grejer så vill man ju gärna att folk ska veta om det.

Traumauret

2009-04-16T17:43:00.005+03:00

På mitt jobb, där det är viktigt att alla dörrar i huset är stängda så att ingen i misstag förirrar sig in på och träffar nån levande varelse från nån annan avdelning, håller man sig med en stämpelklocka för att kunna följa upp att alla lata smitare man lurats att anställa faktiskt befinner sig på jobbet.

Vad man gör där är det inte alltid så noga med.

Stämpelklockan hör till de föremål som har sitt omedelbara ursprung hos djävulen, och jag för en ojämn kamp mot denna tingest. I förrgår glömde jag stämpla ut för "arbetsresa", vilket tvingade mig att inleda en epostkorrespondens med timeconens yttersta väktare om vad, hur och varför korrigeringar ska göras.

Idag hade jag förträngt att jag är på väg till Berlin i morgon bitti, men påföljd att utstämpling "jag-borta-på-egen-tid-och-ni-ska-skita-i-vad-jag-gör" icke blev exekverad på önskat sätt.

Timeconmannen har alltså mail att vänta. Han tycker inte om att göra korrigeringar. Han har antagligen en uppsättning vaxdockor föreställande alla i personalen och i skrivande stund sitter han och trycker in ytterligare en knappnål i dockan föreställande mig.

Jag tror jag tar och pluggar ur ett tag.

Titta, mor! Det blev ett flödesschema!

2009-04-11T13:00:00.013+03:00

Men problemet är att det blev det inte alls det. Jag försöker komma igång med arbetet med det som nån gång i en avlägsen framtid ska utmynna i ett processhanteringsverktyg på mitt jobb. Jag mindmappar så det står härliga till. Jag skriver listor på vad?, varför?, vem? och hur?, som jag ska presentera på tisdag. Jag ringar in informationsflöden och ansvarsfördelning.

Erfarenheten säger att det är bortkastat att skapa system som folk inte vet vad man ska använda till och som de upplever som krångliga eller nåt slags överlopps dynga som nån (oftast ledningsgruppen eller el jefe eller nån annan Satan's little helper) kommit på att alla ska tvingas använda, men som inte ger nåt mervärde.

Alltså måste man få folket att inse det här är nåt som i allra högsta grad har att göra med deras jobb, och att det finns en point med att ha ett verktyg av det här slaget.

Det ska vara en flasköppnare när man vill korka fredagsölen och inte en cykelpump när man vill steka ägg, för att använda mig av ett mycket avancerat bildspråk och höja upp hela tanken till en svindlande abstraktionsnivå.

På detta följer så, att undertecknad ska kunna motivera arbetet med processbeskrivningar och -analyser på ett vettigt sätt. Problemet är bara att när det gäller att skapa modeller av den s.k. verkligheten i form av till exempel flödesscheman och/eller andra sexiga sätt att grafiskt visualisera* ett skeende, så inser jag att mina synapser inte är ägnade åt att göra dylikt.

Alltid när jag öppnar ett ritprogram så blir jag varse att det inom mig antagligen gror ett egendomligt syndrom som skulle ta åtminstone två tredjedelar av alfabetet i anspråk om nån psykiater fick i uppdrag att ställa diagnos.

Jag blir som en femåring på kombinerad sockerfylla och speed, en Borderline Collie som ska valla en Livets Ord-konferens i det sista stadiet av andeuppfyllelse. Kvadraterna, romberna och ovalerna i programmet saknar betydelse och sammanhang för mig, allt är bara ett enda stort kaos där lådor, bollar och pilar lever sitt eget liv.

Kanske dags för en öl?

*ord som sexig, grafisk, visualisera och avledningar av dessa i en och samma mening ger vid handen att denna text skulle handla om nåt helt annat. Snuskhummer där.

JohoNähä!

2009-04-06T16:14:00.000+03:00

Nu skulle det finnas ett och annat att säga om den Hbl- slash kultur- slash kulturjournalistikdebatt som Merete Mazzarellas bloggar stått värd för och som tycks ha sammansmultit med Jonas Thentes drapor om den specifikt fisv punktknullardispositionen till en enda skön röra, men jag orkar faktiskt inte.

Låt det ta hus i helvete. För det finns tendenser att ta sig själv på ett alltför högtidligt allvar, det finns positioner att bevaka och det finns kontrollräder som måste utföras så att alla rättar sig i ledet. Eller så låter man eruptionen spruta på tills det är klart.

Sen orkar jag inte heller med de affekterade utropen om narcissism!, kaffebordsdiskussion!, illa skrivet! som haglar över bloggandet som fenomen. Gärna av folk som inte läser bloggar.

Jag säger så här: telefonen är ett ONT TING. Folk säger korkade saker i den. Den borde förbjudas. Gud bevare oss.

Om det mot förmodan finnes nån läsare här (ni båda!) som liksom jag tror att en blogg kan vara en förträfflig plats att prata litteratur och kultur och vad f*n som helst på, så tycker jag att man kan bekanta sig med exempel dessa bloggar(e), utan att vare sig behöva idiotförklara sig själv eller nån annan:

Bernur
Bodil Zalesky
Malte Persson
Eva Ström
Katarina Gäddnäs

Det finns flera. Men här brukar jag börja.

Vattenämne?

2009-03-28T12:23:00.000+02:00

I nåt slags allmänt utslag av sinnesförvirring så har jag gått och blivit lägenhetsägare. Jag har förvisso alltid varit av den åsikten att om man ska ägna sig åt impulsköp, så ska det ske med eftertryck (till detta räknas inte att i andanom köpa ett trepack trosor från Seppälä eller en begagnad cd med Michael Bolton - det sistnämnda torde enligt grundlagen vara belagt med spöstraff och leder till ett omedelbart avlägsnande av all apparatur som förmår avläsa och spela upp ljudfiler hos köparen).

