Berlin, återbesök

Nedräkningen för berlinresan har börjat, på torsdag bär det iväg med svärföräldrar och allt. Min vana trogen har jag inte brytt mig om att fundera alltför noga på vad jag ska göra där. Vi bor i Mitte, ett par hundra meter från U-Bahnstationen i Spittelmarkt, en kvarts promenad från Under den Linden och tv-tornet.

Sysselsättning torde finnas.

Ursprungligen var det tänkt att vi skulle gå och se Mozarts Enleveringen ur seraljen, men efter att ha läst recensionen av Komische Opers uppsättning (under rubriken Mozart oksettaa - ja virvoittaa) i lördagens Hesari, kom vi fram till att detta kanske inte är vad svärföräldrarna som lite operaovana 70+are i första hand vill få ut av en föreställning.

Vesa Sirén drog paralleller till Sofi Oksanens Puhdistus i sin jämförelse, och menade att Oksanen är att betrakta som återhållsam. Ymnigt med skit, tarmar, blod och död på scen, med andra ord.

Låter föga komiskt, den Komiska operan till trots.

Vi bytte till en betydligt mer beskedlig Offenbach, i form av Hoffmans äventyr. Lite mer singalong och trad. trall, om man säger som så. Alla torde vara nöjda.

I fjol såg vi Kurt Weils Mahagonny (Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny som den heter på originalsprachet) på samma etablissemang, synnerligen sevärd.

Och svärföräldrarna, som bekymrat sig på förhand att man måste klä upp sig, kan vi trösta med att jeansfrekvensen är lika hög som på en normal pub i Prenzlauer Berg en fredag eftermiddag.

En icebreaker, men bara en

Det var roligt på ett sätt som känns i kroppen sen, avslutningsfesten för Litterärt skapande IV. Skrivarna har släppts ur buren, vemod och glädje på samma gång. Deras antologi Du är här släpptes samtidigt, tagen och läsen!

Festen var så där glatt kaotiskt som det blir när det är gott om folk på festhumör och man ser människor som man uppskattar och tycker om men träffar blott allt för sällan.

Som vanligt så vinglar samtalet in på musik i nåt skede, Tapani hade varit på Wilcos konsert och skrivit en tacksam recension om den, från det kom vi in på det förflutna och olika orkestrar som vi haft nöjet att höra genom åren, och plötsligt märker jag att jag sitter och berättar om en trummis jag kände en gång (inte i den bibliska betydelsen, dock) som hade bara en pungkula.

Informationen imponerade stort på sällskapet (som i min bordsända bestod av idel män) och trots att jag kände mig smått upprymd över att kunna delge omgivningen denna mindre relevanta, men ack så uppskattade, upplysning (alla räknade till två såg jag) kunde jag inte skaka av mig känslan av både förvåning och lätt bestörtning över att jag sitter och berättar den här juttun i det offentliga och klockan är bara 20.30.

Men det blev en bra upptakt till resten av rajrajet.

Nu igen?

Den underbara värme som kommmit oss till del, helt oförskyllt, upphör inte att glädja en gammal ingrodd, blek vinterråtta som jag. Några utvalda fönster fick sig, på utsidan har jag skyfflat mylla som en hel traktorflata och ute i trafiken har alla rattfyllon blommat ut.

Det sistnämnda tycker jag inte om. Vad jag överhuvudtaget tycker om rattfyllon går inte att uttrycka offentligen. När vinterpälsen slängs kommer andra hår fram.

Värme och alkohol är en oslagbar kombination, kunde man möjligen skapa nåt slags reservat åt folk som vill ligga utomhus och sova med en tömd jalluflaska som kudde, puckla på varandra i grupp, sätta sig bakom ratten i efter sin 15:e öl och bege sig ut på vägarna? Så får de ägna sig åt detta tillsammans och vi andra kan röra oss var vi vill i relativ lugn och ro.

Jag har snällt suttit av mina timmar på de soliga terrasserna runt om i valda tätorter i detta land, och i andra, det är inte frågan om det. Men nu börjar haggfaktorn ta ut sin rätt, jag orkar inte le ursäktande åt alla, proffs eller amatörer, som strötts ut längs med gator och torg efter en långhelg vid stopet längre.

Tack och förlåt. Jag kommer och flexar mina trädgårdsbiceps på nån solig terrass sen.

I denna ljuva s-tid

Exet ringde igår och berättade att han och sambon hyrt stuga i Korpo, ett års stugliv för en spottstyver. Jag sitter just nu grön av avund vid arbetsbordet och ute är det + 20, där grönskar det också.

Fast inom den närmaste framtiden kommer jag inte att nöta stolen särdeles mycket här på officet, en fyra dagars kurs i Indesign och ett par andra skolningsdagar leder till att jag kommer att tillbringa endast 6 dagar på kontoret det som är kvar av denna månad.

Imorse när jag vaknade av solen 05.18 och koltrasten hälsade mig godmorgon där han (hon?) satt på staketet så tänkte jag att det inte är så dumt med lite värme trots allt.

Fast nån borde tvätta fönstren.

Nån.

Mammadagen

Morsdag, ja. Eftersom jag råkade ringa mamma i misstag igår när jag skulle ringa P från tvättstugan och kolla att tiden jag bokade passade blev det ingen kontakt den riktiga dagen. Hade ändå skött mig snudd på exemplariskt med morsdagskort som kom fram i tid och allt.

Morsdagen till ära, eller om det nu bara var ett svepskäl, pryddes kultursidorna i Hesari av en stor juttu om Pekka Jylhäs nya skulptur i Brunnsparken, kallad Odottava äiti.

Som sig bör åtföljs artikeln på hs.fi av kommentaren "onpas ruma" som första respons, alla ryggmärgsreflexer som yttre, kulturella stimuli ger upphov till ska naturligtvis sättas på pränt i kommentarfältet.

Jag har alltid gillat Pekka Jylhäs skulpturer, allt från de rörande, uppstoppade hararna - om nån undrar vart alla skabbiga, sågspånsfyllda djur försvunnit efter att 80% av landets byskolor stängt försvunnit, kolla in Jylhäs harskulpturer. Det finns nåt oerhört (be)rörande i det nya liv dessa harar fått.

Men Pekka Jylhäs mest gripande verk, den ensamma, gungande blystolen, är också ett verk med anknytning till mamma, för att återgå till morsdagen. Som liten pojke kom han en dag hem från skolan och fann sin mamma död i en gungstol som fortfarande var i rörelse, en bild som följt honom genom livet.

Gungstolen har förvandlats till ett perpetuum mobile och hararna har transformerats till modiga, små varelser som inte springer undan, utan bevekar oss med sina rädda blickar och utsträckta tassar. För det finns saker vi inte kan vika undan ifrån.

Läs om Pekka Jylhäs arbeten på hans webbsidor.

Flercelliga BMW-förare

Nånstans på skalan mellan amöbor och ryggradslösa djur placerar sig BMW-förare med pipo. Jag höll på att bli påkörd av en sån i morse, när en annan bilförare stannat för att ge mig en schysst chans att ta mig över gatan.

BMW:n kastar sig ut i vänster fil för att köra förbi bilen som stannat och får tvärnita för mig. Jag tittar mindre snällt på killen med pipon och låter mina läppar tyst forma en ordentligt ful svordom, som jag hoppas att mösshuvudet uppfattade.

Nästa gång kommer han kanske att ännu tydligare uppfatta min sinnesstämning för då kommer jag att dansa riverdance på hans motorhuv.