Valutgjutelser

Dagstidingarna fylls med valreklam, och som vanligt är det inte speciellt inspirerande läsning. Statsministern tentas av Lefa Salmén, rapporteringen i dagens Hesari ger just inget nytt den heller. Vanhanen slingrar sig på samma sätt som tidigare när fattigdomsproblematiken dyker upp på agendan. Mantrat om majoritetens förbättrade situation rapas ju också upp av andra regeringspartier, och de 625.000 (ja, det är en god bit över en halv miljon, folks) som lever under fattigdomsgränsen i detta landet göre sig icke besvär.

Underförstått är det mest folk som inte riktigt vill arbeta (hur många av de 625.000 är pensionärer, studerande, ensamstående föräldrar - hur ska de sysselsättas på ett sånt sätt att deras inkomster kryper över fattigdomsgränsen?), för arbete, det är grejer det, och det finns alltid en plats vid svarven eller på åkern. Eller?

Vi går mot en recession. När jobben inte räcker till under högkonjunkturen, när de löglöneavlönade inte klarar sig på det som finns i lönekuvertet varje månad, hur är det tänkt att den gruppen ska klara sig under en ekonomisk nedgång? När till och med tidigare (inte alltför populäre) finansministern Iiro Viinanen tycker att beskattningen är snedvriden till de rikas fördel - de som kommer undan med att betala källskatt på sina inkomster - så undrar man varför Vanhanen envisas med att de som har det sämsta skyddet och de lägsta inkomsterna gott kan vänta till 2010 innan det görs något åt deras situation?

Är det kanske så att Vanhanen och hans regeringskumpaner inte kunde bry sig mindre. Det är inte bland de 625.000 man fiskar röster, det är den stora massan som "fått det bättre" som förutsetts fortsätta rösta borgerligt, och se till att de själva kanske får det ännu lite bättre, de riktigt rika får det bättre, och resten kan vi skita i. Var och står sig själv närmast, och typiskt nog ser vi ingen anledning att verka för att nån annan än vi själva ska klara oss bra.

Rättvisepartiet är ett högerparti, den ekonomiska politik partiet driver har mest utmärkt sig genom skattelättnader som de som redan har det ganska bra har nytta av, intresset för att avhjäpa fattigdomen i det här landet sträcker sig nog inte längre än till en logga. Eller är det kanske bara rättvisa för de välbeställda som man eftersträvar? Min rättvisa är inte din rättvisa, liksom.