Fossilen sover

Trilobiten ligger och kurar i ett tjockt lerlager på oceanens botten i vinter. Däremot är Trilobitens pigga kusin vaken och sprider sin visdom (?) till alla som ha vill och behöver den.

Vågat

Nu är det segt.

Så jag bestämde för att pigga upp mig med att köpa en ny kamera till hushållet, en som jag siktat in mig på sedan i somras men som nu finns att köpa till ett riktigt hyfsat billigt pris hos en av de större butikskedjorna.

Nej, inte den som börjar G och slutar på igantti. De suger apfett.

Jag tar mig alltså snabbt till butiken med den hett åtråvärda och dito pris- för att hyvla mitt Visakort och glädja både mig själv och omvärlden (P, närmast) nu inför julen.

Tyvärr så råkade det sig som så att jag inte är den enda kamerasugna presumtiva kunden som varit i farten. Slutsålt.

För att trösta mig själv och ändå köpa nåt köpte jag ett nytt batteri till vågen i badrummet.

Hur lågt kan man sjunka?

Kurs och flyg

Nu har jag då efter bästa förmåga försökt sno ihop en ansökan till fondfolket för den planerade skrivarkursen i Jeppastan nästa års höst. Eller sensommar, vad det nu blir.

Andra spänningsmoment hänför sig till huruvida flygvärdinnorna och deras manliga kollegor får för sig att börja strejka imorgon. Vi är nämligen på väg till Bryssel på onsdag morgon. Tycker vi ännu i alla fall. Blue1 har vår flight på sin lista på flyg som borde gå i vilket fall som helst men man kan aldrig vara säker.

Och sen är det en annan historia det där med att ta sig hem sen...

Whoops, I did it again

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Plötsligt sitter jag och kokar ihop en ny skrivarkurs (en kortkurs, dock), och raggar upp folk till arbetsgrupper, snokar fram lärare och samarbetspartners och vips har jag lovat göra ansökningar och budgeter.

Det är inte mitt fel. Det gick liksom av bara farten. Men det är så roligt att koka ihop nya saker med nya människor. I detta fall nygamla saker med nygamla människor. Det är ännu roligare.

För visst ska det finnas skrivarkurser av olika fason i Österbotten också? Visst?

Kvalitetstid

I sedvanlig ordning skulle det finnas mycket att gnälla om. Men jag ska bespara er det. Om man ser det från den positiva sidan kan jag bara konstatera att det är bra att vara sjukskriven, för nu hinner jag skriva en essä som jag utlovat för x antal månader sen.

Sova är ju inte heller så dumt, en av mina favoritsysselsättningar om jag ska vara ärlig. Jag ska satsa på den verksamheten också.

Väck mig i april sen.

Finito med the bok mess

Nu sitter jag bara och stirrar tomt framför mig. Försöker att undvika att dregla i tangentbordet.

Jag är väl medveten om att ens hjärna reagerar blixtsnabbt när den vet att bokmässan är över och varken den eller min lekamen behöver vara så där superalerta mera. Sen händer ingenting på länge.

Förutom bokmässan ände det att jag ska få ett nytt jobb. Arbetsgivaren förblir den samma men jag ska börja ägna mig åt stillsammare verksamhet än bokmässeyrseln. Det passar bra det.

Till Åbo

Jamen, jåmen, nämen, idag ska jag åka till Åbo och vara med på författarserien i Gamla Rådhuset halv 7 i kväll och prata om Tråkboken. Detta som en liten hint om att man kan komma dit och ha tråkigt med Kat Gäddnäs och mig, sen kan man också fundera på vad det innebär att bli gammal med Birgitta Boucht och John Vikström.

De sistnämnda är inte tråkiga, och vid närmare eftertanke inte Kat heller (det har hon delgett oss i sin text i T-boken) så det är jag som får stå upp för tråkigheten.

Det ska jag nog klara av.

En pizza för mycket

Voj shitonpask, som mitt ex brukade säga, vad trött jag är. Kan eventuellt hänga ihop med att jag och jobbkompisen M var och klämde en kotipizza till lunch. Jag har inget annat att anföra till mitt försvar utom den allmänna förvirringen.

Och med tanke på att lunchdiskussionen började med sushi så är det lite allmänt pinsamt att landa i en pizza. Fast bättre än kebab.

