Krematoriet

Jag frågade mamma om hon kom ihåg det där med potatislandet, och att vi tänkte oss plantera henne där när hon gått hädan. Det gjorde hon naturligtvis. Vi kom på ett naturligt sätt in på ämnet när vi lite tidigare pratat om vad det finns för jobbmöjligheter i den kära hemstaden, också grannstaden.

- De ska bygga krematorium i Kokkola! hojtade mamma, och jag såg mig en karriär vid ugnen. Eller vad hon nu tänkte sig.

Sen meddelade hon att hon vill bli kremerad, vilket ju passar bra med tanke på att (som tidigare nämnts) det inte finns direkt tillgång till nåt potatisland längre. Numera sätter mamma några potatisar i en gammal fryslåda av styrox, och skördar ett mindre antal knölar i början av hösten.

- Fast då ryms ju askan i lådan, sa jag, mycket praktiskt.

Det tyckte hon också. Pappa skrattade så han kiknade där han satt på soffan.

Göteborg 1987

U2 är det största som hänt mänskligheten sedan vattenklosettens uppfinnande. Eller? Jag har numera ett lätt avsvalnat förhållande till gruppen, men imorgon kommer jag, jämte cirkagurka 50.000 andra, att infinna mig på Olympiastadion för att begrunda underverket.

Jag såg dem för 13 år sedan på samma plats, och måste medge att den keikkan inte lämnat några djupare spår i mitt själsliv. Däremot kommer jag ihåg att Habbe hade tappat sin ena sko redan innan konserten.

År 1987 såg jag dem för första gången, då i Göteborg på Eriksdalsvarvet. Vi åkte tåg och båt och tåg och bodde hemma hos Nickes faster i Tuve*. Vi var väl ett knappt dussin youngsters som invaderade förortsvillan, så fastern ska ha en eloge för att hon tog emot oss.

Av konserten kommer jag ihåg att Pretenders var bra.

*Tuve ligger på Hisingen och gick till världshistorien år 1977, då det s.k. Tuveraset inträffade, ett jordskred som dödade 9 personer och fick 67 hus att rasa samman. Fastern hade en arbetskamrat som gick hem från jobbet mitt på dagen på grund av ett besvärligt migränanfall. Hon var en av de nio.

How is it kucking?

Lat har man blivit under semestern och inte orkat skriva mer än ett ynka blogginlägg i juli, och ett hittills i augusti. Förlåt, människor, förlåt. Det ska bli ändring. För nu har jag börjat jobba igen och livet är oerhört spännande, som det brukar vara på jobbet efter en skön semester.

Ja, jag ljuger som en skållad pedpump skenar, det är lika sugigt som alltid att komma tillbaka till svarven. Men för att något förbättra mitt skamfilade rykte som notorisk latmask och tråkmåns vill jag påvisa att jag minsann varit flitig och skrivit en handfull sidor i Tråkboken som utkommer nästa vecka.

Oerhört så mycket tråkiga människor det finns i detta landet. Det gläder mig att vara en del av detta illustra sällskap. Budskapet om vår församlade tråkighet kommer att sprida sig som en löpeld över republiken.

Fast jag undrar fortfarande om jag borde ha upplyst min mamma om att jag skrev hur vi tänkte oss begrava henne i potatislandet när hon berättade om sin begravningskassa som hon sparat ihop (hon är lite old school liksom, och var det redan på 70-talet när det här begav sig).

Nu har vi ju inget potatisland kvar heller. Och jag hoppas att hon bränt fyrken på nåt roligare istället.

Pedförare

Det säger gnnnh i huvudet på mig. Det säger gnnnnh utanför också. När man minst anar det så säger det sedan pang och så är man där. Vid skrivbordet på jobbet.

Borde man inte införa nåt slags andra regler för hur semestern ska ramas in? Till exempel temperaturen. +20 eller över = semester. Va?

Jag försöker att inte låta mig förskräckas. Som motgift gick jag och köpte en cykel i måndags. Begav mig ut på jungfruturen och tänkte: "shit va snäbät" som vilket regredierad vasaunge på 80-talet som helst.

Fast jag är ju inte från Vasa. Men Jopon får mig att regrediera. På ett bra sätt.