Vi läser

På besök i inlandet, och återigen drabbad av omedelbar småstadsangst, dynggrå gator och en ensam Toyota Corolla som rullar runt torget en lördag kväll.

Fast en oväntad ljuspunkt var att hitta ett nummer av tidningen Vi läser i hyllan i den lokala S-marketen. Jag köpte den genast, undrar om det säljs många ex här i Äänekoski?

På en soptipp

På andra sidan skrivtunneln finns det mera mörker? Efter en del våndor lyckades jag krångla mig fram till drygt 21.000 tecken. Om kryonik, ett psykoarkeologiskt drömmaterial, kommunikation på cro magnonstadiet och en nytt litterärt utrymme. Vad det handlar om?

Avfall.

Jag är inte helt 100 på att de tar texten, måste medges. Fast jag fick in profeten Jesaja och allt.

See more evil...

I lördags skulle jag handla mat i S-marketen i Arabia. På väg mot ingången till matbutiken sögs jag som av en okänd kraft in till optikern snett mittemot. Efter tre minuter hade jag valt ut ett par bågar och beställt tid till syngranskning på måndag.

Kalaset kommer att kosta mig ungefär 600 euro så det är rätt mycket per minut ägnad åt glasögonshopping.

Nån gång måste det hända, det fattar till och med jag, men efter att ha famlat runt i tillvaron i flera år och någorlunda stapplande klarat av min vardag (förutom att jag aldrig känner igen folk på gatan och inte kan läsa de powerpointar som visas på personalmötena - vilket är skit samma, det är inte svårt att räkna ut vad det står på dem), så hade tydligen mitt undermedvetna bestämt sig för att det var dags att skrida till åtgärder.

Droppen är naturligtvis det sorgliga faktum att jag inte ser nåt på nära håll heller. Detta klart åldersrelaterade fenomen är i verkligheten är precis så pinsamt banalt som man kan tänka sig, jag står och måttar med mobilen i handen när jag ska läsa textmeddelanden, och vad den finstilta texten på alla förpackningar har att förtälja har jag ingen aning om.

Men får jag i mig några extra doser E666 så må det vara hänt, tycker jag.

Och eftersom jag också är jämförelsevis döv (resultatet av att ha medverkat i pop- och rockbranschen under en följd av år) och saknar luktsinne (vilket närmast kan ses som en fördel i samband med det tidigare nämnda - dock inte förorsakat av det) så så majndar jag inte så mycket.

Jag tar in lite men outputen är desto större, käften funkar dessvärre.

Labora!

En kombination av håglöshet, adrenalindeprivation och förväntan präglar tillvaron just nu. Jag borde ta itu med ett mindre skrivprojekt, i detta skede är det egentligen bara det sedvanliga traktorarbetet, textproduktion utan större ambitioner och åthävor som måste köras igång.

Filarstadiet följer senare. Det svåra är att koppla bort redigerarhjärnan i det här initiala skedet.

Ett visst mått av tidspress är som många vet inte alls av ondo. Jag har nu med framgång lyckats skapa de rätta förutsättningarna, så att säga.
Hur det går? Det tänker jag inte heller fundera på. Vi ses på andra sidan 22.000-teckenstunneln.

Oprah + Monika F = sant

Det är roligt att se hur översättningen av Monika Fagerholms bok Den amerikanska flickan - som föga överraskande blivit The American Girl i engelsk tappning - tas emot i Staterna.

Oprah Winfrey har som bekant (?) en bokklubb, gissa vilken bok som finns med bland 6 Books to Watch for in April 2010. Alldeles rätt. Katarina E. Tucker har gjort översättningen, det har min översättande vän Heidi Granqvist (som själv översatt bl.a. Imbi Paju) luskat ut.

Burlesk = porr?

Jag hoppar till när jag läser Pia Ingströms kolumn Agnes, Annie och andra flickor i dagens Hbl (läs i pappersversionen), inte för att jag inte skulle instämma i hennes önskan att få gå på en serie med filmer gjorda av kvinnor med kvinnor i fokus, utan för hennes förnumstiga uttalande om burlesken: "Burlesken är som vi vet dagens ursäkt för feminister och andra progressiva intellektuella att syssla med porr."

Är det min syn på porr eller burlesk som skiljer sig från Pia Ingströms, tänker jag, och försöker att inte halka in på vad feminister och andra progressiva intellektuella kunde tänkas betyda för henne, och mig.

Burlesken föddes ur varietén, och med sina både karnevalistiska och satiriska drag blev den populär under slutet av 1800-talet, i Finland hängde de burleska dragen med i revyteatern ännu in under efterkrigstiden (för den som vill veta nåt om finländsk revy- och varietéteaterhistoria så rekommenderas Jukka Pennanens bok Punainen Mylly - tuo pahennusta herättävä teatteri från år 2008).