Så nån gång i maj, när denna fimbulvinter förhoppningsvis nått sitt slut, så drar flyttlasset till knutarna kring Helsingfors stadsfängelse i Hermannstad och vi skuddar tölöstoftet av sandalerna. Är fortfarande tämligen förbryllad över det som i annonsen kallades för "vesiaihe (pieni puro)" och som enligt alla konstens regler ska uppenbara sig på vår lilla bakgård när snön försvinner.

Jag har två kvadratmeter gräsmatta och vesiaihe. Jag vet inte vad vesiaihe är, men skit i det, om några månader sitter jag på min egen minimala ägandes terrass och dricker nåt gott alkoholhaltigt och stirrar ut över ett fängelsekomplex.

Vi ska väl inte ha nån kulturdebatt?

2009-03-16T10:30:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag, liksom säkert många andra kulturhjon, följt med Merete Mazzarellas blogg på Söderströms webb. Mazzarella försöker föra en diskussion om Husis kultursidor med en märkligt tafatt Hannu Olkinuora, flankerad av en om möjligt ännu mera tafatt Tim Johansson.

Det har länge varit ett mysterium för mig vad man vill med kulturbevakningen på Hbl. Om det finns en linje så kan man åtminstone inte extrahera den genom att läsa det som skrivs på kultursidorna. Bokrecensionerna förefaller komma till genom nåt slags slumpgenerator, där vi får läsa om det som råkat fastna nån redaktör i handen. Och så har vi måndagsrecensionerna där man rotar i högen med liggande recensioner och petar in nåt med lämpligt antal tecken.

Var ska man då diskutera det som skrivs, och inte skrivs, på kultursidorna? Ja, uppenbarligen inte på bladets egna sidor i alla fall. Jag vet inte heller om det är så fruktbart att Olkinuora tycker att detta är en angelägenhet mellan honom och en allt mera besvärlig kolumnist (Mazzarella), och att utbytet av tankar ska ske via epost. Merete tycker att man kan ha ett offentligt utbyte.

Det tycker jag också.

Det lustiga är att både Olkinuora och Tim Johansson tycks vara så tagna på sängen av att det finns människor som tycker att det är viktigt att det finns en linje och ett syfte med det som skrivs på kultursidorna i den tidning de ger ut, och att det finns ett behov av att tala om vad kulturredaktionens uppgift är. Och att kvaliteten på det som skrivs engagerar både oss kulturarbetare och alla som tycker att vi kanske behöver en kulturjournalistik på svenska i tryck nånstans i republiken Finland år 2009.

Det Philip Teir, Tuva Korsström och Pia Ingström skriver hör till det bästa Hbl har att trycka i sin tidning. Lyssna på dem. Lyssna också på oss andra som tycker att det spelar roll vad som står där i tidningen.

Å andra sidan så hör jag till dem som följer med ett antal bloggar och får min dagliga dos bok- och litteratur- och kultursnack den vägen. Och eftersom det tryckta ordet inte alltid kan tävla i snabbhet med det som skrivs på webben så kunde man tänka sig att man kunde kompensera med grundligare analyser och mer underbyggda resonemang. Det skulle kännas angelägnare att betala för sin prenumeration på Hbl om man fick lite mera tuggmotstånd.

Man kunde också tänka sig att Hbl skulle få ett lyft genom att upplåta ett forum där, istället för att nu missa en synnerligen intressant och viktig diskussion som äger rum på Söderströms webb istället för på de egna webbsidorna. Men om man inte har nåt att säga i sak så har det väl ingen betydelse var diskussionen förs, liksom?

Förvaring och transport av fotografier

2009-03-09T18:32:00.000+02:00

Det finns vissa böcker jag alltid återvänder till, till dem hör Janet Frames självbiografiska trilogi To the Is-land, An Angel at My Table och An Envoy from Mirror City, allt samlat i en volym som fått den inte alltför upphetsande titeln An Autobiography. Den svenska översättningen av samlingsvolymen heter En ängel vid mitt bord.

(Har ni noterat allt det där nu så vi kan fortsätta?)

Janet Frame dök upp igen dels för att jag behöver henne och dels för att hon återkom i mitt minne när jag läste Harry Bernsteins två självbiografiska böcker Den osynliga väggen och Drömmen. Bernsteins första roman, som utkom när han nått den förhållandevis mogna debutantåldern av 96 år, tog jag på måfå ur hyllan vid Tölö bibliotek en söndag när jag märkte att de skulle stänga om fem minuter.

Slumpen är en underbar ledstjärna när det gäller att bekanta sig med ny litteratur. Ibland. Men det var inte det jag skulle skriva om.

När jag tog fram Frames självbiografi som upptäckte jag att jag stuckit in fotografier här och var i boken, antagligen för att de skulle överleva flytten från Åbo sommaren 2007. Ett märkligt urval, men med en tydlig familjetematik; mina föräldrars bröllopsfoto, en bild av min mormors hus på Villbacka, ett par fotografier av julbordet - tagna vid olika jular (men intressant nog bär tre personer på bilderna exakt samma kläder), och ett fotografi från köksbordet vid Trädgårdsgatan med mig, mitt ex och mamma.

Alla ser påtagligt yngre ut, brorsans pojkar ser ut att vara i 7-9 årsåldern, vi andra har mer hår, mindre magar och mindre häng överhuvudtaget. Sen ser jag att julbilderna är tagna strax innan och strax efter att mamma och pappa sålde huset och flyttade till Himmelsbergsgatan. För ungefär 10 år sedan med andra ord.

Huruvida 10 år är en lång eller kort tid kan man ju diskutera, men sedan julbilderna togs har jag och T separerat, bootat om tillvaron och råddar nu vidare, var och en på sitt håll. Jag kom på mig själv med att känna mig märkligt illa till mods när jag insåg att jag inte bara har ett ex, jag är ett ex. Vad i hela fridens dagar ska det kännas konstigt för?

