Hem, kära hem

Så där någorlunda tillbaka i verkligheten så kan man konstatera att sjukhus nog utgör ett slutet universum för sig. Ett mycket märkligt universum med sina egna naturlagar. Till dessa hör att personalen är så njugg som möjligt med att informera patienterna om vad som är på gång. Ställer man en fråga så svarar de på det de tror att man frågar, eller det de lärt sig svara, inte det man frågat efter.

(Exempel: "hur länge tror du..?" Ja, det kan vi inte svara på, det beror på om läkaren kommit från mottagningen" - här vet den tillfrågade fortfarande inte om jag tänkt fråga hur länge operationen tar, hur länge det tar innan jag kan åka hem, eller hur länge det tar innan HIFK får ordning på sitt försvarsspel, men å andra sidan kan man ju undra om det spelar roll...)

I slutändan är man med andra ord helt nöjd med att nån sticker en kanyl i handen på en och låter en sväva iväg ut nån annanstans.

När jag vaknade upp var min första replik: "jag var på facebook". Men det var ju inte riktigt sant, för på facebook vänder ingen ut och in på ens bihålor under det att man besöker fjäderholmarna under överinseende av en anestesiläkare som såg ut som en tomte. På riktigt. Jag såg när han gick förbi korridoren när jag var på väg till operationssalen och jag undrade för mig själv om det var någon förvirrad patient som åkt fel med hissen. Det var det inte. Men tomten skötte sitt arbete till belåtenhet.

En liten besvikelse över att det numera tydligen inte delas ut några roliga piller alls i samband med operationerna infann sig. Ingen skojig förmedicinering, inga kuliga sprutor, inget kokain upp i snorken. Jo, det stämmer: när jag opererades i Åbo så fick jag kokain, något som jag upptäckte först när jag läste epikrisen efteråt. Undra på att man var uppåt och älskade hela mänskligheten när man rullades in i operationssalen den gången.

Allt strul som Åbo lyckas ställa till med till trots: roligare mediciner får man åtminstone på TYKSen jämfört med HYKS utbud. En annan grej är att man i Åbo var betydligt bättre på att informera sina patienter, man höll sina tidtabeller och trots att man blev hemskickad tidigare så funkade uppföljningen mycket bra. Här är det mera "ring om det är nåt..."

Hur som helst. Det är skönt att vara hemma.