Outgrundliga äro Herrens vägar. I somras tyckte min mamma (hon med krematoriet, ni vet) att jag och min bror skulle komma överens om "hur vi vill ha det".
Med detta avsågs då att min bror och jag ska dela upp mina föräldrars ägandes lägenhet, sommarstuga och övrigt av värde oss emellan. Släng in några hektar skog i potten också, så har ni bilden klar för er.
Jag tyckte det var lite väl proaktivt / profylaktiskt / prowhatever, samt att det möjligen kunde tänkas vara föräldraskapet självt som ska besluta om vad de vill göra med det de äger.
I paketet ingår förstås att äldre människor vid sina sinnens fulla bruk säkert gör klokt i att fundera på vad som händer med det man lämnar efter sig när man är klar här. Jag har insett att arvskiften inte tar fram de bästa sidorna hos folk sen när man ställs inför det faktum att nu måste man ta ställning till vem som ska ha silverskedarna, Honda Civicen och badrumsmattan.
Oviljan hos mig att ta den här diskussionen beror naturligtvis på att den gör det mycket påtagligt det där med att ens föräldrar finns här en begränsad tid. Och att de vet att målsnöret finns nånstans där framme, jag vet att det finns där framme, och jag vill inte tänka på målgången ännu.
Jag kommer troligen att få ett garage.
Biljakt genom 1920-talets Helsingfors
5 dagar sedan
4 kommentarer:
Mina föräldrar ville ha samma diskussion i sommar. Och just i de ordalagen - jag och brorsan borde komma överens om hur vi vill ha det sen då föräldrarna är borta. Mor och far har just fyllt 60, så det känns inte ens aktuellt, och rätt så oangenämt. Och så känner jag mig girig som plötsligt ska fundera över om jag månne vill ha skogsskiftet borta i Fröudbacka eller en liten sommarstugetomt på en åker. Jag vill ju helst ha föräldrarna kvar och strunta i tomtfördelning...
Exakt. Broderskapet och jag har nog inga problem med att komma överens om saker och ting men det känns lite väl prosaiskt att tala om sånt här. Sen är ju mina föräldrar över 70 båda två, och konditionen är inte så mycket att skryta över, så jag förstår mycket väl att de vill att allt är klart om det händer nåt. Men men...
Jag förstår era föräldrar.. Bättre att skynda på saken medan alla i klara och inte börjar ta spjärn av annan skröplighet. Tro mig. Been there about, men med mycket svårare utgångsläge..
Dela eller sälj. Gör det medan alla är friska och någotsånär klara och rediga.
Det BLIR INTE lättare än det är NU. No way!
Att ta farväl av föräldrar som "drar vidare".. i svåra sjukdomar samtidigt som man står öga mot öga med nya aspekter av rättvisa, är inte heller att önska. Det ÄR värre.
Och.. man tror - man vill tro, att ens föräldrar lever mycket längre än de, det fakto gör. Man förstår inte åldrandet, för man blir fartblind av sitt eget bisi-liv..
Plötsligt är ALLT borta. Föräldrar och möjligheten att ordna upp allt. Det är litet som att städa garaget. Jobbigt. Men bättre att göra det vid alla sinnens fulla bruk.. Tro mig! Lycka till med städningen och inse att de är inte där så värst länge till. Har man tur så är de, men man kan inte kalkylera med det!
Det finns en inbyggd broms ser det ut som. Som är svår att hantera!
Ja, du har nog rätt i det du säger. Och framför allt så märker jag att det är en stor lättnad för mina föräldrar, att allt görs klart nu.
Sen kommer de att bo kvar där de bor, använda sommarstugan som förr och köra in bilen i samma garage som tidigare. Bra så.
Och så hoppas vi att de kan leva som de önskar och göra vad de vill ännu ett antal år framöver...
Skicka en kommentar