Jag får sticka in korten tillbaka i nån bok och låta mig överraskas igen, nån annan gång. Kanske man programmatiskt borde sätta in sina fotografier i böcker, lite på måfå. Det ger läsandet en helt annan ton sen.

Och ni, människor, ska läsa både Janet Frame och Harry Bernstein, om ni inte gjort det redan.

Gift er!

2009-02-25T15:17:00.000+02:00

Nu gjorde jag misstaget att läsa Hbl igen och kommer att få sura uppstötningar resten av dagen. Jag är ingalunda ensam om att lida av sura uppstötningar. Det har också drabbat de fi.sv. Ärkerojalister som tagit sig för att kommentera den kungliga förlovningen i Sverige. Denna förlovning varken bidrar till den taktiska slagkraften (vardå? I gymmet? I sängkammaren?) eller till att binda blodsband till mäktiga ätter (finns det inte nån borttappad habsburgare nånstans som hon kunde äkta?), som Elsa säger i sin kommentar.

Framöver så är det bara att vänta på bröllopet, och efter det så ska man vänta på att de börjar yngla av sig. Den eventuella avkomman har ingen ännu kommenterat på Hbl:s sidor, nån profylaktisk utsaga om hur olämpligt det är när kreti och pleti* tillåts blanda sina subbiga gener med de blå.

I Husis så fick man också se mingelbilder från Hankens 100-årsfest, gud så spännande, och glädjande nog kunde jag konstatera att både utrikesministern och alla hans tänder rymts med.

*kreti och pleti är ett fint uttryck som kommit väl till användning i rojalistlägret, Gamla testamentet är en outsinlig källa till invektiv för det 21:a århundradet.

A positive ID

2009-02-22T19:42:00.000+02:00

När jag besökte apoteket idag och skulle betala för mina inköp så noterade jag att jag måste gräva fram mitt id eftersom hela härligheten kostade mer än 50 euro. När jag placerade mitt körkort årsmodell 1985 (pappersversionen, komplett med tonårigt fotografi, luddiga kanter och gulnat plastfodral) på disken kastade den unga damen i kassan ett snabbt öga på den rosa lappen och utbrast i ett "onks tää sun henkkari?", som om hon aldrig sett ett officiellt bevis på att man får framföra motorfordon förr.

Vad säger man? "Nej, ursäkta, det är min rosafärgade favoritsidor ur Uppenbarelseboken som jag bara känner ett tyngande behov av att bära med mig", eller "förlåt, nu drog jag fram medlemskortet från Överesse satanistförening i misstag igen". Christ. Nutidens ungdom. Säkert en brud som särskriver.

Fick hur som helst betala och bestämde mig för att även i fortsättningen framhärda med mitt vintagekörkort. Har man lyckats flyga från Arlanda till Åbo med detta som enda identitetshandling post-najneleven så ska det duga åt Universitetsapoteket också.

Magma, c'est moi

2009-02-09T14:12:00.000+02:00

Vi som läste lördagens Volt och intervjun med tankesmedjans egen stormogul blev sannolikt inte så mycket klokare (det är konstigt det där, speciellt med tanke på alla kloka saker som sades i intervjun), men förstår nu hur intrikat saker och ting är inrättade i smedjan.

Sen finns det andra som har sin alldeles egen syn på saken.

Plötsligt bidde det lördag igen

2009-01-31T11:29:00.000+02:00

Klockan är 11.29 och det är lördag. Under veckans gång har vi kollektivt konstaterat på jobbet att det finns för få lördagar i veckan. Måndagar och tisdagar känns det däremot som om det skulle finnas gott om. Fast jag vet inte om måndagarna är värst, de går för det mesta så snabbt att man knappt hinner märka dem, då har arbetsdagen gått i ett nafs utan att man riktigt förstått vad som hänt. På tisdagen, däremot, tar chockverkan ut sin rätt. Bort med tisdagarna. In med en extra lördag istället.

När det är lördag så hinner man läsa tidningen lite mera ingående, men ibland undrar man om det är värt det. Ledarsidan i Republikens Största Svenskpråkiga Tidning är lika förutsägbar, platt och deprimerande som vanligt (kan ingen lyfta ut Månssons poänglöst pinsamma krior ur tidningen..?), debattsidan blåser kissnödigt av diskussionen om det nya chefsjobbet ambassadtafsaren fått (att bevaka bilden av SFP i media kanske i och för sig sitter som hand i handske för innehavaren av jobbet, och partikansliet fortsätter starkt i den tragikomiska genre de övat i under de senaste åren), insändarna om kriget i Gaza präglas av de obligatoriska inläggen av israelvännernas feberaktiga försvar av utbombningen av remsan, med hundratals civila dödsfall som resultat.

I Volt är Janne Strang rädd för att han inte ska känna igen Henrik Schyffert.

Sen är det "Älä ruoki lamaa" och mun-mot-mun-metoden på landets ekonomi som gäller i massmedia. För all del, men är det inte en överdriven konsumtion (med pengar som man egentligen inte har) som lett till denna recession? Och vad ska den som inga pengar har konsumera med?

Ute lyser solen och jag ska gå på teater ikväll. That' good news for you!

Den intellektuella kökkenmöddingen finns här!

2009-01-21T15:25:00.000+02:00

En fortgående diskussion på jobbet rör hur man ska handskas med alla underliga och halvkökkiga idéer som kommer uppifrån och småningom hamnar på ens skrivbord. Underliga är de för att ingen, knappt upphovsmannen själv, vet riktigt vad de syftar till och vem som ska genomföra dem och varför, och halvkökkiga eftersom de legat och jäst i nån intellektuell kökkenmödding där alla andra låter sina dumpade idéer vila i frid, medan en del tror sig finna svaret på alla arbetslivets gåtor just i denna hög.

