Mammadagen

Morsdag, ja. Eftersom jag råkade ringa mamma i misstag igår när jag skulle ringa P från tvättstugan och kolla att tiden jag bokade passade blev det ingen kontakt den riktiga dagen. Hade ändå skött mig snudd på exemplariskt med morsdagskort som kom fram i tid och allt.

Morsdagen till ära, eller om det nu bara var ett svepskäl, pryddes kultursidorna i Hesari av en stor juttu om Pekka Jylhäs nya skulptur i Brunnsparken, kallad Odottava äiti.

Som sig bör åtföljs artikeln på hs.fi av kommentaren "onpas ruma" som första respons, alla ryggmärgsreflexer som yttre, kulturella stimuli ger upphov till ska naturligtvis sättas på pränt i kommentarfältet.

Jag har alltid gillat Pekka Jylhäs skulpturer, allt från de rörande, uppstoppade hararna - om nån undrar vart alla skabbiga, sågspånsfyllda djur försvunnit efter att 80% av landets byskolor stängt försvunnit, kolla in Jylhäs harskulpturer. Det finns nåt oerhört (be)rörande i det nya liv dessa harar fått.

Men Pekka Jylhäs mest gripande verk, den ensamma, gungande blystolen, är också ett verk med anknytning till mamma, för att återgå till morsdagen. Som liten pojke kom han en dag hem från skolan och fann sin mamma död i en gungstol som fortfarande var i rörelse, en bild som följt honom genom livet.

Gungstolen har förvandlats till ett perpetuum mobile och hararna har transformerats till modiga, små varelser som inte springer undan, utan bevekar oss med sina rädda blickar och utsträckta tassar. För det finns saker vi inte kan vika undan ifrån.

Läs om Pekka Jylhäs arbeten på hans webbsidor.