Det är kallt, kom inte in

Jag har varit hemma så länge att Kim Jong Il snart framstår som ett socialt underverk i jämförelse med mig. Men jag har snyggare hår.

Givetvis har jag hunnit bekanta mig med (över)utbudet av underhållning på tv. Tänker inte försöka ge sken av att jag sitter och läser nobelförfattare dagarna i ända, Herta Müllers Hjärtdjur undantaget. Och det är en skrämmande bok. Det går inte att läsa den utan att reflektera över hur ens liv hade tett sig om man vuxit upp i en diktatur av det rumänska slaget. Resultatet av de reflektionerna är om möjligt ännu mera skrämmande än Müllers berättelse i sig.

Numera får statsministrar med napoleonkomplex miniatyrstatyer föreställande domen i Milano upptryckta i snoken, och skadeglädjen känner inga gränser runtom i Europa. Tyvärr lär inte det politiska läget i Italien att förändras nämnvärt, Berlusconi har sina anhängare. De är många och deras inflytande är intakt.

I den snötäckta Republiken finns det säkert folk som drömmer om att tryckta upp en miniatyrmodell av Näsineula där solen inte lyser på ett flertal av våra ministrar, eftersom förmågan till eftertanke och självsanering tycks vara på samma nivå här som inom italiensk dagspolitik. Liksom italiernarna får vi väl ty oss till de demoktratiska medel som står till buds, och rösta när tillfälle ges.

Tyvärr tenderar det politiska minnet att vara kort (hos alla inblandade parter), och nu gäller det att samla poäng genom att flirta med den rasistiska och främlingsfientliga underström som trögt flytande rör sig i bottenträsket i lämpliga nätfora där "folket" fritt ges utrymme att utnyttja sin rätt till yttrandefrihet. Gällande allt från somalier, veganer och bögar till låghalta truckförare och folk som bor i hus utan hiss. Det finns röster att hämta.

Kölden smäller i knutarna.