Hem, kära hem

Så där någorlunda tillbaka i verkligheten så kan man konstatera att sjukhus nog utgör ett slutet universum för sig. Ett mycket märkligt universum med sina egna naturlagar. Till dessa hör att personalen är så njugg som möjligt med att informera patienterna om vad som är på gång. Ställer man en fråga så svarar de på det de tror att man frågar, eller det de lärt sig svara, inte det man frågat efter.

(Exempel: "hur länge tror du..?" Ja, det kan vi inte svara på, det beror på om läkaren kommit från mottagningen" - här vet den tillfrågade fortfarande inte om jag tänkt fråga hur länge operationen tar, hur länge det tar innan jag kan åka hem, eller hur länge det tar innan HIFK får ordning på sitt försvarsspel, men å andra sidan kan man ju undra om det spelar roll...)

I slutändan är man med andra ord helt nöjd med att nån sticker en kanyl i handen på en och låter en sväva iväg ut nån annanstans.

När jag vaknade upp var min första replik: "jag var på facebook". Men det var ju inte riktigt sant, för på facebook vänder ingen ut och in på ens bihålor under det att man besöker fjäderholmarna under överinseende av en anestesiläkare som såg ut som en tomte. På riktigt. Jag såg när han gick förbi korridoren när jag var på väg till operationssalen och jag undrade för mig själv om det var någon förvirrad patient som åkt fel med hissen. Det var det inte. Men tomten skötte sitt arbete till belåtenhet.

En liten besvikelse över att det numera tydligen inte delas ut några roliga piller alls i samband med operationerna infann sig. Ingen skojig förmedicinering, inga kuliga sprutor, inget kokain upp i snorken. Jo, det stämmer: när jag opererades i Åbo så fick jag kokain, något som jag upptäckte först när jag läste epikrisen efteråt. Undra på att man var uppåt och älskade hela mänskligheten när man rullades in i operationssalen den gången.

Allt strul som Åbo lyckas ställa till med till trots: roligare mediciner får man åtminstone på TYKSen jämfört med HYKS utbud. En annan grej är att man i Åbo var betydligt bättre på att informera sina patienter, man höll sina tidtabeller och trots att man blev hemskickad tidigare så funkade uppföljningen mycket bra. Här är det mera "ring om det är nåt..."

Hur som helst. Det är skönt att vara hemma.

Plan A

Vet inte när jag sett så här mycket snö senast. Och det kommer mera. I något skede så kommer det oundvikliga butiksbesöket att kräva utgång ur hemmet, men jag bidar min tid ett tag till.

Efter många om och men så blev det klart att operationen sker imorgon kl 12, och jag ska infinna mig på avdelningen lite efter klockan 8. Oäten och odrucken, så jag hoppas verkligen att tidabellen håller, vet inte hur mitt psyke reagerar på uteblivet morgonkaffe, och utebliven frukost.

Någon lång historia lär själva operationen inte vara, på en timme ska allt vara klart, och sen ska jag rulla tummarna på avdelning 25 till onsdag förmiddag. Får väl ta med mig min Det bästasamling, årgång 1973, för att underhålla mig själv efter bästa förmåga.

Kan inte påstå att denna operation är något jag ser fram emot, men nu måste det göras. Förhoppningsvis funkar det den här gången, alla hål kommer att finnas där de ska, och jag slipper onödig gegga i näskaviteterna framöver. Och därmed slipper jag också skit i lungorna, jag klarar mig med färre mediciner och färre sjukledigheter på grund av astman. Så ser plan A ut.

Öronnäsahalspoliklinisk blues

Nu har jag ringt åtta gånger till öronnäsahalspolikliniken innan någon svarade. Jag ringde på den telefontid jag blivit tilldelad, inom den tidsrymd jag blivit ombedd att ringa, rätt jävla dag och allt, men jag vet fortfarande inte vad min fina bakterieodling möjligen uppvisar för egenheter. De ska ringa tillbaka. We'll see about that.

Om de hittar några lustigheter i odlingen så måste jag börja på en antibiotikakur, min operation är inprickad till den 25.11. Förutom att den opererande läkaren - och framför allt anestesiläkaren - inte tycker om att söva folk vars lungkapacitet är kraftigt nedsatt, så vill de inte heller gräva alltför mycket i bihålor som innehåller bakterier.

