Österbottnisk glansbild

Göran Skytte, svensk journalist och författare med rötterna i yttervänsterrörelsen, numera verksam som riksevangelist (ni kommer ihåg vad man brukar säga om fan i kombination med stigande ålder) har besökt svenska Österbotten under sin senaste turné.

Han har tydligen färdats längs hela kustremsan. Och det har satt sina spår.

I en kolumn i SvD står att läsa om hur Skytte i sina kontakter med lokalbefolkningen fått uppleva en nostalgidoftande färd tillbaka till ett underskönt språklandskap fyllt av människor som talar som poeter, använder ord som sedan länge är utdöda i Sverige, och därutöver är artiga och vänliga.

I kontrast till svenskarna som inte vårdar sitt språk och därtill är tölpiga och visar fingret. Nåt han sluppit utsättas för i Österbotten.

I kommentarfloran efter kolumnen kan man ta del av de tårfyllt tacksamma kommentarer österbottningar hemmavid eller på främmande botten riktar till Skytte, som uppenbarligen slår an ett antal själssträngar hos ett folk som längtar efter bekräftelse.

Tonläget är så uppskruvat att det blir olidligt. I öronen ringer alla nationalromantiska klyschor som tänkas kan, mycket i återanvändning från 1930-talet. Den obefläckade enhetskulturen, det nostalgiska tillbakablickandet till gyllene forntid då folket vårdade sin enhetskultur och sitt språk. Och var artiga och tilltalade varandra med "herr". Och bockade och tog i hand.

Min hemstad blir ett tummat handkolorerat vykort, befolkat av riktiga människor, vars för det skytteska örat så sköna tal präglas av det lätt arkaiska språkbruk som får varje sann språkpurist att bli lite till sig i trasorna.

Släng in lite nybakta, doftande kanelbullar, ursäkta, örfilar heter det på sjungande finlandssvenska, ett hemtrevligt café och vänliga urinvånare så är tablån fullständig. Intressant nog så sammanfaller bilden rätt långt med den självbild så många av de kommenterande österbottningarna vill odla. Vill bli bekräftad, bejakad, och få en stadig, svensk axel att gråta emot när ingen vill ha oss i vårt eget hemland.

Missförstå mig inte, Skytte har haft trevligt, och klart folk vill läsa att de är fina, underbara och ett ideal att sträva efter för de språkligt slappa svenskarna. Men självbilden är en konstruktion som bygger på de klassiska nationalromantiska byggstenarna där vi ska urskilja, särskilja och avskilja oss gentemot de andra, det främmande, och värja oss mot oönskade överträdelser av den gräns som måste byggas upp mot dessa andra.

Krigs- och kampretoriken präglar ofta diskussionen om det finlandssvenska, leden sluts och de som inte är med oss är mot oss. Men jag tror fortfarande inte på Österbotten som språkreservat, det kommer inte att frälsa vare sig svenskan Sverige eller i Finland.

Och glansbilden är så fin.

Pulvermagi

Nu har Aftonbladet tutat i varningstutan, efter det ett antal andra tidningar också, och varnar för en bluffannons som ävenledes synts på finlandssvenska tidningars webbsidor.

Annonsen utlovar en viktminskning på 16 kilo under 2 månaders tid. Detta med hjälp av ett bantningspulver. Nån som hör nån enstaka klocka ringa, hmm? Folk som beställt bantningspulvret har senare fått sina bankkonton tömda.

Kanske det är detta som gör pulvret effektivt, när man saknar pengar att köpa mat för torde möjligheten till viktminskning öka avsevärt. Så jag ska avhålla mig för att anklaga folk för att vara dumma i huvet, då.

Fem veckor utan?

Yles TV1 har satsat på en ny pseudodokumentär kallad Viisi viikkoa ilman viinaa där man kommer att följa med några försökspersoners förment mödosamma tillvaro under fem veckors tid utan alkohol, som programmets namn så subtilt antyder.

Jag förstår inte riktigt. Drygt halva Finlands befolkning har av hävd ägnat januari månad åt olika slag av självspäkelse, en populär yttring av detta är att inte dricka alkohol. En del kanske avbryter försöket och en del fuskar, men det intresserar mig icke det ringaste.

Det finns tydligen nåt slags antagande att man i detta landet endast med största svårighet kan leva utan sprit nån längre tid, och att livet utan alkohol under några veckor skulle leda till nån typ av epifani, att man ser ljuset, en personlig revolution, en reinvention, gud vet vad.

Visserligen känner jag också människor som knappt klarar fem timmar utan sprit, men de är i minoritet. Det är inte heller problemdrickarna som ska krångla sig igenom en dryg månad av vatten, grönsaker och insikter. Det är så kallade vanliga människor (så där som Timo Soini sa om Tony Halme "en normal finsk man", kanske?).

Jag håller en eller ett par vita månader varje år utan att för den skull behöva klä mig i säck och aska. Folk får väl göra som dom vill.

Hellre hade jag sett en dokumentär om hur man renoverar den finländska mentalvården så att de som behöver hjälp får den när de behöver den, vilket i sin tur kanske skulle minska behovet av självmedicinering med sprit och piller i åtminstone nån mån.

Visa mig ditt väntrum så ska jag säga vem du är

Den mellanmänskliga dynamiken i olika slag av väntrum fascinerar mig. Närmast frånvaron av dynamik. Det är helt uppenbart att ingen vill sitta där, och man gör också sitt bästa för att ignorera sin omgivning. Den som inte består av artefakter alltså.

Så bläddrar man då i ett tummat exemplar av Kotiliesi 5/2007 (Kotiliesi är ingen dum tidning, btw, fast jag märker hur medelålders präktig jag känner mig när jag ögnar igenom strömmings- och lingonrecepten), tvinnar sin nummerlapp mellan tumme och pekfinger till man knappt kan urskilja vilket nummer man har, och irriterar sig över att det gurglar i näsgångarna när stolgrannen andas.

Idag stördes ordningen i väntrummet av att kollektivet var tvunget att ta sig an en synskadad man som också satt och väntade på sin tur. Det är så fyndigt inrättat att turnummern visas i rött på svart botten i en plastlåda modell 1980-talsteknologi, ackompanjerat av ett litet tröttsamt pling när nummern byts.

Tydligen hade nån varit vänlig nog och hjälpt killen att få att nummer men hur i hela fridens dagar han skulle uppmärksamgöras på när det var hans tur att gå in till sjuksköterskan i provtagningsholken låg utanför allas ansvarsområde.

Nån måste i nåt skede ha insett att hans tur gått för länge sen, och så körde en ansvarskännande sköterska hans nummer i repris några gånger tills gentlemannen som satt bredvid honom vrålade i hans öra: "DET ÄR NOG DIN TUR NU" (möjligen trodde han att det var frågan om ett Helen Kellerfall med nåt slag av multipla handikapp, inklusive kraftigt nedsatt hörsel, därav decibelstyrkan).

Den synskadade hoppade högt på grund av utropet men efter att han förvånansvärt snabbt fått ordning på sin sinusrytm igen så gick han iväg mot...

.. ja, vart då?

Nu inträder följande olägenhet. Nån måste också upplysa honom om vilken dörr han skall rikta in sig på. I detta skede inser alla också att det inte hjälper att gasta Rum nummer 2, enär han i vilket fall som helst inte kan urskilja siffran på dörren.

Gud förbjude att nån skulle resa sig upp och visa honom var dörren finns. Efter ett smatter av korta kommandon (lite till höger, lite mer till höger, framåt, sväng till vänster, DÄR ÄR HANDTAGET!) utropade av nån som tydligen har hund eller erfarenhet av scoutliv, så lyckades mannen ta sig in genom rätt dörr.

Jag satt själv med en nål i armen och pustade ut efter anspänningen när han kom ut från sitt blodprov, antar jag. Eftersom jag inte såg honom mera så förmodar jag att han hittat ut.

Eller så irrar han runt i nån hundrakilometerskulvert under Mejlans sjukhus ännu i mars.

Woooooshvadvardet?

Stor förvirring efter 49 sjuksskrivna dagar (i praktiken efter 2 månaders frånvaro) när jag nu åter sitter vid mitt skrivbord. Vart i herrans namn försvann fjolåret? frågar jag mig.

Däremot lovar jag att inte komma med nån utvärdering av det avslutade året (utom att det ur en rent hälsomässig synvinkel sög apfett), inte heller fälla några mer eller mindre omdömeslösa utsagor om 2010.

Vi tutar och kör i sedvanlig ordning.