Vattenämne?

I nåt slags allmänt utslag av sinnesförvirring så har jag gått och blivit lägenhetsägare. Jag har förvisso alltid varit av den åsikten att om man ska ägna sig åt impulsköp, så ska det ske med eftertryck (till detta räknas inte att i andanom köpa ett trepack trosor från Seppälä eller en begagnad cd med Michael Bolton - det sistnämnda torde enligt grundlagen vara belagt med spöstraff och leder till ett omedelbart avlägsnande av all apparatur som förmår avläsa och spela upp ljudfiler hos köparen).

Så nån gång i maj, när denna fimbulvinter förhoppningsvis nått sitt slut, så drar flyttlasset till knutarna kring Helsingfors stadsfängelse i Hermannstad och vi skuddar tölöstoftet av sandalerna. Är fortfarande tämligen förbryllad över det som i annonsen kallades för "vesiaihe (pieni puro)" och som enligt alla konstens regler ska uppenbara sig på vår lilla bakgård när snön försvinner.

Jag har två kvadratmeter gräsmatta och vesiaihe. Jag vet inte vad vesiaihe är, men skit i det, om några månader sitter jag på min egen minimala ägandes terrass och dricker nåt gott alkoholhaltigt och stirrar ut över ett fängelsekomplex.

Vi ska väl inte ha nån kulturdebatt?

De senaste dagarna har jag, liksom säkert många andra kulturhjon, följt med Merete Mazzarellas blogg på Söderströms webb. Mazzarella försöker föra en diskussion om Husis kultursidor med en märkligt tafatt Hannu Olkinuora, flankerad av en om möjligt ännu mera tafatt Tim Johansson.

Det har länge varit ett mysterium för mig vad man vill med kulturbevakningen på Hbl. Om det finns en linje så kan man åtminstone inte extrahera den genom att läsa det som skrivs på kultursidorna. Bokrecensionerna förefaller komma till genom nåt slags slumpgenerator, där vi får läsa om det som råkat fastna nån redaktör i handen. Och så har vi måndagsrecensionerna där man rotar i högen med liggande recensioner och petar in nåt med lämpligt antal tecken.

Var ska man då diskutera det som skrivs, och inte skrivs, på kultursidorna? Ja, uppenbarligen inte på bladets egna sidor i alla fall. Jag vet inte heller om det är så fruktbart att Olkinuora tycker att detta är en angelägenhet mellan honom och en allt mera besvärlig kolumnist (Mazzarella), och att utbytet av tankar ska ske via epost. Merete tycker att man kan ha ett offentligt utbyte.

Det tycker jag också.

Det lustiga är att både Olkinuora och Tim Johansson tycks vara så tagna på sängen av att det finns människor som tycker att det är viktigt att det finns en linje och ett syfte med det som skrivs på kultursidorna i den tidning de ger ut, och att det finns ett behov av att tala om vad kulturredaktionens uppgift är. Och att kvaliteten på det som skrivs engagerar både oss kulturarbetare och alla som tycker att vi kanske behöver en kulturjournalistik på svenska i tryck nånstans i republiken Finland år 2009.

Det Philip Teir, Tuva Korsström och Pia Ingström skriver hör till det bästa Hbl har att trycka i sin tidning. Lyssna på dem. Lyssna också på oss andra som tycker att det spelar roll vad som står där i tidningen.

Å andra sidan så hör jag till dem som följer med ett antal bloggar och får min dagliga dos bok- och litteratur- och kultursnack den vägen. Och eftersom det tryckta ordet inte alltid kan tävla i snabbhet med det som skrivs på webben så kunde man tänka sig att man kunde kompensera med grundligare analyser och mer underbyggda resonemang. Det skulle kännas angelägnare att betala för sin prenumeration på Hbl om man fick lite mera tuggmotstånd.

Man kunde också tänka sig att Hbl skulle få ett lyft genom att upplåta ett forum där, istället för att nu missa en synnerligen intressant och viktig diskussion som äger rum på Söderströms webb istället för på de egna webbsidorna. Men om man inte har nåt att säga i sak så har det väl ingen betydelse var diskussionen förs, liksom?

Förvaring och transport av fotografier

Det finns vissa böcker jag alltid återvänder till, till dem hör Janet Frames självbiografiska trilogi To the Is-land, An Angel at My Table och An Envoy from Mirror City, allt samlat i en volym som fått den inte alltför upphetsande titeln An Autobiography. Den svenska översättningen av samlingsvolymen heter En ängel vid mitt bord.

(Har ni noterat allt det där nu så vi kan fortsätta?)

Janet Frame dök upp igen dels för att jag behöver henne och dels för att hon återkom i mitt minne när jag läste Harry Bernsteins två självbiografiska böcker Den osynliga väggen och Drömmen. Bernsteins första roman, som utkom när han nått den förhållandevis mogna debutantåldern av 96 år, tog jag på måfå ur hyllan vid Tölö bibliotek en söndag när jag märkte att de skulle stänga om fem minuter.

Slumpen är en underbar ledstjärna när det gäller att bekanta sig med ny litteratur. Ibland. Men det var inte det jag skulle skriva om.

När jag tog fram Frames självbiografi som upptäckte jag att jag stuckit in fotografier här och var i boken, antagligen för att de skulle överleva flytten från Åbo sommaren 2007. Ett märkligt urval, men med en tydlig familjetematik; mina föräldrars bröllopsfoto, en bild av min mormors hus på Villbacka, ett par fotografier av julbordet - tagna vid olika jular (men intressant nog bär tre personer på bilderna exakt samma kläder), och ett fotografi från köksbordet vid Trädgårdsgatan med mig, mitt ex och mamma.

Alla ser påtagligt yngre ut, brorsans pojkar ser ut att vara i 7-9 årsåldern, vi andra har mer hår, mindre magar och mindre häng överhuvudtaget. Sen ser jag att julbilderna är tagna strax innan och strax efter att mamma och pappa sålde huset och flyttade till Himmelsbergsgatan. För ungefär 10 år sedan med andra ord.

Huruvida 10 år är en lång eller kort tid kan man ju diskutera, men sedan julbilderna togs har jag och T separerat, bootat om tillvaron och råddar nu vidare, var och en på sitt håll. Jag kom på mig själv med att känna mig märkligt illa till mods när jag insåg att jag inte bara har ett ex, jag är ett ex. Vad i hela fridens dagar ska det kännas konstigt för?

Jag får sticka in korten tillbaka i nån bok och låta mig överraskas igen, nån annan gång. Kanske man programmatiskt borde sätta in sina fotografier i böcker, lite på måfå. Det ger läsandet en helt annan ton sen.

Och ni, människor, ska läsa både Janet Frame och Harry Bernstein, om ni inte gjort det redan.