Den vita staden

Imorgon kommer jag att sätta mig på 7.30-tåget för att åka iväg på en arbetsresa till Vasa, staden med sitt överdimensionerade torg (nåja, Kuopio vinner väl nog den duellen), sin grymma snålblåst och sin tiltande färja.

En gång i tiden kände jag en kille som var anställd som överstyrman på rederiet som med viss möda trafikerar på rutten Vasa-Umeå, honom brukade jag kalla honom för pizzalinechauffören som en liten hommage till pizzakungens lilla sidoprojekt, den otursförföljda färjan.

Styrmannen tyckte inte om att kallas pizzalinechaufför av nån anledning.

Vasa har jag av märkligt nog haft svårt att hysa några varmare känslor för och det gick många år mellan besöksvarven. Men nu blir det väl dags att återuppta bekantskapen och värma upp förhållandet igen, jag ser att Monika Fagerholm har utsetts till konstnärlig ledare för Vasa littfest.

Och Vasa littfest är en sällsynt god anledning att besöka det som min vasafödde förre sambo kallade för världsalltets r*vhål. Det var under poeten Ralf Andtbackas tid som länskonstnär som denna tvåspråkiga litterära högtid kom till, och den har under gånger jag haft det nöjet visat sig vara en synnerligen njutbar tillställning.

Ni har tid på er till november att boka tågbiljetter och hotellrum, varför inte på det snart litterära hotell Astor som lär ska figurera i Pirkko Lindbergs kommande roman.

I Kristinestad lär porrkungen Henry Saaris morsa drivit hotell (motell?) i dagarna, men huruvida det kommer att sätta några spår i litteraturen tänker jag inte spekulera i. Kunde i och för sig vara nåt.