Qlturvaggan del 48543

På fredag kommer jag att återse Kulturvaggan. Åbo stad har igen valsat genom tidningsspalterna på grund av att de "öronmärkta" kulturpengar som staten beviljat gått till andra ändamål. Det kan ju vara skäl att komma ihåg att staten själv avstått från möjligheten att styra medel till specifika mål som stadsteatrar och filharmoniker. Ingen vits att gråta över spilld mjölk, således.

Men när Åbo stadeteater och filharmonikerna blir snuvade på vardera över 300.000 euro av de slantar som kulturministern tänkt sig skall komma dem till godo så vill man nog gråta en skvätt. Den kommande kulturhuvudstaden fortsätter att profilera sig som en nidbild av allat vad kulturstäder heter, och ingen orkar bry sig. Jag hoppas att hela skiten sjunker ned i den lerhåla som kommer att uppstå när man börjar bygga parkeringsgrotta under torget. Good riddims!

Men innan dess så skall jag se hur skrivarkurs nr 4 får sin början, ett av många små tecken på att det visst sker ett vettigt kulturarbete i Åbo trots allt, att konstnärer och författare, dansare och teatermänniskor fortsätter bedriva subversiv verksamhet när de får nada av la stada. Stadens högsta ledning kan samlat sätta sig i lergropen och invänta bulldozrarna.

Ja, och ÅU skriver om hur det blir 2009, gissa hur det går med det extraanslag som skall gå till kulturen då?

Oh, God, you needed the leading role

Tidningarna skriver sida upp och sida ner om Madonnas 50-årsdag, denna oerhörda milstolpe i musikhistorien. Tja. Madonna har skrattat hela vägen till banken sedan tidigt 80-tal och lär väl få fortsätta med detta ett tag, men hennes musik lämnar nog inga större avtryck efter sig. Det är som stilikon hon firat sina segrar. Och som businesskvinna.

Numera vänder jag bort blicken inför hennes ångestfamkallande, söndertränade överarmar, pallar inte mera för att åse gymnastiserandet i video efter video. Kan ingen ge henne en klapp på axeln, hon äger säkert redan den mest välmanipulerade kropp en femtitalist kan äga, really.

Några veckor innan den tandgluggsförsedda sen- och benhögen storstilat firade sin stora dag, så kunde man läsa enstaka notiser om en annan femtiåring. Kate Bush har varit sparsmakad när det gäller både att ge ut skivor och visa sig i offentligheten, men hennes musik förändrande synen på kvinnliga låtskrivare och sångerskor i grunden när hennes singel The man with the child in his eyes kom ut 1978.

Det hade varit värt en och annan artikel och analys. Madonna är en fjärt i den musikaliska nordanvinden.

Från magi till &@£="#&#

En magisk morgon på stugan igår morse, varmt, soligt, slött surrande insekter och långsam frukost med nybryggt, starkt kaffe. Synd att åka därifrån, men nu är det arbetsbordet i Kronohagen som man är fastnaglad i ett tag framöver. Magin lyser med sin frånvaro.

Trilobitfadern begick sin sjuttionde födelsedag, från sjukbädden, men ändå. När alla pusselbitar började falla på plats så gick det plötsligt mycket bättre igen. Och om en bit rubbas så faller hela korthuset igen. Jag kunde skriva en längre utläggning om sjukvården i Jakobstad, men det orkar jag inte. Nu för tillfället så funkar allt rätt bra.

Måndagen tycks vara den dag i veckan när den församlade mänskligheten vill kommunicera per epost. För all del, jag har varit i nätskugga ett par vardagar så jag har några dagars extra skörd att gå igenom, men lejonparten av dagens arbetstimmar går åt till att svara på och skriva mail. Gemensamt för de innehållet i de flesta är en obligatorisk rad om hur jävligt det är när semestern är slut.

Vart försvann den, förresten? Hade jag någon semester överhuvudtaget?