When I am king you will be first against the wall

Inte för att jag tycker att jag är med stressad än vanligt på jobbet i oktober men snart börjar jag fila på en tappolista över folk som springer runt och frågar en massa oväsentligt när jag har en backlist som är lång som Gene Simmons tunga och 15 deadlines denna vecka.

Gud ske pris så är jag ganska bra på att se sur ut, låta sur och uttrycka mig kring ett pH-värde runt 15 om det behövs.

När bokmässorna är över blir jag basisk och fin igen.

Cadeaux pour elle

När jag anlände hem, totalt zombifierad, från Frankfurt fann jag till mig glädje att P var om möjligt ännu mera zombifierad än jag. För all del, jag slogs bara med en timmes tidsskillnad. Tidskillnaden mellan NYC och Takalandia är som alla förstår flera ljusår.

Igår steg vi upp tjugo före två. That is 13.40, det. Ser fortfarande ut som nånting en lama med svår kolik mödosamt klämt ur rumpan.

Förutom en snygg DKNY-tshirt fick jag också ett par Converse och en exklusiv snuva i present från Staterna. Prosit.

Nu är det snart Schlutt

Jaa, nu börjar man vara mogen för vilohemmet. Tre välfyllda dagar på bokmässan här i Frankfurt har gjort sitt för knopp och kropp. Sammanlagt har jag sett två platser: hotellet och mässcentret. Det lär ska finnas en stad nånstans därute, säger dom. Fan tro't.

Jag har avverkat två längre seminarier, fem kortare presentationer vid två olika hotspottar (en med temat Information Management, den andra kallades Devices: mer appar och softa än läsplattor, dock).

Minuter spenderade med shoppandet: 0. Minuter i pub: 0 (med undantag för ett par öl i hotellobbyn). Sparande pengar: en hel del.

Nya favoritord på tyska: 2 (Rutschgefar och Kerosinsteuer).

Nu och hälsa på teutonerna!

Jou. Jag tänker om en liten stund sätta mig i en taxi och låta mig föras ut till det vackra Sjöskog, för att sedan medelst Lufthansas benägna bistånd ta mig till Frankfurt.

Och bokmässan. Få se vad det leder till. 2008 tror jag att de hade ungefär 7500 utställare, så det finns gott om chanser att tappa bort sig.

Fast tyskarna är ju duktiga på att informera och leda folk rätt, så det ska väl gå. Och så har jag min utomordentligt välnavlade kollega A med mig.

Retur på fredag kväll, då ska jag rapa surkål och släppa små pilsnerfisar på flyget hem. Allt för resten av medmänskligheten.

Första budet

Ibland blir man bara så trött. Därför har jag bestämt mig för att bli Diktator på mitt jobb, och hädanefter kommer Diktatorn att bestämma allt om hur vi ska ha det här, i stort som smått.

Eftersom denna organisation uttryckligen är präglad av öppenhet och nytänkande lyder den första ukasen som följer:

1. på måndag ska alla anställda gå runt med en trafikkon på huvudet för att koncentrera sitt nytänkande, som kommer att välla fram genom det lilla hålet som finns högst uppe på trafikkonen. Tankarna samlas upp i små ekologiska och rättvisemärkta papperspåsar som sedan ordnas, förtecknas och arkiveras, för att sedermera publiceras i ett litet häfte mänskligheten till fromma (öppenhet).

Nu drar Diktatorn till Åbo för att fundera ut nya påbud. Återkommer.

Dagens rätt

I kväll är det boksläpp för Tråkboken på Nifin, för den som vill lovsjunga tråkets lov och hålla handen med mig är det bara att pallra sig dit.

Nifin finns på Kajsaniemigatan 9 i Helsingfors. Om man inte är bekant med Nordens institut i Finland sedan tidigare så är det dags att bekanta sig med det stället i nåt snart skede. Nifin har nämligen ett riktigt fint bibliotek med böcker och filmer från de nordiska länderna, på de olika nordiska språken.

Det var dagens reklamsnack.

Inne i mig bor det en fet boknasare. Utanför också.

Jag tänkte låta det eka lite ur bokmässeröret som jag nu befinner mig i. Station Göteborg, närmare bestämt.

Detta har hänt (bland annat): jag har åkt hiss med Jan Myrdal. Jag har köpt en stock snus åt vår vaktmästare på jobbet. Jag har inte köpt en enda bok, men tiggt en gratis av Schildts. Jag har träffat en osannolik mängd osannolikt trevliga människor.

Ja nyt jumankauta takasin Suomeen.

