När jag besökte apoteket idag och skulle betala för mina inköp så noterade jag att jag måste gräva fram mitt id eftersom hela härligheten kostade mer än 50 euro. När jag placerade mitt körkort årsmodell 1985 (pappersversionen, komplett med tonårigt fotografi, luddiga kanter och gulnat plastfodral) på disken kastade den unga damen i kassan ett snabbt öga på den rosa lappen och utbrast i ett "onks tää sun henkkari?", som om hon aldrig sett ett officiellt bevis på att man får framföra motorfordon förr.
Vad säger man? "Nej, ursäkta, det är min rosafärgade favoritsidor ur Uppenbarelseboken som jag bara känner ett tyngande behov av att bära med mig", eller "förlåt, nu drog jag fram medlemskortet från Överesse satanistförening i misstag igen". Christ. Nutidens ungdom. Säkert en brud som särskriver.
Fick hur som helst betala och bestämde mig för att även i fortsättningen framhärda med mitt vintagekörkort. Har man lyckats flyga från Arlanda till Åbo med detta som enda identitetshandling post-najneleven så ska det duga åt Universitetsapoteket också.
Biljakt genom 1920-talets Helsingfors
5 dagar sedan
3 kommentarer:
Ha! Jag har också ett vintage körkort (som jag föredrar att kalla det) från 1989. Det känns litet skämmigt att vifta med det i butiken och se hur de unga kassafröknarna febrilt försöker hitta stället var socialskyddssignnumret finns. Man hör hur dom tänker, "Öh... va e de här fö kort liksom?"
Jag är inte gammal, men mitt körkort är det. Och Arlandas personal har alltid godkänt det!
Jag vårdar mitt körkort ömt. Det intressanta med Arlanda är ju att det är enda stället i Svea rike som folk inte faller på rumpan när man drar fram lappen.
I övrigt är det idel förvirring, jo.
Skicka en kommentar