Mässförbi

Bokmässan är överstökad och jag är, likt många andra, rent sinnejsukt trött. Att under fyra dagar omges av drygt 77.000 människor kräver sin tribut i form av svullna fötter, slutkörd hjärna, skamfilad lever.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt och drömde mig igenom alla upptänkliga slag av männsikomyller och sorl. Sen drömde jag att jag skulle delta i en konferens för människor med stora huvuden.

Det tyckte jag var något märkligt, jag har ett ganska litet huvud. Tills jag insåg att jag nog egentligen skulle fungera som nåt slag av arrangör.

En bok köpte jag på mässan, Elin Wägners Pennskaftet i pocket. Den kostade mig 3 euro. Nästa år är det 100 år sedan denna Wägners första egentliga roman utkom.

Allt det nya och hippa gör mig avvogt inställd, märker jag. Speciellt om man bombarderas med det i alltför många dagar å rad.

Nobelvåndor

Nu har ett gäng journalister, fotografer och experter besökt statsministerns hus och letat efter hyvlade bräder utan att hitta några. Det är så spännande så klockorna stannar.

Titta, här är en kvistfri furuplanka! Den har nog kostat 10 euro löpmetern. Minst.

Aningens mera spännande är eftermiddagens äntligenhändelse, där någon kommer att bli utsedd att i december stiga fram och ta emot en pränika och ett rätt så tjockt kuvert ur knugens hand. Alla kulturredaktörer med självaktning har inför detta tvingats spotta ur sig åtminstone ett par tre namn (de två mest frekvent förekommande är givetvis Amos Oz och Joyce Carol Oates).

Jag tippar på a) en lyriker b) någon ickeeuropeisk, ickeamerikansk (vare sig Nord- eller Sydamerika) c) att jag kommer att få äta upp mina tippningar när romanfabriken Oates får priset.

Det må vara önsketänkande och ett uttryck för mina egna högst personliga preferenser att jag vill se en lyriker som pristagare, men jag ser gärna t.ex. Tomas Tranströmer i den rollen.

Klockan 14.00 normal esbotid gläntar Peter Englund på dörren och befriar oss från våra litterära plågor för den här hösten, då får vi veta.