Traintrain, take me home

Mjölktåget tuffar iväg mot Jakobstad nu på eftermiddagen. Imorgon firar vi pappas födelsedag, på hospitalet men i alla fall. Största boven i dramat med trilobitfaderns kollaps visade sig ha att göra med hyponatremi, något som det tog ett tag att fastställa - för att inte tala om att åtgärda. Plus detta fanns det diverse endokrina problem: binjurarna har lagt av med att producera kortisol. Detta går att fixa med ett dagligt intag av en liten dos kortison. Men det hann gå ett bra tag innan detta uppdagades också.

Det är som jag brukar säga: man skall vara ung, frisk och rik. Och snygg. Tyvärr är det frågan om övergående faktorer. Om de någonsin ens uppträder hos en, samlat eller enskilt.

Ett snäpp bättre

Efter sex dagar i sjukbädden har trilobitpappans tillstånd blivit litet bättre. Ett sammelsurium av sjukdomar och krämpor gör att det inte är riktigt enkelt att veta i vilken ända man skall börja, gubben är en provkarta på de finländska folksjukdomarna: typ 1 diabetes, astma, hjärt- & kärlstrul, samt ett icke fungerande högerben som invalidiserat honom rätt svårt.

Envisheten är det dock inget fel på, tack och lov. Så vi håller tummarna och hoppas på att vi får fira hans 70-årsdag på torsdagen. Det tror jag nog.

Jag har en bekant som brukar säga, att man skall vara jävligt glad och tacksam om man har båda sina föräldrar kvar i livet när man själv krossat 40-strecket. Så är det.

Trilobitens rädsla

Trilobitpappan ligger på sjukhus och är så trött, så trött. Noterade vid avfärden i söndags att, nej, han är inte sig själv. Snart blir det en ny färd till Hemstaden. Jag vet inte vad som väntar mig, men jag vet vad jag inte är redo för.

En dag i taget. En till. En till. En till.

Ett kall är ett kall, är ett kall

Tillbaka på hemsoporna efter drygt 1800 körda kilometer på de finska sommarvägarna. Renaulten höll ihop till det bittra slutet, bortsett från den tidigare omnämnda handbromsen, en framstänkskärm som hänger löst, lite nya rispor på bakstänkskärmen efter att brorsans svärmors betongkruka med pelargoner fått sig en kyss etc.

Spridda iakttagelser: i trakterna av Perho finns det en by som heter Hölppi, jakobstadsborna har en stor förkärlek för s.k. GI-bröd (icke skådat på sydligare breddgrader, men gott är det), folk blir redlöst fulla av jaloviina (inte jag, höll mig borta från den ädla favoritspriten mycket tack vare min relation till Renaulten som dagen efter skulle köras drygt 500 km längs med riksväg 3).

Väl hemkommen kan man ta del av finansministerns rötmånadstankar: sjuksköterskeyrket är ett kall, kan man tänka, och då kan man gärna utföra det arbetet för en sämre lön - precis som lärare och andra idioter som väljer den typen av yrken. Ofta kvinnor, av någon anledning.

Jag hoppas att någon som känt kallet kommer att torka Katainen i röven med stålull när den dagen kommer och herr finansministern skall tas omhand. Gärna litet innan det, förresten.

Är ministeryrket ett kall? Fascinerande hur personer som Katainen hörsammar kallet att arbeta det finländska folket till fromma genom att tillåta att hälso- och åldringsvården i Finland hör till dem som får minst statliga medel i hela EU. Men det drabbar bara de relativt fattiga, och dem som är för gamla. Samlingspartisterna är varken fattiga eller gamla, tjohej!

Tydligen vill alla som röstar också identifiera sig med de ickefattiga och ickegamla. Tills de märker att de inte heller har råd att betala - det heter att folket har de ledare de förtjänar, men jumalauta, så här jävla illa kan det väl inte vara....?