Någon måste tala

En statssekreterare har avgått på grund av sitt brösttafsande på svenska ambassaden. Det var kontentan av nyhetsrapporteringen i svenskspråkig media igår. Vad kan man annat säga än att det var bra att han gick, det funkar inte riktigt bra om man i egenskap av ställföreträdande för landets jämställdhetsminister klämmer kvinnor på brösten på en mottagning som Sveriges ambassadör står värd för.

Det funkar inte annars heller. Vad jag har förstått så har ifrågavarande statssekreterare gått självmant (att jämföra med en tidigare utrikesminister som slog knut på sig själv i upprepade försök till undanflykter och letande andra, mer lämpliga syndabockar), och så ska det givetvis vara.

Det som skorrar aningen falskt i öronen på mig är två utsagor från personer som inte själva varit personligen närvarande, men som har centrala roller i förloppet efteråt: minister Wallins rent utsagt idiotiska replik att statssekreteraren inte varit ute för att predika jämställdhetens evangelium på ambassaden, och Hbl:s politiska redaktör Anne Suominens brasklapp om att Hbl visst hållit på att undersöka det skedda, men att det inte lämpar sig för "en skvallerspalt".

För det första så är jag sedan länge trött på att Wallins alltför snabba käft förleder honom att komma med uttalanden vars fyndighetsnivå vida överskrider värdet av innehållet. Genom sitt ordval nullifierar han rätt mycket av det han själv tidigare talat för, och visar på att jämställdhetsfrågor spelar roll ibland - i linjedragningar och officiella tal, möjligen också i festtalen, men att det finns sammanhang när dessa frågor sätts på undantag. Som på ambassadfester när (NB!) hans egen ställföreträdare (Wallin var således inbjuden, man hade inte möjlighet att delta) får hjärnsläpp och beter sig på ett sätt som inte borde förekomma i några som helst sammanhang. Allra minst hos jämställdhetsministerns inhoppare i ett officiellt sammanhang.

Så kanske jämställdheten hör till de frågor som predikas bara ibland? När det är lite mera opportunt? Som när man tar upp miljöfrågor och frågan om social rättvisa? Det slår en igen att politik handlar om att skapa (stora) berättelser, som så många som möjligt kan omfatta, och att det i de glapp som uppstår mellan berättelser och verklighet ibland sipprar ut något unket. Misstanken om att det som sägs vara så viktigt, och som för så många av oss verkligen ÄR viktigt, sist och slutligen reduceras till ett predikoämne, om situationen kräver det.

Angående Anne Suominens spalt i dagens Hbl, där hon medger att Husis varit väl medvetna om det skedda, men inte velat skriva om det i sin politiska skvallerspalt, så undrar jag över två saker: om det nu är så att Ny tids t.f. chefredaktör föreslagit att man kunde ta upp det skedda i ifrågavarande forum, så är det väl likförbannat Hbl som självt bestämmer när, var och hur man behandlar frågan? Att man på en och en halv vecka inte lyckats hitta en plats att behandla frågan på sina egna sidor låter aningen märkligt. Det kan väl inte vara Solveig Arles fel?

Att Hbl kvicknar till och börjar skriva om händelsen på ambassaden EFTER att Ny tid och Arles ledare kommit ut verkar också det litet yrvaket. Händelsen lär också ha valsat runt på Aftonbladets sidor, och att svensk kvällspress hinner med innan landets ledande svenskspråkiga dagstidning (som haft ganska många dagar på sig) reagerar tyder inte på att någon större vilja att skriva om saken. Oberoende av försäkringarna om att här "lägger ingen locket på" så håller inte förklaringarna om Hbl agerande, i mitt tycke.

I alla politiska (och andra) redaktörers färska minne finns naturligtvis incidenten med chefredaktören som i sin egen lilla kolumn tog sig friheten att beskriva hur en servitris blivit påtafsad av en högre finländsk tjänsteman under en New Yorkresa. Eftersom ingen av de andra närvarande hade någon som helst lust att verifiera att detta de facto hänt, så fälls chefredaktören i råstuvurätten för förtal.

Några av oss drar sig också till minnes den unga författarinnan som tanklöst nog berättade om att hon fått höra minst sagt tvetydiga kommentarer och antydningar av en känd politiker, sittande i hans bil. Detta ledde till mindre kalabalik i spalterna, vittnen saknades och författaren backar.

Så därav rädslan för att ens peta på statssekreterarens faiblesse för bröst, utan att "någon talar". Denna någon gör klokt i att se till att det finns trovärdiga ögonvittnen också, annars kan journalisterna inte göra sitt arbete, ser ni.

Vad lära vi härav. Inte mycket. Försäkringarna om att jämställdheten är en viktig fråga och journalistikens oberoende kommer att klinga lite ihåligare. That's all.