Steven Patrick

Trots bristfälliga förberedelser (har inte t.ex. laddat ner hans senaste skiva) så kommer jag i kväll att släpa mitt medelålders arsle för att titta på en medelålders Morrissey i världens suomirockmetropol Tammerfors.

Förra kontakten med Steven Morrissey skedde under liknande väderförhållanden som nu råder, men den gången på en ultradammig plan framför den mindre scenen på Ruisrock för ett par år sedan. Ångesten inför att eventuellt skåda en total flopp av en av min ungdoms absolut största idoler förbyttes i insikten att även en nu 50-årig cyniker kan glädja en drygt 40-årig cyniker på ett naturligt sätt, utan att det har sin grund i ren och skär nostalgi.

Fast det är nog länge sedan:

Stretch out and wait
Stretch out and wait
Let your puny body lie down, lie down...

Puny har varken Morrissey eller jag varit sedan the Smiths lade av i slutet av 80-talet, men nånstans, nånstans sitter jag en sommarnatt uppe på den österbottniska slätten, rökande för att slippa myggen, och lyssnar på Ask tillsammans med J.

Vi var bleka, små, klena och luktfria 18-åringar med en för tiden typisk harmageddonångest i bröstet, nu är J borta sedan länge och jag är bor på hotell när jag går på konsert.

Det blev visst litet nostalgiskt i alla fall?