Burlesk = porr?

Jag hoppar till när jag läser Pia Ingströms kolumn Agnes, Annie och andra flickor i dagens Hbl (läs i pappersversionen), inte för att jag inte skulle instämma i hennes önskan att få gå på en serie med filmer gjorda av kvinnor med kvinnor i fokus, utan för hennes förnumstiga uttalande om burlesken: "Burlesken är som vi vet dagens ursäkt för feminister och andra progressiva intellektuella att syssla med porr."

Är det min syn på porr eller burlesk som skiljer sig från Pia Ingströms, tänker jag, och försöker att inte halka in på vad feminister och andra progressiva intellektuella kunde tänkas betyda för henne, och mig.

Burlesken föddes ur varietén, och med sina både karnevalistiska och satiriska drag blev den populär under slutet av 1800-talet, i Finland hängde de burleska dragen med i revyteatern ännu in under efterkrigstiden (för den som vill veta nåt om finländsk revy- och varietéteaterhistoria så rekommenderas Jukka Pennanens bok Punainen Mylly - tuo pahennusta herättävä teatteri från år 2008).

Dagens burleskscen (och nu talar jag om det som sker i Finland) präglas fortfarande av karnevalism - i sättet att klä sig, kroppsligheten och att ta plats - i sättet att (ibland) ta av sig kläderna. Burlesken suddar ut gränser, både den som står på scenen och den som befinner sig i publiken går in en roll. Gränsen mellan scen och salong är på så sätt flytande. Alla är aktörer. Och alla deltar på lika villkor, och burlesken har bevarat sin särart som en undergroundrörelse. Därav dess slagkraft.

Och i samma ögonblick som jag skriver detta så inser jag förstås att burleskens karaktär av tongue-in-cheek, hemlagat, drag, delaktighet, freakshow och dess ickenormerande sätt att låta alla blommor blomma, kommer att utmanas av kommersiella burleskkrogar av Sedu Koskinens slag, där publikens blick definierar och de som uppträder. Detta jämfört med en plats där alla ser sig som, och förväntas vara, subjekt.

Burlesken har mycket gemensamt med punkrörelsen när den kom.

Porren, då? Ja, inte hur man än skulle önska så är den old school-influerade versionen av burlesken som finns i Helsingfors porr, inte heller en ursäkt att syssla med porr, som Pia Ingström tror sig veta. Satiren, kropsligheten, den nakna kroppen, det faktum att burlesk är något man håller på med för att det råkar vara förbannat roligt, kan också utgöra parametrar för, säg, feministisk porr. Men det gör inte burlesken till porr.

Att reducera burlesken till progressiva intellektuella feministers lek med porr är onödigt. De som sysslar med burlesk har för all del vanan inne att definieras utifrån. För all del, jag vet inte vilken burleskscen Pia Ingström har studerat - för det kan väl inte vara så att hon inte upplevt det hon talar om? Burlesken bärs upp av både feminister, icke-feminister, kvinnor, män, straighta, queera, dragqueens, biliotekarier, postfröknar, universitetslärare, butiksbiträden, riksdagsmän, intellektuella, icke-intellektuella, kort sagt en kader som är så brokig att det är svårt att urskilja gemensamma drag.

Däremot så förbehåller sig de som är en del av burleskscenen rätten att definiera vad de själva är och också rätten att definiera vad det är de gör. Jag tror inte att den definitionen har så mycket med pornografi att göra.

Jag kan ha fel. Kanske Pia vill hänga med på Drag me to HEL på kabelfabriken den 23 april så går vi tillsammans och tar reda på?