Ibland firar dock den tillfälliga optimismen sina segrar. Min kollega på andra sidan bordet tänker sig alltid att hon ska bli mer lik en Pollyanna i mötet med de bekymmer och utmaningar* som korsar ens väg i detta märkliga arbete. Jag säger bara en sak ang. rollmodeller och inspirationer i arbetslivet: Ulrike Meinhof. Det finns helt enkelt idéer som borde skjutas ned och bombas ut innan de får fladdra iväg och sprida sig som en unken fis, här hjälper ingen positive thinking, I tell you.

*utmaning är som alla vet en eufemism för allt det där som man bara vill ska försvinna när man blundar i 15 sekunder men som aldrig gör det, el jefe står alltid kvar där och fortsätter lägga ut texten.

Stiffy Stiff

2009-01-19T13:44:00.000+02:00

Min nacke och min rygg (den övre halvan) gaddade sig samman och bestämde sig för att inte samarbeta med resten av mig. Påföljden blev att jag under helgen knappt kunde klä på mig (eller av mig), dricka vatten ur en flaska, ta en bok ur bokhyllan, lägga mig i en säng, vända på mig i den samma eller försöka stiga upp ur den. Ja, jag hade till och med uppenbara problem med att torka mig i rumpan när jag gick på toaletten, om jag ska vara ärlig. Och nej, jag bad inte om hjälp med detta.

Efter att ha knaprat S****lud ett par dagar så är jag naturligtvis fit for fight, någorlunda (så här en måndag) och kunde infinna mig i arbetsfört skick vid svarven denna morgon, efter att ha förslösat ett veckoslut i (gnölande över) ryggont.

Allt väl so far, ända tills jag kom fram till att jag egentligen borde sammanställa en förteckning över artiklar som getts ut i fyra olika serier här hos oss, ett tämligen tidsdrygt arbete vars innebörd inte riktigt passar ihop med allmäntillståndet nu, med stillasittande vid datorn och plitande på den samma i allt för många timmar i sträck.

Så jag researchar lite idag och börjar sammanställa imorgon. Det mesta finns naturligtvis inte listat nånstans i elektronisk form, utan allt ska rotas fram ur innehållsförteckningarna i gamla publikationer, som alla håller på att falla sönder på grund av ålder. Jag letar mig småningom mot hyllorna med de gulna(n)de ryggarna. Och undanber mig associationer rörande ryggar och ålder så där i gemen.

Nu ska jag springa ett varv runt rummet och försöka få igång min defekta lekamen igen, hejtå!

Fakiren och volgasvampen

2009-01-09T08:33:00.000+02:00

Efter en förvirrande räcka helgdagar varvat med vanliga jobbdagar, som inte känts särdeles vanliga på grund av att de tycks infalla så slumpartat och omotiverat, så börjar det väl ta sig med den s.k. vardagen igen. Låt vara att detta blev en kort vecka med endast tre arbetsdagar, men vi får väl betrakta denna vecka som en typisk mjukstart.

Trettondagen begicks i Jakobstad - eller noga räknat dagarna strax innan. Synnerligen behagligt, framför allt att stifta bekantskap med fenomenet snö igen, speciellt i den torra och kalla form den uppträdde på marken och i träden. Inte som tunga våta blaffor som vräker ner oavbrutet i x antal timmar för att inom ett dygn börja smälta bort med en halvmeter snöslask att vada igen som omedelbart resultat.

Mors försenade julklapp, som forslades med från hemstaden, inger fortfarande motstridiga känslor. Jag har nu ägnat mig åt att ligga på en spikmatta 20 minuter varje dag sedan måndagen, och förutom att det kräver en oomstridlig självplågarnatur så vet jag inte vad jag ska säga därutöver.

För all del man känner sig dåsig och avlappnad efteråt, men skönt är det banne mig inte när det beger sig. Troligen är det dock behagligare än att smälla sig på tummen med en hammare, vilket också vore ett sätt att locka fram endorfinerna genom smärta.

Tidvis undrar jag om inte shaktimattan är den nya volgasvampen. För dem som inte genomlevt det många sätt bisarra 80-talet kan jag meddela att det är ett slags jästsvamp som man förvarar i en glasburk med vatten, processen sätts igång med en tillsats av socker och bums har man en dryck som hjälper mot snart sagt allt. Tanterna i min hemstad förvarade sina hemsliga svampar i ett skåpen, och vete tusan om det inte återfinns förtorkade rester av den hälsoboomen här och var i radhusen på den österbottniska slätten ännu.

Spikmattan ska få sig en rejäl chans. Blodcirkulationen och de tidigare nämnda endorfinerna upplever ett snabbt uppvaknande tack vare den brutala och stickiga behandlingen, så jag säger ouch några dagar till. Sen ser vi.

Vi börjar väl med VM 1983?

2009-01-02T09:27:00.000+02:00

Nyårsaftonen kom och gick, hann mellan braken och smällarna slänga in ett par glas skumvin, och igår när krutröken lagt sig så låg jag iklädd min pyjamas och nötte soffan. Den traditionsenliga nyårsdagspizzan inmundigades på eftermiddagen, och däremellan försökte jag hålla ett öga på dagens tvutbud. Yle Teema sände nåt slags sammanställning från friidrotts-VM i Helsingfors 1983, och det säger ganska mycket.

Tarja Halonens nyårstal svischade förbi, hann dock notera att hon uppehöll sig en stund vid våldet i samhället, det höga antalet mord och brott mot liv som Finland årligen bidrar med till EU-statistiken, och speciellt antalet kvinnor som går en våldsam död tillmötes i en parrelation.

Huruvida det har nån praktisk betydelse att presidenten tar upp dessa saker vet jag inte, men det faktum att så många i detta land dör till följd av våld är sannolikt ingen slump, och inte heller nåt som kommer att försvinna av sig självt.

Presidentens nyårstal kan ju också jämföras med statsministerns hälsning till folket under årets sista dagar: vi ska konsumera mera och på så sätt hållas flytande år 2009. Tack Vanhanen, det värmde.