Efter 12 dagar på relativt höga doser kortison så börjar mina lungor bete sig på önskat sätt, så den biten ska ingen stackars anestesiläkare behöva bekymra sig för, utan det är bara att ta fram träklubban och svinga den när rätt tidpunkt kommer.

Men om jag ytterligare har en bakterieinfektion i snoken så kommer jag att börja tro att det är dags att amputera från axlarna uppåt. På riktigt.

HYKS har problem med allt möjligt. Bland annat genom att de ändrar sina tider så pass många gånger och väldigt snabbt inpå, så har jag redan en gång gått dit i onödan. För att brevet som upplyste mig om att tid annullerats och vilken den nya tiden var inte hunnit fram med posten. Efter tre olika försök så tar de emot mig. När jag äntligen kommer till läkaren så visar det sig att det börjar bli lite väl tight inför operationsdagen, just med tanke på om det bor ruggiga basilusker i näskaviteterna.

Sen vet jag fortfarande inte vilken tid jag ska infinna mig och bli opererad den 25.11. De ska de också ringa och upplysa mig om. Imorgon. Som det funkat hittills undrar jag i mitt stilla sinne om jag överhuvudtaget kommer att bli kontaktad av dem innan den 25.11.

Undrar hur många läkartider, åtgärder och operationer som inte blir av på grund av upprepat rådd med tidsbokningar och avstängda telefoner? Jag har en bekant som fick kallelse till öronpolikliniken tre gånger för samma ingrepp. Ingen visste riktigt vilken tid det var som gällde. Låter inte så effektivt i mina öron.

Småningom kommer de väl att hitta mig mumufierad med min Nokia fastvuxen i handen, fortfarande inväntande ett telefonsamtal från HYKS.

Vad var det nu jag sa?

Var tvungen att gå och läsa lördagens ÅU för att se att jag inte uttryckt mig olämpligt på nåt sätt i den telefonintervju som gjordes på fredagen. Så vitt jag kunde se så lär inga insändare, åtal eller polisanmälningar vara på kommande i efterdyningarna.

Men man vet aldrig. Endera dagen står nån med basebollträt bakom ytterdörren och väntar.

Vad det gällde? Hanoi Rocks. Inget som har några som helst anknytning till pressen, dagspolitiken, kulturfonden, satanism eller makramé. Kom ihåg att det addera attributet "finlandssvensk" till listan i föregående mening. Jag orkar inte göra det.

Fast med denna farten - och med lika länge till på mina lustiga mediciner - så börjar jag snart orera som en full(fjädrad) politiker. Vete fan hur det går då. Får väl stämma mig själv eller nåt.

Nu ska jag istället gå lugnt och snällt och sätta mig med min bok. Fortsätter med NKBY-författarna och tar itu med Peter Sandströms Gigant.

Nämen...

... solen behagar titta fram! Det känns rent förvirrande efter gårdagens dyngsura väder, man får väl tacka och ta emot. Bäst att gå ut och tanka lite ljus så länge chansen finns.

Avlsutade Åsbackas bok på småtimmarna, det kändes aningen ledsamt att bli övergiven av orgelbyggaren, men vad kan man göra? Läs boken, folks!

Sömnlös i Nykaabi?

Att under en sömnlös natt färdas bit tillsammans med Robert Åsbackas orgelbyggande huvudperson Thomasson kändes väldigt rätt, på nåt sätt. Nykarleby utgör ett landskap som alltid funnits levande inom skallväggarna, med esplanaden, det megalomana torget, ån och den enda puben, och det känns tryggt att röra sig i de trakterna när insomnian och hostan utgör parametrarna inom vilka livet nu levs nattetid.

Till och med Abeko, alla regnrockars moder i trakten, har letat sig in i berättelsen. Och konstskolan, den största enskilda orsaken till att försäljningen av rödvin ökade med 700 % (eller nåt) på brännvinsboden det år Konstkolan i Nykarleby slog upp sina portar.

Hoppas dock kunna fortsätta den gemensamma färden under en lite mer mänsklig tidpunkt, kunde vara trevligt att möta Thomasson dagstid också.

