Steven Patrick

Trots bristfälliga förberedelser (har inte t.ex. laddat ner hans senaste skiva) så kommer jag i kväll att släpa mitt medelålders arsle för att titta på en medelålders Morrissey i världens suomirockmetropol Tammerfors.

Förra kontakten med Steven Morrissey skedde under liknande väderförhållanden som nu råder, men den gången på en ultradammig plan framför den mindre scenen på Ruisrock för ett par år sedan. Ångesten inför att eventuellt skåda en total flopp av en av min ungdoms absolut största idoler förbyttes i insikten att även en nu 50-årig cyniker kan glädja en drygt 40-årig cyniker på ett naturligt sätt, utan att det har sin grund i ren och skär nostalgi.

Fast det är nog länge sedan:

Stretch out and wait
Stretch out and wait
Let your puny body lie down, lie down...

Puny har varken Morrissey eller jag varit sedan the Smiths lade av i slutet av 80-talet, men nånstans, nånstans sitter jag en sommarnatt uppe på den österbottniska slätten, rökande för att slippa myggen, och lyssnar på Ask tillsammans med J.

Vi var bleka, små, klena och luktfria 18-åringar med en för tiden typisk harmageddonångest i bröstet, nu är J borta sedan länge och jag är bor på hotell när jag går på konsert.

Det blev visst litet nostalgiskt i alla fall?

Nyhetsflödet

Midsommaren är överstökad, och pris ske gud för det. Redan innan helgen lade sig som en fuktig filt över nyhetsförmedlingen fick vi veta att Barack Obama dödat en fluga. Midsommarrapporteringen i Republiken bjuder på den årligen återkommande body count som nationen förutses behöva ta del av mellan skrubbandet av nypotatisen och bastubadet.

Centerpartiet har lyckats trassla in sig i sin valfinansieringhärva på ett helt nytt plan kan man notera. Och inte en dag går utan att den politiska amnesin uppvisar tidigare oskådade variationer på symptonkartan.

Så egentligen återstår bara att se fram emot de riktiga rötmånadshistorierna, ge mig tvåhövdade kalvar, ge mig mattvätt och kärringkånk. Ge mig korvätningsstaffetter och borthaglade sommarteatrar. Ge även mig en välbehövlig amnesi.

Tack.

Le bleu et le vert (blåått å gryönt för er, bönder)

Das Partei fick ju sin representant i Bryssel och Calle Haglund tackar väljarna i en annons i dagens Tidning. Annonsbilden är densamma som figurerat i massmedia under valkampanjen, med CH i en ljust blå skjorta och en dito grön slips.

Ibland undrar jag om det är trycket som är dåligt, om det har hänt nåt i photoshoppandet eller om CH är aningen färgblind: den blå och den gröna färgen ser inget vidare ut i kombination.

Blått och grönt är ju rätt säkra politiska färger och CH gjorde säkert rätt i att skippa den rödgula visuella bomben och lyssna på sin reklambyrå. Fast nu hade det krälat fram en stor, röd nyckelpiga i ena hörnet, och man undrar vilka andra loggor kunde ha funnits där men som saknas.

Det suckas djupt av lättnad över valresultatet i fåtöljerna på Svenska klubben (jag kan höra det ända hit), och i de österbottniska stugorna suckas det säkerligen också, men kanske inte riktigt av samma anledning.

Vad Calle Haglund står för politiskt vet väl ingen, det har ingen hunnit reflektera över, men om das Partei på nån vänster (pun intended) lyckas hålla sig kvar i regeringssamarbetet så har väl en ny minister gräddats färdigt under en femårsperiod i Brysselugnen.

Vi håller kontakt, säger Calle, och det låter lika entusiastiskt och trovärdigt som när man träffar nån gammal trögtänkt skolkompis från 1982 som man inte hade nåt behov av att umgås med då när det begav sig, och än mindre nu.

Visst, vi håller kontakten! Vi kan ju åka till Teboilen i Handsvettsviken och äta en munk nån gång.