Om fyra dygn sitter jag på ett flyg mot Wien. En Wienguide har införskaffats, jag har inte ens öppnat den ännu. Jag är löjligt dålig på att planera mina resor och har aldrig känt något som helst behov av att i detalj fundera ut vilka sevärdheter som absolut måste ses, eller om det finns något omistligt som jag måste uppleva innan vi åker hem. Freudmuseet kunde dock vara en anhalt. Om det är öppet under tiden vi är där, det är trots allt påsk. Kanske han tar emot i alla fall?
Förresten är det litet ljug när jag låter påskina att allt sker i ett oplanerat sus, och att jag med ett tålamodigt, öppet sinne, tar emot vad staden råkar ha att erbjuda när jag äntligen låter mina sandaler pröva gatstenarna i en vandring utan egentligt mål. I verkligheten ligger det biljetter och väntar på mig både till Staatsoper och Volksoper. Staatsoper står för det något tyngre programmet (en utförlig beskrivning av hur jag tagit mig igenom 4,5 timme Parsifal - Wagners sista opera - följer möjligen i ett inlägg efter resan), medan Volksoper brukar bjuda på litet glättigare tomgångar, operetter och sådant som den mindre nogräknade kan tänkas roas av. Där blir det Turandot av Puccini, och även för den mest oinsatta person så torde den korsögde mobilförsäljaren från Wales ha gjort arian Nessun dorma någorlunda bekant.
Men innan jag sitter och tummar mitt pass vid utgången av gaten på flygplatsen ute i Vandaskogarna återstår tre arbetsdagar, som likt oskrinva blad ligger och väntar i rad på mig. Redan på måndagen kommer jag att slungas tillbaka till webbknåpandets sisyfosarbete, en outsinlig källa till frustration och intellektuell förnedring.
