Förvaring och transport av fotografier

Det finns vissa böcker jag alltid återvänder till, till dem hör Janet Frames självbiografiska trilogi To the Is-land, An Angel at My Table och An Envoy from Mirror City, allt samlat i en volym som fått den inte alltför upphetsande titeln An Autobiography. Den svenska översättningen av samlingsvolymen heter En ängel vid mitt bord.

(Har ni noterat allt det där nu så vi kan fortsätta?)

Janet Frame dök upp igen dels för att jag behöver henne och dels för att hon återkom i mitt minne när jag läste Harry Bernsteins två självbiografiska böcker Den osynliga väggen och Drömmen. Bernsteins första roman, som utkom när han nått den förhållandevis mogna debutantåldern av 96 år, tog jag på måfå ur hyllan vid Tölö bibliotek en söndag när jag märkte att de skulle stänga om fem minuter.

Slumpen är en underbar ledstjärna när det gäller att bekanta sig med ny litteratur. Ibland. Men det var inte det jag skulle skriva om.

När jag tog fram Frames självbiografi som upptäckte jag att jag stuckit in fotografier här och var i boken, antagligen för att de skulle överleva flytten från Åbo sommaren 2007. Ett märkligt urval, men med en tydlig familjetematik; mina föräldrars bröllopsfoto, en bild av min mormors hus på Villbacka, ett par fotografier av julbordet - tagna vid olika jular (men intressant nog bär tre personer på bilderna exakt samma kläder), och ett fotografi från köksbordet vid Trädgårdsgatan med mig, mitt ex och mamma.

Alla ser påtagligt yngre ut, brorsans pojkar ser ut att vara i 7-9 årsåldern, vi andra har mer hår, mindre magar och mindre häng överhuvudtaget. Sen ser jag att julbilderna är tagna strax innan och strax efter att mamma och pappa sålde huset och flyttade till Himmelsbergsgatan. För ungefär 10 år sedan med andra ord.

Huruvida 10 år är en lång eller kort tid kan man ju diskutera, men sedan julbilderna togs har jag och T separerat, bootat om tillvaron och råddar nu vidare, var och en på sitt håll. Jag kom på mig själv med att känna mig märkligt illa till mods när jag insåg att jag inte bara har ett ex, jag är ett ex. Vad i hela fridens dagar ska det kännas konstigt för?

Jag får sticka in korten tillbaka i nån bok och låta mig överraskas igen, nån annan gång. Kanske man programmatiskt borde sätta in sina fotografier i böcker, lite på måfå. Det ger läsandet en helt annan ton sen.

Och ni, människor, ska läsa både Janet Frame och Harry Bernstein, om ni inte gjort det redan.