Och för att skarva på litanian: jag tycker också, likt de flesta andra litteraturare, att Åsbacka hade varit värd en nominering för Finlandiapriset. Riktigt på riktigt, aikuisten oikeesti.

Not so hot

Jag vet inte. Astma måste vara en av de mest osexiga sjukdomar som finns, inget av det romantiska skimmer som förknippas med den gamla, goda tidens tbc och allt vad den dekadenta, intellektuella och unga, vackra kretsen led av innan penicillinet slog igenom står här att finna.

Bara flås vid promenerande och i trappor och spridda svordomar över de vältränade 75-åringar som spurtar förbi mig på väg från butiken. Fast snart sparkar kortisonet igång på allvar, och den sedvanliga lätt speedade känslan ger en den lätta touch av mani som behövs när man annars bara är seg och flegamtisk (de som har studerat sin humoralpatologi vet att flegmatikerns varande är präglat av ett överskott av slem som ger den drabbade ett trögt och sävligt temperament).

Människan fungerar ju dock på det viset att långsamma förändringar i hälsotillståndet är något som kroppen förvånansvärt lätt anpassar sig till, och en maklig försämring i ens hälsa märks knappt, ända tills man inte kan ta sig upp för trapporna till jobbet utan att stanna halvvägs och vila, och när man anpassar sina inköp i matbutiken enligt vad man bedömer att man orkar släpa med sig hem.

Köper jag en liter youghurt och en burk juice idag, så får jag ta mjölken och morötterna imorgon, typ. Undra på att de läkare jag träffar (ofta olika varje gång) sitter och grinar illa när de lyssnar på mina lungor och konstaterar att det inte behövs något stetoskop för att bedöma vad problemet består av. Däremot inser jag på deras reaktioner att de bedömer tillståndet som allvarligt - allvarligare än vad jag gör - ska patienten tas in? Ska patienten förses med dropp? Ska patienten skickas iväg för vidare konsultation?

Patienten har inte någon större lust att hospitaliseras, utan går hem för att karpa upp sig tillräckligt mycket för att kunna infinna sig till den bihåleoperation som finns inprickad om två veckor, väl medveten om att ingen läkare i världen går med på att operera någon som är i det skick vederbörande är i just nu.

Men kortisonet är astmatikerns bästa vän i världen, åtminstone om man bortser från biverkningarna, och om två veckor får de i lugn och ro ägna sig åt mina bihålor på öronpoliklinken. Den andra bihåleoperationen på drygt ett och ett halvt år. Jag lever i den fromma förhoppningen om att det blir rätt denna gång, och att jag får det där lilla extra hålet i mitt huvud som jag så väl behöver.

Någon måste tala

En statssekreterare har avgått på grund av sitt brösttafsande på svenska ambassaden. Det var kontentan av nyhetsrapporteringen i svenskspråkig media igår. Vad kan man annat säga än att det var bra att han gick, det funkar inte riktigt bra om man i egenskap av ställföreträdande för landets jämställdhetsminister klämmer kvinnor på brösten på en mottagning som Sveriges ambassadör står värd för.

Det funkar inte annars heller. Vad jag har förstått så har ifrågavarande statssekreterare gått självmant (att jämföra med en tidigare utrikesminister som slog knut på sig själv i upprepade försök till undanflykter och letande andra, mer lämpliga syndabockar), och så ska det givetvis vara.

Det som skorrar aningen falskt i öronen på mig är två utsagor från personer som inte själva varit personligen närvarande, men som har centrala roller i förloppet efteråt: minister Wallins rent utsagt idiotiska replik att statssekreteraren inte varit ute för att predika jämställdhetens evangelium på ambassaden, och Hbl:s politiska redaktör Anne Suominens brasklapp om att Hbl visst hållit på att undersöka det skedda, men att det inte lämpar sig för "en skvallerspalt".

För det första så är jag sedan länge trött på att Wallins alltför snabba käft förleder honom att komma med uttalanden vars fyndighetsnivå vida överskrider värdet av innehållet. Genom sitt ordval nullifierar han rätt mycket av det han själv tidigare talat för, och visar på att jämställdhetsfrågor spelar roll ibland - i linjedragningar och officiella tal, möjligen också i festtalen, men att det finns sammanhang när dessa frågor sätts på undantag. Som på ambassadfester när (NB!) hans egen ställföreträdare (Wallin var således inbjuden, man hade inte möjlighet att delta) får hjärnsläpp och beter sig på ett sätt som inte borde förekomma i några som helst sammanhang. Allra minst hos jämställdhetsministerns inhoppare i ett officiellt sammanhang.

