Tillbaka

Nu skulle det vara läge att skriva någonting intressant om bokmässan i Göteborg, men det orkar jag inte. Det har möjligen att göra med att jag största delen av tiden befann mig i vår monter i egenskap av bokförsäljare. Återkommer senare med litet iakttagelser.

När jag åkte iväg i tisdags så var allt ett nyhetskaos med fokus på Kauhajoki. På sätt och vis var det skönt att sätta sig på ett flyg och åka bort, men samma händelse var huvudnyhet på allt från SVT till CNN och BBC.

Jag skall göra ett ryck och försöka släpa mig igenom den här dagen, imorgon återfinns jag hemma i sänge, ledig hela dagen. Fast med den timlista jag lämnade in idag så kommer saldot för september att landa på 200 timmar. Knappast mindre nästa månad. Sedan är alla jävla bokmässor över för ett tag, och jag tänker njuta av något slags normaliserat arbetsliv igen. Det behövs, för nu har bokmässemanin från Göteborg övergått i en ny fas, en pendling mellan något som är stillastående vegeterande och ett annat tillstånd som närmast bara kan beskrivas som ofokuserad aggressivitet.

Go' natt!

I gropen

Startgropen, that is. Om några timmar går flyget till Göteborg, imorgon tar vi fram arbetshandskarna och börjar fixa till vår utställningsmonter, och på torsdagen börjar spektaklet. Trots att det är en ren och skär arbetsresa ser jag fram emot att åka iväg. Jämfört med det dårhus som Helsingfors bokmässa innebär (2 scener och 194 medverkande) är allt mera hanterligt under Bok och bibliotek: färre kvadratmetrar och färre författare. En scen.

Och en helvetisk mängd litteratur och allt, allt, allt är på svenska - nåja, nästan allt. Min strategi är att ta med mig en liten mängd kontanter när jag går runt, många av de mindre förlagen tar bara kontanter, och då blir det inte bokshoppat för mycket.

För två år sedan hade jag 15 böcker med mig i resväskan när jag kom hem. Mest lyrik - litet till det yttre formatet, och inte så dyrt. Fast det känns sorgligt att se dikterna slumpas bort efter bara ett par år, så känner jag att jag drar mitt strå till stacken med att erbjuda dem ett nytt hem.

Vi hörs litet senare.

Övertränad hjärna

Ibland känner jag mig som en kombination av frikyrkopredikant-stövare-uppdragbar dansande apa med klickande cymbaler som fjädern börjat slappa på. Det säger också något om mitt arbete och vilka kvalifikationer som krävs för att man skall kunna utföra sagda arbete med största möjliga pietet.

Så här i den allmänna yrseln inför bokmässorna så märker man snart att ens hjärna börjar gå på litet val brutala varv. När jag igår befann mig på det andra stora finlandssvenska förlagets höstfest, fick jag en total blackout / gravt hjärnsläpp, och fick för mig att jag någonstans offentligen (i en tryckt produkt som utkommer i ett antal tiotusen exemplar) låtit påskina att en av detta förlags poeter egentligen utkommer på det andra av de litet större förlagen. Inte särdeles populärt att göra så, kan jag garantera.

Efter en snabbcheck i morse så finner jag att alla förlagsliga hemvister är alldeles korrekt angivna på alla ställen. Ingen fara på taket, alltså. Men aningen handsvett och lätt takykardi ledde nog denna ogrundade noja till.

Så nu, med en knapp vecka innan avfärd till Götet, så fördrivs tiden med funderingar om vad man nu då i alla fall missat i planeringen. Det brukar ju visa sig i slutändan och tarvar egentligen inget mer genomgripande nervöst ältande. Men svårt att stänga av.

Höstfesten i sig var trevlig. Den sedvanliga, lätta huvudvärken infann sig som ett bra på posten på morgonen, men en anings aning skallebank behövs nog så minns vad man varit med om.

Nämen, ska Bree bli president?

Sarah Palin ser fram emot att få kriga mot Ryssland, gör jämförelser mellan sig själv och en pitbullterrier med läppstift och ger i övrigt intrycket av att vara en relativt komplett inkarnation av Bree från Desperate Housewives. Gud bevare.

Om de skall ha en Palin till vicepresident så skulle jag rekommendera Michael Palin från Monty Python. En intelligent typ. Snäppet intelligentare än vilken terrier som helst, skulle jag tro. Och rolig.

Detta är mitt inlägg i diskussionen om den amerikanska presidentvalsdebatten. Ja, det kan ju bli flera.

Fullfaaaaaaart

Dagar som denna så längtar jag till stugan vid Tomssund. Av erfarenhet vet jag att det den här tiden på året bara går någon enstaka båt in och ut genom inloppet under dagens lopp. Det är säkert ganska vindstilla och lugnt där nu.

Här är det allsköns yrsel, seminarier, böcker som skall släppas, inbjudningar som skall postas, annonser som skall korrläsas, hotell som skall bokas, hotell som skall avbokas, namnlappar som skall skäras till, sökfält som skall konstrueras, telefoner som ringer, professorer som är förvirrade, redaktörer som är förvirrade, jag som är förvirrad, etiketter som klistrar ihop sig av sig själva, tankar som stannar som i en vägg.

Imorgon är det fredag, och helgen ger två dagars respit till nästa dårhusvecka, som när den är slut åtföljs av ett par veckors dårtempo till.

Men i tankarna står jag vid stranden på Fårholmen och sköljer potatis i regnvattenstunnan och kikar ut mot sundet.

Ännu en skön måndag!

Är det inte fantastiskt! När september gör entré så är det som om en del människor återuppväcks till ett nyfunnet liv, vilket ofelbart innebär att man ser sig föranlåten att kontakta mig per epost och telefon i aldrig tidigare skådade proportioner!

Och så glad man blir! Tag kontakt i förtroende, vad helst saken gäller. När som helst! Hur som helst! Jag sitter bara här och väntar på att få ta del av de petitesser som edra futtiga liv revolverar kring, eftersom jag ändå inte har något bättre för mig!

Mitt arbete är nämligen sålunda funtat att jag närmast har en dekorativ funktion här på förlaget, och speciellt måndagarna har visat sig vara stillastående gölar av intighet och ineffektivitet, vilket gör att jag var tjugonde sekund kastar längtansfyllda blickar på min stumma telefon (båda telefonerna! jag har även en mobil ifall det undgått eder!), och uppdaterar inboxen mellan suckarna. Bara för att se om det funnes någon därute.

Det finns hjälplösa individer där. De behöver mig. Snart greppar jag stekpannan och kommer och hjälper riktigt handgripligen, I tell you. Om jag får behålla jobbet, alltså. Efter denna måndag är jag inte så säker längre.