Speciellt för dem som lever på utkomststöd, och vars inkomster inte påverkas av de skattesäkningar regeringen aviserar, och vars realinkomst bara sjunkit under hela 2000-talet, så klingar orden om ökad konsumtion säkert som en hög färsk koskit i öronen.

Som alla kommer ihåg tyckte vår regering att det inte är bråttom med att åtgärda just deras situation utan de kan vänta ett tag till. Andra låginkomsttagare, och framför allt: höginkomstattagare också, har fått sin del av kakan. Är det nån som tror att det i dagens läge kommer att finnas nån politisk vilja att hjälpa dem som har de lägsta inkomsterna, med den recession som inte bara knackar på dörren, utan redan sparkat in den?

Å andra sidan så visar en gallup att över hälften av landets invånare kan tänka sig att avstå från en skattesänkning. Men så mycket prestige som investerats i skattesänkningarna, och med mantrat om den ökade konsumtionen, så tror jag inte att regeringen backar.

Köldknäppen håller i sig, och den här bakfyllan kan bli knepig att vakna upp till. Vi kör vidare enligt klassisk kokoomusstil: arbetslösa och sjuka vill bara slingra sig undan och leva på andra (d.v.s. på alla rediga och schyssta samlingspartister), och de ska därför hållas kort.

Samhällsklimatet känns just nu lika fräscht som VM 1983.

Men vi fortsätter. Eftersom vit januari inte längre är nån större utmaning, så kör vi 90 vita dagar istället. En bekant bleknade under nyårsaftonen när han insåg att detta är 1/4 av året, och mest intressant blir det ju att se hur man klarar tre månader som social outcast. Fast den första månaden märks det knappast, då ska ju hela republiken spänna, men sen?

Det finns en grej som oroar mig, och det är den obligatoriska årsfesten i februari. Har svårt att tro att jag klarar en kväll nykter i långklänning och pumps. Antingen för jag väl röka på, eller så blir det att bryta för den kvällen. Ett I-landsproblem, med andra ord.

Det var det.

2008-12-29T09:45:00.000+02:00

Huppheff. Mellandagskoma på jobbet. Tycker mig skönja samma slag av stillastående förvirring hos alla som funnit sin väg till arbetsplatsen idag, säkert ett utslag av den universella konfektabstinensen.

Förmågan att svänga på dygnet är tydligen intakt hos mig, trots stigande ålder. Tv-tittande och sällskapsspel är grunden till fördärvet, plötsligt är klockan 2 och man tycker att man lika gärna kan klämma i sig en smörgås till innan man går och lägger sig.

Med den påföljd att jag snurrar sömnlös runt i lakanen ännu klockan 03.05 när det sedan gäller, väl medveten om att klockan kommer att ringa fem före sju. Nu sitter jag redan och håller på att kortsluta tangentbordet för att jag dräglar av trötthet, något som vanligen inträffar efter lunch. Huga.

Julen i övrigt bjöd inte på några större överraskningar. Den tillfälliga B&B-servicen som blomstrat hemma hos oss läggs ned ett tag, nu kommer vi bara att förstrött peta på den nyinköpta hemlektroniken och städa undan berget med konfektaskar under resten av året.

Årets reafynd var en netbook (som miniläppären heter på finare språk), liten och fin. Garanterat Microsoftfri, med Linux och Open Office i magen, och med en häpnadsväckande förmåga att hitta det trådlösa nätet hemma. Funkar, som enda dator i hemmet, också i vårt kök. Fast jag måste medge att tanken är att den mest ska vara i bruk utanför hemmets väggar.

Den var inte långt ifrån att jag tog den med mig i sängen igår kväll. Jag är svag för fungerande elektronik.

Den grekiska gröten

2008-12-17T11:24:00.000+02:00

Tyckte att jag hade osedvanligt svarta ringar under ögonen i morse ända tills jag upptäckte att det var kvarglömt smink som vandrat neråt efter julfesten igår. Så det gick att åtgärda.

Nu till gårdagens glädjebud.

Tankesmedjan Grekisk Gröt har visat sitt rätta jag, och enligt Hbl:s rapportering så blickar de redan nu framåt till 1808-09. De har insett att invandrarna måste läras svenska så att de kan torka finlandssvensk rumpa på åldringshemmen i framtiden, och att det är svårt när det finns så mycket österbottningar. Framför allt de plattlänningar som befolkar tankesmedjan Grekisk Gröt.

Det är bra att Staffan Bruun har gjort det till sin käpphäst det där med att det kryllar av norrbaggar i gröten. För där helsingforsaren, även i viss mån nylänningen i gemen, är en kosmopolit som förstår sig på hur saker och ting är inrättade här i världen, och kan sätta sig in i andra människors tankesätt och livsvillkor, så saknas tyvärr denna förmåga hos österbottningarna. Bort med dom.

Nånting lurt måste det ju vara med rekryteringen. Man ser inför sin inre blick hur en av grötsmedjans styrelsemedlemmar (även han bördig från det förhatliga landskapet) har traskat längs med landsvägen till grannbyn där uppe i norr.

Man ser ävenledes (inför sin inre blick, fortsättningsvis) huru han knackar på dörren till en liten röd stuga med vita knutar. Dörren öppnas av en trött Forsgård (som tagit sig en välförtjänt paus efter det tunga arbetet på åkern och bara hunnit sätta in en pris snus). Forsgård finner sig glatt överraskad bli tillfrågad om han är villig att lämna sitt älskade Österbotten för en stund, bosätta sig i Den Största Staden i Landet, och arbeta för allas väl och ve och framtid (i bakgrunden hörs landskapssången Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå etc...)?

Styrelsemedlemmen får ett jakande svar och beger sig till grannstugan som finns endast ett litet stycke därifrån. När han vid denna lilla stuga kallar på värdinnan lägger Siv smörkärnan åt sidan för att möta sin gäst. När hon ställs samma fråga som vid den första lilla stugan en kort stund innan svarar även hon glad i hågen ja! (österbottningarna har ett glatt och välvilligt lynne, förutom finnarna som sticker varandra med kniv).

