Ett kall är ett kall, är ett kall

Tillbaka på hemsoporna efter drygt 1800 körda kilometer på de finska sommarvägarna. Renaulten höll ihop till det bittra slutet, bortsett från den tidigare omnämnda handbromsen, en framstänkskärm som hänger löst, lite nya rispor på bakstänkskärmen efter att brorsans svärmors betongkruka med pelargoner fått sig en kyss etc.

Spridda iakttagelser: i trakterna av Perho finns det en by som heter Hölppi, jakobstadsborna har en stor förkärlek för s.k. GI-bröd (icke skådat på sydligare breddgrader, men gott är det), folk blir redlöst fulla av jaloviina (inte jag, höll mig borta från den ädla favoritspriten mycket tack vare min relation till Renaulten som dagen efter skulle köras drygt 500 km längs med riksväg 3).

Väl hemkommen kan man ta del av finansministerns rötmånadstankar: sjuksköterskeyrket är ett kall, kan man tänka, och då kan man gärna utföra det arbetet för en sämre lön - precis som lärare och andra idioter som väljer den typen av yrken. Ofta kvinnor, av någon anledning.

Jag hoppas att någon som känt kallet kommer att torka Katainen i röven med stålull när den dagen kommer och herr finansministern skall tas omhand. Gärna litet innan det, förresten.

Är ministeryrket ett kall? Fascinerande hur personer som Katainen hörsammar kallet att arbeta det finländska folket till fromma genom att tillåta att hälso- och åldringsvården i Finland hör till dem som får minst statliga medel i hela EU. Men det drabbar bara de relativt fattiga, och dem som är för gamla. Samlingspartisterna är varken fattiga eller gamla, tjohej!

Tydligen vill alla som röstar också identifiera sig med de ickefattiga och ickegamla. Tills de märker att de inte heller har råd att betala - det heter att folket har de ledare de förtjänar, men jumalauta, så här jävla illa kan det väl inte vara....?