Mitt huvud är en pumpa

Helgen närmar sig och allhelgona är i antågande. Det tycks febrilt planeras inför halloween, som helgen numera gemenligen kallas. Själv vet jag inte om jag har något behöv av att pryda mitt hem med skrumpna pumpor, jag är själv för övrigt förvillande lik en torkad pumpa just nu. Känner mig som en också.

Måste vara det intensiva dygnet i Åbo som tar ut sin tribut. Kan bara konstatera att jag möjligen kunde ha stannat längre, alla dessa trevliga människor som man bara hinner träffa en kort stund. Alla dessa trevliga människor som man inte hinner träffa alls...

Och Juha som jag aldrig kommer att träffa igen. Tråkigt.

Kommunalval och bokmässa. Och snooker.

Efter att man hängt i fem dagar i mässcentret i Helsingfors (1 dag uppbyggnad + 4 dagar bokmässa), så vill man gärna ta det lugnt när man kommer hem. Titta på tv och så där. Till det man inte vill se på hör valvakor från 17 olika kanaler, där kommentatorerna upphetsat noterar att sannfinländarna nog kanske får ett mandat till i Takahiki när 12,8 % av rösterna är räknade.

Jag hittade en kanal med snooker. Otroligt vilken lisa för själen det kan vara att se olikfärgade bollar långsamt rulla över ett klargrönt filtunderlag.

Måndagsblues

Idag på väg till jobbet gick jag förbi något som hette Konfutse-instituutti. Sounds like a plan. Eller en karriär.

Jag tittade också längtansfullt på bussarna som gick till Esbo. Eventuellt är det så att det är någon som vi fly bort ett tag från denna vecka med bokmässa och allsköns evenemang, men nu följer obönhörligen 10 dagar jobb på raken. Urrk.

Valutgjutelser

Dagstidingarna fylls med valreklam, och som vanligt är det inte speciellt inspirerande läsning. Statsministern tentas av Lefa Salmén, rapporteringen i dagens Hesari ger just inget nytt den heller. Vanhanen slingrar sig på samma sätt som tidigare när fattigdomsproblematiken dyker upp på agendan. Mantrat om majoritetens förbättrade situation rapas ju också upp av andra regeringspartier, och de 625.000 (ja, det är en god bit över en halv miljon, folks) som lever under fattigdomsgränsen i detta landet göre sig icke besvär.

Underförstått är det mest folk som inte riktigt vill arbeta (hur många av de 625.000 är pensionärer, studerande, ensamstående föräldrar - hur ska de sysselsättas på ett sånt sätt att deras inkomster kryper över fattigdomsgränsen?), för arbete, det är grejer det, och det finns alltid en plats vid svarven eller på åkern. Eller?

Vi går mot en recession. När jobben inte räcker till under högkonjunkturen, när de löglöneavlönade inte klarar sig på det som finns i lönekuvertet varje månad, hur är det tänkt att den gruppen ska klara sig under en ekonomisk nedgång? När till och med tidigare (inte alltför populäre) finansministern Iiro Viinanen tycker att beskattningen är snedvriden till de rikas fördel - de som kommer undan med att betala källskatt på sina inkomster - så undrar man varför Vanhanen envisas med att de som har det sämsta skyddet och de lägsta inkomsterna gott kan vänta till 2010 innan det görs något åt deras situation?

Är det kanske så att Vanhanen och hans regeringskumpaner inte kunde bry sig mindre. Det är inte bland de 625.000 man fiskar röster, det är den stora massan som "fått det bättre" som förutsetts fortsätta rösta borgerligt, och se till att de själva kanske får det ännu lite bättre, de riktigt rika får det bättre, och resten kan vi skita i. Var och står sig själv närmast, och typiskt nog ser vi ingen anledning att verka för att nån annan än vi själva ska klara oss bra.

Rättvisepartiet är ett högerparti, den ekonomiska politik partiet driver har mest utmärkt sig genom skattelättnader som de som redan har det ganska bra har nytta av, intresset för att avhjäpa fattigdomen i det här landet sträcker sig nog inte längre än till en logga. Eller är det kanske bara rättvisa för de välbeställda som man eftersträvar? Min rättvisa är inte din rättvisa, liksom.

Säg hej till Orion

Upptäckte i morse att Orion syns från vårt vardagsrumsfönster, precis ovanför huset mitt emot. Upptäckte sålunda också att det numera är mörkt när man stiger upp, och att det kommer att vara det i ett antal månader framöver.

Fast just precis idag stör det mig inte. Att promenera längs med Tölöviken i soluppgången den här tiden på året är otroligt rofyllt, ett andlöst vackert ljus följer en hela vägen runt viken.

Hoppas att regnet och slasket ännu håller sig borta ett tag. Som det är nu är hösten riktigt dräglig...

What goes up...

