Österbottnisk glansbild

Göran Skytte, svensk journalist och författare med rötterna i yttervänsterrörelsen, numera verksam som riksevangelist (ni kommer ihåg vad man brukar säga om fan i kombination med stigande ålder) har besökt svenska Österbotten under sin senaste turné.

Han har tydligen färdats längs hela kustremsan. Och det har satt sina spår.

I en kolumn i SvD står att läsa om hur Skytte i sina kontakter med lokalbefolkningen fått uppleva en nostalgidoftande färd tillbaka till ett underskönt språklandskap fyllt av människor som talar som poeter, använder ord som sedan länge är utdöda i Sverige, och därutöver är artiga och vänliga.

I kontrast till svenskarna som inte vårdar sitt språk och därtill är tölpiga och visar fingret. Nåt han sluppit utsättas för i Österbotten.

I kommentarfloran efter kolumnen kan man ta del av de tårfyllt tacksamma kommentarer österbottningar hemmavid eller på främmande botten riktar till Skytte, som uppenbarligen slår an ett antal själssträngar hos ett folk som längtar efter bekräftelse.

Tonläget är så uppskruvat att det blir olidligt. I öronen ringer alla nationalromantiska klyschor som tänkas kan, mycket i återanvändning från 1930-talet. Den obefläckade enhetskulturen, det nostalgiska tillbakablickandet till gyllene forntid då folket vårdade sin enhetskultur och sitt språk. Och var artiga och tilltalade varandra med "herr". Och bockade och tog i hand.

Min hemstad blir ett tummat handkolorerat vykort, befolkat av riktiga människor, vars för det skytteska örat så sköna tal präglas av det lätt arkaiska språkbruk som får varje sann språkpurist att bli lite till sig i trasorna.

Släng in lite nybakta, doftande kanelbullar, ursäkta, örfilar heter det på sjungande finlandssvenska, ett hemtrevligt café och vänliga urinvånare så är tablån fullständig. Intressant nog så sammanfaller bilden rätt långt med den självbild så många av de kommenterande österbottningarna vill odla. Vill bli bekräftad, bejakad, och få en stadig, svensk axel att gråta emot när ingen vill ha oss i vårt eget hemland.

Missförstå mig inte, Skytte har haft trevligt, och klart folk vill läsa att de är fina, underbara och ett ideal att sträva efter för de språkligt slappa svenskarna. Men självbilden är en konstruktion som bygger på de klassiska nationalromantiska byggstenarna där vi ska urskilja, särskilja och avskilja oss gentemot de andra, det främmande, och värja oss mot oönskade överträdelser av den gräns som måste byggas upp mot dessa andra.

Krigs- och kampretoriken präglar ofta diskussionen om det finlandssvenska, leden sluts och de som inte är med oss är mot oss. Men jag tror fortfarande inte på Österbotten som språkreservat, det kommer inte att frälsa vare sig svenskan Sverige eller i Finland.

Och glansbilden är så fin.