I lördags skulle jag handla mat i S-marketen i Arabia. På väg mot ingången till matbutiken sögs jag som av en okänd kraft in till optikern snett mittemot. Efter tre minuter hade jag valt ut ett par bågar och beställt tid till syngranskning på måndag.
Kalaset kommer att kosta mig ungefär 600 euro så det är rätt mycket per minut ägnad åt glasögonshopping.
Nån gång måste det hända, det fattar till och med jag, men efter att ha famlat runt i tillvaron i flera år och någorlunda stapplande klarat av min vardag (förutom att jag aldrig känner igen folk på gatan och inte kan läsa de powerpointar som visas på personalmötena - vilket är skit samma, det är inte svårt att räkna ut vad det står på dem), så hade tydligen mitt undermedvetna bestämt sig för att det var dags att skrida till åtgärder.
Droppen är naturligtvis det sorgliga faktum att jag inte ser nåt på nära håll heller. Detta klart åldersrelaterade fenomen är i verkligheten är precis så pinsamt banalt som man kan tänka sig, jag står och måttar med mobilen i handen när jag ska läsa textmeddelanden, och vad den finstilta texten på alla förpackningar har att förtälja har jag ingen aning om.
Men får jag i mig några extra doser E666 så må det vara hänt, tycker jag.
Och eftersom jag också är jämförelsevis döv (resultatet av att ha medverkat i pop- och rockbranschen under en följd av år) och saknar luktsinne (vilket närmast kan ses som en fördel i samband med det tidigare nämnda - dock inte förorsakat av det) så så majndar jag inte så mycket.
Jag tar in lite men outputen är desto större, käften funkar dessvärre.
Biljakt genom 1920-talets Helsingfors
5 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar