Visa mig ditt väntrum så ska jag säga vem du är

Den mellanmänskliga dynamiken i olika slag av väntrum fascinerar mig. Närmast frånvaron av dynamik. Det är helt uppenbart att ingen vill sitta där, och man gör också sitt bästa för att ignorera sin omgivning. Den som inte består av artefakter alltså.

Så bläddrar man då i ett tummat exemplar av Kotiliesi 5/2007 (Kotiliesi är ingen dum tidning, btw, fast jag märker hur medelålders präktig jag känner mig när jag ögnar igenom strömmings- och lingonrecepten), tvinnar sin nummerlapp mellan tumme och pekfinger till man knappt kan urskilja vilket nummer man har, och irriterar sig över att det gurglar i näsgångarna när stolgrannen andas.

Idag stördes ordningen i väntrummet av att kollektivet var tvunget att ta sig an en synskadad man som också satt och väntade på sin tur. Det är så fyndigt inrättat att turnummern visas i rött på svart botten i en plastlåda modell 1980-talsteknologi, ackompanjerat av ett litet tröttsamt pling när nummern byts.

Tydligen hade nån varit vänlig nog och hjälpt killen att få att nummer men hur i hela fridens dagar han skulle uppmärksamgöras på när det var hans tur att gå in till sjuksköterskan i provtagningsholken låg utanför allas ansvarsområde.

Nån måste i nåt skede ha insett att hans tur gått för länge sen, och så körde en ansvarskännande sköterska hans nummer i repris några gånger tills gentlemannen som satt bredvid honom vrålade i hans öra: "DET ÄR NOG DIN TUR NU" (möjligen trodde han att det var frågan om ett Helen Kellerfall med nåt slag av multipla handikapp, inklusive kraftigt nedsatt hörsel, därav decibelstyrkan).

Den synskadade hoppade högt på grund av utropet men efter att han förvånansvärt snabbt fått ordning på sin sinusrytm igen så gick han iväg mot...

.. ja, vart då?

Nu inträder följande olägenhet. Nån måste också upplysa honom om vilken dörr han skall rikta in sig på. I detta skede inser alla också att det inte hjälper att gasta Rum nummer 2, enär han i vilket fall som helst inte kan urskilja siffran på dörren.

Gud förbjude att nån skulle resa sig upp och visa honom var dörren finns. Efter ett smatter av korta kommandon (lite till höger, lite mer till höger, framåt, sväng till vänster, DÄR ÄR HANDTAGET!) utropade av nån som tydligen har hund eller erfarenhet av scoutliv, så lyckades mannen ta sig in genom rätt dörr.

Jag satt själv med en nål i armen och pustade ut efter anspänningen när han kom ut från sitt blodprov, antar jag. Eftersom jag inte såg honom mera så förmodar jag att han hittat ut.

Eller så irrar han runt i nån hundrakilometerskulvert under Mejlans sjukhus ännu i mars.