There goes the Grannskap

Att flytta innebär bland andra ting att man förses med en ny uppsättning grannar. För egen del tycker jag inte alltid att det känns så där oerhört lustfyllt att börja botanisera i den okända fauna som konglomeratet av grannar utgör, men det kan inte hjälpas.

Speciellt när det första granne man får syn och försöker hälsa på börjar flacka med blicken som en blandmissbrukare på väg med expresståg in i avtändningsfasen, och inte förmår klämma ur sig ett hej trots två implicita uppmaningar i form av var sitt käckt hej från P och mig.

Må vara att detta sannolikt bara är det yttersta uttrycket för den haggifiering som hos mig fortskrider i jämn takt. Men om man har råd att köpa en lägenhet som betingar ett pris på närmare en halv miljon euro så har man fan i mig råd att säga hej åt dem man möter i trapphuset.

Vilket omedelbart leder in tankarna på nostalgiska vägar, till andra grannar, i andra hus.

En av mina favoriter härrör från 4:e våningen på Trädgårdsgatan i Åbo, där jag och min dåvarande bodde i våningen rakt under. Under sommaren 1994 satt jag och författade det som skulle bli en avhandling pro gradu (blev) och skjutsa mig ut ur Åkademin (icke!), ett arbete som ibland drog ut på tiden och skulle ha fortgått långt in på nätterna om inte grannen ovanför hade haft så regelbundna vanor.

Prick halv tolv varje kväll så hördes lustfyllda suckar och stönanden från etaget ovanför när grannen levde ut sitt aktiva men uppenbart också tämligen ensamma kärleksliv. Punktligheten var häpnadsväckande och detta ordlösa men ändå så avklarnade uttryck utgjorde för mig en bakre tidsgräns för det likaledes ensamma skrivarbetet. Som dock var präglat av en större tystnad.

Jag slutförde mina studier, vad grannen slutförde vet jag inte, han ersattes av en skäggig transvestit som brukade ringa på hos min pojkvän när jag inte var hemma, i halvdana och rätt misslyckade försök att skapa (även där: sexuell) kontakt.

Trevligast bland grannarna i det huset var nog den tyske glaskonstnären med uppenbara drogproblem, men det är också en annan historia.