Det var roligt på ett sätt som känns i kroppen sen, avslutningsfesten för Litterärt skapande IV. Skrivarna har släppts ur buren, vemod och glädje på samma gång. Deras antologi Du är här släpptes samtidigt, tagen och läsen!
Festen var så där glatt kaotiskt som det blir när det är gott om folk på festhumör och man ser människor som man uppskattar och tycker om men träffar blott allt för sällan.
Som vanligt så vinglar samtalet in på musik i nåt skede, Tapani hade varit på Wilcos konsert och skrivit en tacksam recension om den, från det kom vi in på det förflutna och olika orkestrar som vi haft nöjet att höra genom åren, och plötsligt märker jag att jag sitter och berättar om en trummis jag kände en gång (inte i den bibliska betydelsen, dock) som hade bara en pungkula.
Informationen imponerade stort på sällskapet (som i min bordsända bestod av idel män) och trots att jag kände mig smått upprymd över att kunna delge omgivningen denna mindre relevanta, men ack så uppskattade, upplysning (alla räknade till två såg jag) kunde jag inte skaka av mig känslan av både förvåning och lätt bestörtning över att jag sitter och berättar den här juttun i det offentliga och klockan är bara 20.30.
Men det blev en bra upptakt till resten av rajrajet.
Biljakt genom 1920-talets Helsingfors
5 dagar sedan
4 kommentarer:
Ja jösses jävlar, jag berättade också ett och annat på den festen! Vi borde ses och festa oftare!
Ja! Kanske man lär sig tajma sina historier på nåt elegantare sätt. Eller så inte. Men mera fest behövs, ap-se-lut!
varför hörde inte jag det här? Vem var det? Vem vem vem vem vem? Vem? Okej, ni behöver inte berätta bara ni också bjuder mig på nästa fest!
Ja, Jolin, där har du nåt att fundera på :-)
Skicka en kommentar