Den tredje lilla stugan får också besök, där har invånaren just rest sig från tramporgeln och avslutat sin psalmsång och morgonandakt. Till Styrelsemedlemmens oerhörda glädje är även unge herr Dan villig att jämte de andra uppoffra sig och träda i finlandssvenskhetens heliga tjänst (och det är med glädje och ödmjukt sinnelag man uppfyller en sådan plikt!).

Ja, ni fattar.

Så gick det som det gick. De två sistnämnda har nu återvänt till smörkärnandet och psalmexekverandet, men det fanns tydligen en stuga till i byn som Styrelsemedlemmen kunde gå till. Vackert så. Och nu måste det väl ändå vara slut på bulken med österbottningar med rätt sorts moralisk resning. Resten nasar bara snus.

Jag vill avslutningsvis bara önska Grekisk Gröt lycka till, i 1808-09 finns nog fröet till vår framtid, resten får vi läsa om i kolumnerna (som skrivs av utvalda skribenter) på smedjans webbsidor.

Tyst det är i huset...

2008-12-11T15:06:00.000+02:00

Alla andra utom jag befinner sig för tillfället på kurs i textkritik, förmodar jag. Eller åtminstone största delen av mina arbetskumpaner. För av den ursprungliga besättningen på cirka 15 pers så återstår i denna stund endast jag.

Tro inte att jag har tråkigt. Nejnej. Jag funderar på spännande saker som dokumenthantering, metadata, klassificeringsobjekt, taggar, kontrollerade ämnesordlistor och knark och sex. Fast de där sista grejerna är inte riktigt sant. Skrev dit dem bara för att kontrollera att jag själv är vaken.

Det är jag nog inte.

Imorgon har vi firmajulfest. Riktigt trevligt brukar det vara. Fjärran från de tider och platser då man kunde höra ljudet av svettigt och fumligt grovhångel, komplett med öppnandet av bälten och dragkedjor och allt, bakom nödtorftigt stängda dörrar i korridoren.

Denna arbetsplats är hångel- och julfestskandalfri. Allt var bättre förr. Kanske man borde blanda mera knark i julbrödet eller nåt.

Stöd min press!

2008-12-05T09:17:00.000+02:00

Oj. Nu får sig das Partei en släng med sleven igen. Denna gång på grund av det presstöd som rättvisepartiet är tänkt att fördela, och har fördelat på så sätt att pressen får 270.000 euro, och das Partei får 540.000 euro. Detta enligt uppgift i Hufvudstadsbladet. Fast det kan bygga på ett missförstånd. Det gör det för det mesta när det gäller uttalanden som kommer från partikansliet.

[I detta skede upptäcker jag att under den tid jag skrivit detta inlägg så har nya uppgifter kommit angående presstödet och SFP, texten nedan är alltså skriven innan jag tagit del av det som står i Hbl, i juttun som är länkad ovan ;-)]

Detta har föranlett en del kommentarer från de finlandssvenska tidningshusen, parat med en förfrågan om man möjligen på partikansliet kunde tänkas dela med sig, inte av pengarna, utan av nåt slags information rörande hur den dryga halva miljonen i så fall ska användas.

Det vill man inte, för det har ingen nåt att göra med. För det är Partiet som har fått pengarna, och Partiet besluter naturligtvis själv om hur man använder slantarna, och nån orsak att för pressen redogöra för hur presstödet används ser man inte.

Hav förtröstan, folks. Jag kan avslöja vilka hisnande, innovativa och nydanande planer som finns bakom detta beslut. Way beyond kurser i svenska för ryskspråkiga. Ljusår från Papperspeppar.fi.

Pengarna kommer att användas till att en helt ny, stor aktör på mediafältet. Genom att slå ihop Medborgarbladet med Kyrkpressen, EOS och Frisk Bris kommer man att skapa en ny plattform som når ut till inte bara alla finlandssvenskar, utan också kommer att få tidningshus som Alma Media och Hesari att skakas i sin grundvalar.

Håll i er nu: alla finländare kommer att få denna nya veckotidning sig hemsänd, finlandssvenskarna genom en obligatorisk prenumeration, övriga finländare genom gratis utdelning. Ei tässä vielä kaikki: en engångsgåva på 100 euro och en skraplott med en veckas vistelse i Finlands svenskaste kommun Korsnäs (all expenses included) som huvudvinst ska gå ut till de finskspråkiga läsarna.

Man ser hur värmen och julfriden sprids i Republikens stugor tack vare detta överraskande och generösa initiativ. Man ser hur hårdföra centerpartister smälter som en bortglömd Dacapo i bakfickan, Karleby överförs till Jakobstad och Ellu, inrikesministeriet, presidentens slott och HUCS för sin nya placering i Vasa. Som byter namn till Wallinstad, efter den nya presidenten.

Så långt allt väl. Den nya veckotidningen behöver naturligtvis personal, och de 1380 anställda ska rekryteras via Marthaförbundet, Handelsgillet i Helsingfors och Norra svenska Österbottens trädgårdsförening, medan Ålands 4H utser sina egna redaktörer (250 personer som ansvarar för den månatliga Ålandsbilagan).

Man siktar på snarare på representativitet vad olika regioner, samhällsklasser och yrken beträffar än på att stirra sig blind på eventuell erfarenhet från tidningssektorn. En ledningsgrupp, som kommer att bestå av de samlade styrelserna från SFP, SLS, tankesmedjan, ÅA, SFV, Pernå frivilliga brandkår och Kottböle hembygdsförening, kommer att garantera att arbetet leds på ett professionellt och inkännande vis. Ledningsgruppen kommer att präglas av ett cirkulerande ordförandeskap, så att alla 52 medlemmar hinner vara ordförande en gång i kvartalet. Minst.