Så kanske jämställdheten hör till de frågor som predikas bara ibland? När det är lite mera opportunt? Som när man tar upp miljöfrågor och frågan om social rättvisa? Det slår en igen att politik handlar om att skapa (stora) berättelser, som så många som möjligt kan omfatta, och att det i de glapp som uppstår mellan berättelser och verklighet ibland sipprar ut något unket. Misstanken om att det som sägs vara så viktigt, och som för så många av oss verkligen ÄR viktigt, sist och slutligen reduceras till ett predikoämne, om situationen kräver det.

Angående Anne Suominens spalt i dagens Hbl, där hon medger att Husis varit väl medvetna om det skedda, men inte velat skriva om det i sin politiska skvallerspalt, så undrar jag över två saker: om det nu är så att Ny tids t.f. chefredaktör föreslagit att man kunde ta upp det skedda i ifrågavarande forum, så är det väl likförbannat Hbl som självt bestämmer när, var och hur man behandlar frågan? Att man på en och en halv vecka inte lyckats hitta en plats att behandla frågan på sina egna sidor låter aningen märkligt. Det kan väl inte vara Solveig Arles fel?

Att Hbl kvicknar till och börjar skriva om händelsen på ambassaden EFTER att Ny tid och Arles ledare kommit ut verkar också det litet yrvaket. Händelsen lär också ha valsat runt på Aftonbladets sidor, och att svensk kvällspress hinner med innan landets ledande svenskspråkiga dagstidning (som haft ganska många dagar på sig) reagerar tyder inte på att någon större vilja att skriva om saken. Oberoende av försäkringarna om att här "lägger ingen locket på" så håller inte förklaringarna om Hbl agerande, i mitt tycke.

I alla politiska (och andra) redaktörers färska minne finns naturligtvis incidenten med chefredaktören som i sin egen lilla kolumn tog sig friheten att beskriva hur en servitris blivit påtafsad av en högre finländsk tjänsteman under en New Yorkresa. Eftersom ingen av de andra närvarande hade någon som helst lust att verifiera att detta de facto hänt, så fälls chefredaktören i råstuvurätten för förtal.

Några av oss drar sig också till minnes den unga författarinnan som tanklöst nog berättade om att hon fått höra minst sagt tvetydiga kommentarer och antydningar av en känd politiker, sittande i hans bil. Detta ledde till mindre kalabalik i spalterna, vittnen saknades och författaren backar.

Så därav rädslan för att ens peta på statssekreterarens faiblesse för bröst, utan att "någon talar". Denna någon gör klokt i att se till att det finns trovärdiga ögonvittnen också, annars kan journalisterna inte göra sitt arbete, ser ni.

Vad lära vi härav. Inte mycket. Försäkringarna om att jämställdheten är en viktig fråga och journalistikens oberoende kommer att klinga lite ihåligare. That's all.

Val och kval

I natt så avgörs då vem som blir USA:s nästa president. Jag, liksom de flesta andra i denna avkrok av världen, hoppas att Barack Obama vinner valet. I praktiken vet jag inte om det har så stor betydelse, men skräckvisionen med McCain som president och "only-one-heartbeat-away" Palin som vicepresident får mig att kallsvettas.

Speciellt det där ena hjärtslaget, som i värsta fall kan ge oss en skjutglad hockeymorsa med fingret på avtryckarknappen, med en utrikespolitisk erfarenhet sokm är lika med nada. Kanske det är bäst om hon får fortsätta hålla utkik efter ryssarna från sitt sovrumsfönster i Alaska istället.

Orkar man inte med valet så kan man studera längderna med skatteuppgifter som publiceras med lika delar hjärndöda som avundsjuka kommentarer i alla tidningar som utkommer i detta riket, möjligen med undantag för EOS. Vete far vad det är som är så intressant med folks inkomster, förutom att mina är tämligen obetydliga i jämförelse, och att Ollila skulle kunna förse landets folkpensionärer med kattmat i ett år utan att det skulle märkas på hans kontoutdrag.