Löpsedlarna och rubrikerna skriker bara högre ut nyheterna om de fallande kurserna och den tilltagande ekonomiska kräftgången. Islänningarna lär hamstra mat och fylla på förråden inför den finansiella fimbulvinter som drabbat landet.

I lilla Finland vet man inte riktigt hur man skall ha det. Lugnande besked tutas ut från både finansministerium och banker, precis som om vi flöt runt på vår egen avgränsade ö i det stormande krishavet och inga hot mot vår ekonomi står att skönja någonstans vid den annars så mörka horisonten. För vi är annorlunda.

För när man i andra länder tar ut pengarna från banken för att sätta dem i madrassen, så har finländarna istället hittat ett nytt substitut för pyramidorganisationen Win Capita att bränna sina pengar på. Det finns fortfarande folk som är av den åsikten att de är så jävla smarta att ingen kan lura just dem, och de utlovade avkastningarna på 500 %-iga vinster nog ännu kommer att betalas ut.

Drömmen om att göra det stora klippet, att snabbt bli rik, att genom ett trollslag hamna på grön kvist sitter i. En obehaglig sanning är att det inte finns några genvägar till miljonerna, att stigande kurser inte stiger i all oändlighet, och att ingen delar ut pengar till dig gratis.

Nu kommer räkningen på kalaset. För den som varken har överstora lån eller aktieportfölj känns det kanske inte så dramatiskt. Och för den som alltid varit asigt dålig på konsumera, mycket beroende på att det aldrig funnits så mycket slantar att konsumera upp, så gäller det väl att som vanligt ta det lugnt. Och se till att man hålls kvar i rullorna som skattebetalare, för det lär inte vara de som spekulerat bort fyrken som halar fram plånboken och pröjsar.

Kanske vi slipper höra skitsnacket om den självreglerande och dito -sanerande marknaden ett tag framöver nu, eller hur var det det hette, hörni kapitalistkrukor?

Debriefing

Göteborg, ja. Nu börjar den värsta mässpsykosen lägga sig, den fysiska träningsvärken efter lådsläpandet sitter märkligt nog i ännu. Otränad? Moi?

Mitt perspektiv på bokmässan är något begränsat: det mesta av min tid gick åt till att (försöka) sälja böcker i vår egen monter, och hitta på lämpliga svar på frågor som "är ni en kvinnoförening?" (nej, att det står .fi på våra t-shirts har inget med Feministiskt initiativ att göra, utan det beror på att vi - och våra webbsidor- hör hemma på andra sidan pölen, i Finland), "varärMarkvarMarkvarärMark?" (Mark Levengood uppträdde tyvärr igår, i och för sig just vid denna tidpunkt, men likväl är ni ute en dag för sent). "Ja, ni blir ju färre hela tiden" samt "det är visst litet svårt för er finlandssvenskar nu" var återkommande påståenden i litet olika utföranden som man då skulle parera på något lämpligt sätt. Typ "skit i det du, köp ett par böcker istället så fyller vi något slag av funktion här på bokmässan åtminstone".

Mera: Robert Åsbacka är en osedvanligt sensibel figur. Tror inte någon har talat om arbete som ett riktigt litterärt ämne på någon bokmässa sedan Ivar Lo, Wilhelm och Moa fanns bland oss. Och på den tiden fanns det inga bokmässor. Åsbacka och Åsa Linderborg (Mig äger ingen) förde en otroligt levande och intressant diskussion som gjorde den annars så duktiga intervjuaren Janina Orlov arbetslös, mer eller mindre. Linderborg och Åsbacka fann varandra direkt i ett samtal om kroppsligt förfall, kärlek, den oundvikliga döden, försoning. Allt i mycket entusiastisk och böljande diskussion, där båda hade mycket som de ville säga till varandra. Och man märkte att de var geniunt tagna av varandras böcker.

Och den inte så sprittande tematiken till trots kan jag säga att det var riktigt roligt mellan varven, skrattet fanns aldrig långt borta. Likosm eftertanken, så där som det går när folk faktiskt öppnar sig, bjuder på sig själva, och inte snöar alltför mycket in på det faktum att de sitter på en scen, och att de har en publik.

På bokmässan skall man köpa böcker. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag inte köpte en enda jävla bok. Hittade inte lyrikoutleten som jag brukar ty mig till. En översättning av en HP Lovecraftbok kunde gärna ha slunkit med, men eftersom jag saknade kontanter och de flesta mindre förlag inte tar kort så bidde det inget. Två Moleskinanteckningsblock och en t-shirt förblev saldot av mitt shoppande. Jag är dålig på att konsumera. Det är jag inte speciellt ledsen över heller.

Nu hägrar Helsingfors bokmässa. Det sköna med den är att man får gå och knyta sig i egen säng när dagen är till enda, och risken för att man blir och hänga i någon subbig lobbybar är minimal. Avtrycket av barstolen syns ännu tydligt i röven efter Göteborg. Urk.