Åka Carusel

Ägnade gårkvällen åt att stalka författare och annat löst folk på Söderströms höstfest, pumma snus av kollegan F, tobak av S och berömma kulturredaktören T för en recension som hon inte skrivit.

Det var riktigt skoj, med andra ord.

Fast jag han också föra en del vettiga diskussioner mellan varven, prata med nya intressanta människor, prata med gamla intressanta människor och skrika "Pargas!" åt Anna-Lena Laurén i olika repriser.

En sån kväll.

The Book Fair Putki

Här har jag enligt sedvanligt mönster sugits in det s.k. bokmässeröret, för att däri virvla runt och sen spottas ut i början av november.

Nästa vecka bär det av till Göteborg och Bok & Bibliotek. I praktiken innebär detta trevliga människor, god mat (seafood!) och festsnusande (i Finland orkar ingen längre snusa på heltid, i Göteborg finns en fristad ett par dagar i året). Och jobb.

Sen tänker jag ta en kort tur till bokmässan i Åbo för att kolla in Päivi och fel Päivi som skrivit en bok om biblioteken 2011 och uppträder på Fiorescenen fredagen den 1.10 kl 13.20.

Var där eller var fyrkant.

Den 5.10 bär det av till Frankfurt och vad den resan för med sig är ännu höljt i dunkel. Spännande, dock.

Efter det bär det inte av längre än till bokmässan i Böle, men det är gudinog tillräckligt efter de tidigare övningarna.

I november kommer jag att desorienterad rulla runt på stadens gator som ett litet kolli. Jag talar av erfarenhet. Sen ska jag översätta en bok och skriva en essä. Men det är en annan historia det.

Vad skulle man göra då, då?

Om jag någonsin hamnade på en öde ö, vilket är osannolikt, och om jag, vilket är så osannolikt att Finland nog till och med fått en kvinnlig ärkebiskop innan det händer, vore tvungen att välja en finlandssvensk författare jag ville ta med mig, så måste det nog bli Susanne Ringell.

Varför? Därför att jag tror att vi skulle ha väldigt rolig under tiden vi väntar på att bli räddade. Vi skulle röka, dricka vin och hitta på roliga ordlekar, sitta upp för länge och beundra alla småkryp som omgivningen torde bjuda på.

Susanne Ringell är väldig intressant att lyssna på (att jag tycker om hennes sätt att skriva är självkklart), hörde henne och maken Anders Larssson i ett radioprogram som behandlade det där med att inte ha barn. Vilken lisa för själen att få lyssna till sensibla och sensitiva människor tala om ett svårt ämne som detta.

Vi skulle också äta mycket choklad och skriva katthoroskop. Det sistnämnda har alltid varit en dröm för mig. Tror att Susanne R kunde komma med ovärderliga tips gällande detta.

Varmt garage ingår

Outgrundliga äro Herrens vägar. I somras tyckte min mamma (hon med krematoriet, ni vet) att jag och min bror skulle komma överens om "hur vi vill ha det".

Med detta avsågs då att min bror och jag ska dela upp mina föräldrars ägandes lägenhet, sommarstuga och övrigt av värde oss emellan. Släng in några hektar skog i potten också, så har ni bilden klar för er.

Jag tyckte det var lite väl proaktivt / profylaktiskt / prowhatever, samt att det möjligen kunde tänkas vara föräldraskapet självt som ska besluta om vad de vill göra med det de äger.

I paketet ingår förstås att äldre människor vid sina sinnens fulla bruk säkert gör klokt i att fundera på vad som händer med det man lämnar efter sig när man är klar här. Jag har insett att arvskiften inte tar fram de bästa sidorna hos folk sen när man ställs inför det faktum att nu måste man ta ställning till vem som ska ha silverskedarna, Honda Civicen och badrumsmattan.

Oviljan hos mig att ta den här diskussionen beror naturligtvis på att den gör det mycket påtagligt det där med att ens föräldrar finns här en begränsad tid. Och att de vet att målsnöret finns nånstans där framme, jag vet att det finns där framme, och jag vill inte tänka på målgången ännu.

Jag kommer troligen att få ett garage.

Frankfurt, meine Liebe

- Ja, vad hette nu det där förlaget igen?
- Det där tyska?
- Jo, det var nåt superkort på B

N går till bokhyllan och tittar.

- Friedenauer Press

- Sen var det de där holländarna, vad hette dom?
- Titta, vi har fått en kupong till en spansk restaurang! 10%:s rabatt!