Ännu en skön måndag!

Är det inte fantastiskt! När september gör entré så är det som om en del människor återuppväcks till ett nyfunnet liv, vilket ofelbart innebär att man ser sig föranlåten att kontakta mig per epost och telefon i aldrig tidigare skådade proportioner!

Och så glad man blir! Tag kontakt i förtroende, vad helst saken gäller. När som helst! Hur som helst! Jag sitter bara här och väntar på att få ta del av de petitesser som edra futtiga liv revolverar kring, eftersom jag ändå inte har något bättre för mig!

Mitt arbete är nämligen sålunda funtat att jag närmast har en dekorativ funktion här på förlaget, och speciellt måndagarna har visat sig vara stillastående gölar av intighet och ineffektivitet, vilket gör att jag var tjugonde sekund kastar längtansfyllda blickar på min stumma telefon (båda telefonerna! jag har även en mobil ifall det undgått eder!), och uppdaterar inboxen mellan suckarna. Bara för att se om det funnes någon därute.

Det finns hjälplösa individer där. De behöver mig. Snart greppar jag stekpannan och kommer och hjälper riktigt handgripligen, I tell you. Om jag får behålla jobbet, alltså. Efter denna måndag är jag inte så säker längre.