Denna modell har man grunnat på ganska länge och genom ett demokratiskt kabinettsbeslut på ett möte hos frimurarna i Åbo har man bestämt sig för att denna lättarbetade och genomskinliga modell är den optimala, med avseende på omständigheterna. Det kanske inte öppnar sig för en lekman, men här har man parat en lång tradition av förankring av styrelsearbetet i det djupa folkleden, med mikrosubversivt nytänkande som har en klar vetenskaplig grund.

Innehållet vill man inte uttala sig om så länge det hela är under planering, men till linjen hör att den nyhetsrapportering som kommer att finnas skall skötas av läsarna (interaktivitet!) på så sätt att man sänder in sina nyheter, den som så önskar, och sedan röstar de övriga läsarna på de tre mest intressanta artiklarna bland de insända bidragen, som sedan publiceras.

Publiceringen kommer att föregås av en besvärstid på tre veckor, då läsarna och de andra författarna till nyhetsartiklarna kan överklaga valet av juttun.

Överklagandet går till på att man debatterar på tidningens egen bloggsajt (modeller står att skåda på bloggen.fi och framför allt Kyrkpressens blogg) och den som får flest kommentarer och finner de mest nyskapande invektiven vinner. Vinnaren utser sedan enväldigt de två andra bidragen.

Vidare lär det bli en stående kolumn som behandlar olika etikettsfrågor, denna anses så viktig att den kommer att vara den enda som översätts till finska. Det första året kommer att behandla vilka skor som passar vid vilka tillfällen - en sneakpeak ger vid handen att det faktiskt är frågan om den uppdatering och avsevärd modernisering av gängse bruk: har man t.ex. gröna Doc Martens med steel cap på sig, får man klämma på vem som helst utan att man behöver vara full. Det visste ni inte.

Resten av upplägget och innehållet, förutom nyheter och sidan med käytöstapoja, är höljt i dunkel, men senast år 2020 kommer vi att ha reslutatet i handen, då det är tänkt att det första provnumret skall utkomma. Personalen och styrelsen kommer dock att börja arbeta redan från inkommande årskifte.

Och som alla kan förstå så räcker de 540.000 eurona ingalunda till för att genomsföra ett projekt av denna magnitud, utan den potten kommer att användas till en seminariekryssning till Estland, där man fyller hela Tallinks flotta med seminariedeltagare under tiden 27-30.12 2008. Syftet med seminariekryssningen är att skapa visioner för veckotidningens långsiktiga mål samt utveckla den finlandssvenska snapstraditionen till ytterligare förfining.

Slut på nyhetsflödet för denna gång, jag följer med spänning med läget. Och, jo, jag kommer naturligtvis att bli anställd på det nya mediahuset (vars namn, liksom veckotidningens, ännu är hemligt, men det lär ska ha med någon krydda av nåt slag att göra... Gurkmeja?) som förste vice redaktionssekreterarassistent med ansvar för kopiering, städning av vessorna och skrivande av ledare.

Nattvak

2008-12-04T01:13:00.000+02:00

Märkligt hur det stannar av, efter att jag kom hem från sjukhuset för en vecka sedan har jag mest suttit och petat saker ur näsan, omväxlande tittat på tv och däremellan svurit över regnet som strilar ner. Oupphörligen (både svärandet och nederbörden).

Sömnen vill inte infinna sig, men insomnian är en kär gammal föjeslagare, nu ackompanjerad av postop nästäppa. Nog så irriterande. Ibland drömmer jag att jag äter sand, bara för att vakna av att munnen är torr på grund av att jag inte kan andas genom näsan. Så vaknar man varje halvtimme, dricker vatten, somnar om.

På måndag går jag tillbaka till jobbet. Äntligen säger jag. Vete far hur jag ska lyckas acklimatisera mig efter fyra (4!) veckors frånvaro, tänker stå och krama kaffekokaren i pentryt tills det börjar kännas bra igen. Och så håller vi tummarna för att det inte finns någonting skumt i ventilationssytemet, något som varit föremål för fastghetschefens uppmärksamhet efter de senaste veckornas regnväder. Det regnar in, liksom. Jag har konstaterat att det är nåt lurt med inomhusluften redan förra hösten, kanske nån bemödar sig att ta reda på vad nu?

Fukt och märkligheter bör inte föras på tal så länge nån som ansvarar för utrymmena finns i närheten, vilken fastighetsboss som helst börjar kippa efter andan redan innan nån hunnit säga mögelspor. Eller vad fan det nu är. Ont pulver som tomtarna sprider genom ventailationsystemet kanske?

Önskelistan inför julen: inga bihåleinflammationer, inget strul med astman, löneförhöjning och frid på jorden. Amen.

Hem, kära hem

2008-11-27T11:55:00.000+02:00

Så där någorlunda tillbaka i verkligheten så kan man konstatera att sjukhus nog utgör ett slutet universum för sig. Ett mycket märkligt universum med sina egna naturlagar. Till dessa hör att personalen är så njugg som möjligt med att informera patienterna om vad som är på gång. Ställer man en fråga så svarar de på det de tror att man frågar, eller det de lärt sig svara, inte det man frågat efter.

(Exempel: "hur länge tror du..?" Ja, det kan vi inte svara på, det beror på om läkaren kommit från mottagningen" - här vet den tillfrågade fortfarande inte om jag tänkt fråga hur länge operationen tar, hur länge det tar innan jag kan åka hem, eller hur länge det tar innan HIFK får ordning på sitt försvarsspel, men å andra sidan kan man ju undra om det spelar roll...)

I slutändan är man med andra ord helt nöjd med att nån sticker en kanyl i handen på en och låter en sväva iväg ut nån annanstans.

När jag vaknade upp var min första replik: "jag var på facebook". Men det var ju inte riktigt sant, för på facebook vänder ingen ut och in på ens bihålor under det att man besöker fjäderholmarna under överinseende av en anestesiläkare som såg ut som en tomte. På riktigt. Jag såg när han gick förbi korridoren när jag var på väg till operationssalen och jag undrade för mig själv om det var någon förvirrad patient som åkt fel med hissen. Det var det inte. Men tomten skötte sitt arbete till belåtenhet.