Dagens burleskscen (och nu talar jag om det som sker i Finland) präglas fortfarande av karnevalism - i sättet att klä sig, kroppsligheten och att ta plats - i sättet att (ibland) ta av sig kläderna. Burlesken suddar ut gränser, både den som står på scenen och den som befinner sig i publiken går in en roll. Gränsen mellan scen och salong är på så sätt flytande. Alla är aktörer. Och alla deltar på lika villkor, och burlesken har bevarat sin särart som en undergroundrörelse. Därav dess slagkraft.

Och i samma ögonblick som jag skriver detta så inser jag förstås att burleskens karaktär av tongue-in-cheek, hemlagat, drag, delaktighet, freakshow och dess ickenormerande sätt att låta alla blommor blomma, kommer att utmanas av kommersiella burleskkrogar av Sedu Koskinens slag, där publikens blick definierar och de som uppträder. Detta jämfört med en plats där alla ser sig som, och förväntas vara, subjekt.

Burlesken har mycket gemensamt med punkrörelsen när den kom.

Porren, då? Ja, inte hur man än skulle önska så är den old school-influerade versionen av burlesken som finns i Helsingfors porr, inte heller en ursäkt att syssla med porr, som Pia Ingström tror sig veta. Satiren, kropsligheten, den nakna kroppen, det faktum att burlesk är något man håller på med för att det råkar vara förbannat roligt, kan också utgöra parametrar för, säg, feministisk porr. Men det gör inte burlesken till porr.

Att reducera burlesken till progressiva intellektuella feministers lek med porr är onödigt. De som sysslar med burlesk har för all del vanan inne att definieras utifrån. För all del, jag vet inte vilken burleskscen Pia Ingström har studerat - för det kan väl inte vara så att hon inte upplevt det hon talar om? Burlesken bärs upp av både feminister, icke-feminister, kvinnor, män, straighta, queera, dragqueens, biliotekarier, postfröknar, universitetslärare, butiksbiträden, riksdagsmän, intellektuella, icke-intellektuella, kort sagt en kader som är så brokig att det är svårt att urskilja gemensamma drag.

Däremot så förbehåller sig de som är en del av burleskscenen rätten att definiera vad de själva är och också rätten att definiera vad det är de gör. Jag tror inte att den definitionen har så mycket med pornografi att göra.

Jag kan ha fel. Kanske Pia vill hänga med på Drag me to HEL på kabelfabriken den 23 april så går vi tillsammans och tar reda på?

Den vita staden

Imorgon kommer jag att sätta mig på 7.30-tåget för att åka iväg på en arbetsresa till Vasa, staden med sitt överdimensionerade torg (nåja, Kuopio vinner väl nog den duellen), sin grymma snålblåst och sin tiltande färja.

En gång i tiden kände jag en kille som var anställd som överstyrman på rederiet som med viss möda trafikerar på rutten Vasa-Umeå, honom brukade jag kalla honom för pizzalinechauffören som en liten hommage till pizzakungens lilla sidoprojekt, den otursförföljda färjan.

Styrmannen tyckte inte om att kallas pizzalinechaufför av nån anledning.

Vasa har jag av märkligt nog haft svårt att hysa några varmare känslor för och det gick många år mellan besöksvarven. Men nu blir det väl dags att återuppta bekantskapen och värma upp förhållandet igen, jag ser att Monika Fagerholm har utsetts till konstnärlig ledare för Vasa littfest.

Och Vasa littfest är en sällsynt god anledning att besöka det som min vasafödde förre sambo kallade för världsalltets r*vhål. Det var under poeten Ralf Andtbackas tid som länskonstnär som denna tvåspråkiga litterära högtid kom till, och den har under gånger jag haft det nöjet visat sig vara en synnerligen njutbar tillställning.

Ni har tid på er till november att boka tågbiljetter och hotellrum, varför inte på det snart litterära hotell Astor som lär ska figurera i Pirkko Lindbergs kommande roman.

I Kristinestad lär porrkungen Henry Saaris morsa drivit hotell (motell?) i dagarna, men huruvida det kommer att sätta några spår i litteraturen tänker jag inte spekulera i. Kunde i och för sig vara nåt.

Tinnitus

Tristessen börjar närma sig sin innersta kärna och essens när man finner sin tinnitus underhållande. När man ser fram emot att få åka på arbetsresa till Vasa och tanken på att undersöka vad den staden har att bjuda på i lunchväg känns svagt upphetsande.

På tal om tinnitus: 80-talet var ett starkt årtionde. Det var då jag började bygga upp min susningar. Bland annat med hjälp av Wire.