En liten besvikelse över att det numera tydligen inte delas ut några roliga piller alls i samband med operationerna infann sig. Ingen skojig förmedicinering, inga kuliga sprutor, inget kokain upp i snorken. Jo, det stämmer: när jag opererades i Åbo så fick jag kokain, något som jag upptäckte först när jag läste epikrisen efteråt. Undra på att man var uppåt och älskade hela mänskligheten när man rullades in i operationssalen den gången.

Allt strul som Åbo lyckas ställa till med till trots: roligare mediciner får man åtminstone på TYKSen jämfört med HYKS utbud. En annan grej är att man i Åbo var betydligt bättre på att informera sina patienter, man höll sina tidtabeller och trots att man blev hemskickad tidigare så funkade uppföljningen mycket bra. Här är det mera "ring om det är nåt..."

Hur som helst. Det är skönt att vara hemma.

Plan A

2008-11-24T12:25:00.000+02:00

Vet inte när jag sett så här mycket snö senast. Och det kommer mera. I något skede så kommer det oundvikliga butiksbesöket att kräva utgång ur hemmet, men jag bidar min tid ett tag till.

Efter många om och men så blev det klart att operationen sker imorgon kl 12, och jag ska infinna mig på avdelningen lite efter klockan 8. Oäten och odrucken, så jag hoppas verkligen att tidabellen håller, vet inte hur mitt psyke reagerar på uteblivet morgonkaffe, och utebliven frukost.

Någon lång historia lär själva operationen inte vara, på en timme ska allt vara klart, och sen ska jag rulla tummarna på avdelning 25 till onsdag förmiddag. Får väl ta med mig min Det bästasamling, årgång 1973, för att underhålla mig själv efter bästa förmåga.

Kan inte påstå att denna operation är något jag ser fram emot, men nu måste det göras. Förhoppningsvis funkar det den här gången, alla hål kommer att finnas där de ska, och jag slipper onödig gegga i näskaviteterna framöver. Och därmed slipper jag också skit i lungorna, jag klarar mig med färre mediciner och färre sjukledigheter på grund av astman. Så ser plan A ut.

Öronnäsahalspoliklinisk blues

2008-11-20T14:32:00.000+02:00

Nu har jag ringt åtta gånger till öronnäsahalspolikliniken innan någon svarade. Jag ringde på den telefontid jag blivit tilldelad, inom den tidsrymd jag blivit ombedd att ringa, rätt jävla dag och allt, men jag vet fortfarande inte vad min fina bakterieodling möjligen uppvisar för egenheter. De ska ringa tillbaka. We'll see about that.

Om de hittar några lustigheter i odlingen så måste jag börja på en antibiotikakur, min operation är inprickad till den 25.11. Förutom att den opererande läkaren - och framför allt anestesiläkaren - inte tycker om att söva folk vars lungkapacitet är kraftigt nedsatt, så vill de inte heller gräva alltför mycket i bihålor som innehåller bakterier.

Efter 12 dagar på relativt höga doser kortison så börjar mina lungor bete sig på önskat sätt, så den biten ska ingen stackars anestesiläkare behöva bekymra sig för, utan det är bara att ta fram träklubban och svinga den när rätt tidpunkt kommer.

Men om jag ytterligare har en bakterieinfektion i snoken så kommer jag att börja tro att det är dags att amputera från axlarna uppåt. På riktigt.

HYKS har problem med allt möjligt. Bland annat genom att de ändrar sina tider så pass många gånger och väldigt snabbt inpå, så har jag redan en gång gått dit i onödan. För att brevet som upplyste mig om att tid annullerats och vilken den nya tiden var inte hunnit fram med posten. Efter tre olika försök så tar de emot mig. När jag äntligen kommer till läkaren så visar det sig att det börjar bli lite väl tight inför operationsdagen, just med tanke på om det bor ruggiga basilusker i näskaviteterna.

Sen vet jag fortfarande inte vilken tid jag ska infinna mig och bli opererad den 25.11. De ska de också ringa och upplysa mig om. Imorgon. Som det funkat hittills undrar jag i mitt stilla sinne om jag överhuvudtaget kommer att bli kontaktad av dem innan den 25.11.

Undrar hur många läkartider, åtgärder och operationer som inte blir av på grund av upprepat rådd med tidsbokningar och avstängda telefoner? Jag har en bekant som fick kallelse till öronpolikliniken tre gånger för samma ingrepp. Ingen visste riktigt vilken tid det var som gällde. Låter inte så effektivt i mina öron.

Småningom kommer de väl att hitta mig mumufierad med min Nokia fastvuxen i handen, fortfarande inväntande ett telefonsamtal från HYKS.

Vad var det nu jag sa?

2008-11-17T14:16:00.000+02:00

Var tvungen att gå och läsa lördagens ÅU för att se att jag inte uttryckt mig olämpligt på nåt sätt i den telefonintervju som gjordes på fredagen. Så vitt jag kunde se så lär inga insändare, åtal eller polisanmälningar vara på kommande i efterdyningarna.

Men man vet aldrig. Endera dagen står nån med basebollträt bakom ytterdörren och väntar.

Vad det gällde? Hanoi Rocks. Inget som har några som helst anknytning till pressen, dagspolitiken, kulturfonden, satanism eller makramé. Kom ihåg att det addera attributet "finlandssvensk" till listan i föregående mening. Jag orkar inte göra det.

Fast med denna farten - och med lika länge till på mina lustiga mediciner - så börjar jag snart orera som en full(fjädrad) politiker. Vete fan hur det går då. Får väl stämma mig själv eller nåt.

Nu ska jag istället gå lugnt och snällt och sätta mig med min bok. Fortsätter med NKBY-författarna och tar itu med Peter Sandströms Gigant.