Det var det.

Huppheff. Mellandagskoma på jobbet. Tycker mig skönja samma slag av stillastående förvirring hos alla som funnit sin väg till arbetsplatsen idag, säkert ett utslag av den universella konfektabstinensen.

Förmågan att svänga på dygnet är tydligen intakt hos mig, trots stigande ålder. Tv-tittande och sällskapsspel är grunden till fördärvet, plötsligt är klockan 2 och man tycker att man lika gärna kan klämma i sig en smörgås till innan man går och lägger sig.

Med den påföljd att jag snurrar sömnlös runt i lakanen ännu klockan 03.05 när det sedan gäller, väl medveten om att klockan kommer att ringa fem före sju. Nu sitter jag redan och håller på att kortsluta tangentbordet för att jag dräglar av trötthet, något som vanligen inträffar efter lunch. Huga.

Julen i övrigt bjöd inte på några större överraskningar. Den tillfälliga B&B-servicen som blomstrat hemma hos oss läggs ned ett tag, nu kommer vi bara att förstrött peta på den nyinköpta hemlektroniken och städa undan berget med konfektaskar under resten av året.

Årets reafynd var en netbook (som miniläppären heter på finare språk), liten och fin. Garanterat Microsoftfri, med Linux och Open Office i magen, och med en häpnadsväckande förmåga att hitta det trådlösa nätet hemma. Funkar, som enda dator i hemmet, också i vårt kök. Fast jag måste medge att tanken är att den mest ska vara i bruk utanför hemmets väggar.

Den var inte långt ifrån att jag tog den med mig i sängen igår kväll. Jag är svag för fungerande elektronik.

Den grekiska gröten

Tyckte att jag hade osedvanligt svarta ringar under ögonen i morse ända tills jag upptäckte att det var kvarglömt smink som vandrat neråt efter julfesten igår. Så det gick att åtgärda.

Nu till gårdagens glädjebud.

Tankesmedjan Grekisk Gröt har visat sitt rätta jag, och enligt Hbl:s rapportering så blickar de redan nu framåt till 1808-09. De har insett att invandrarna måste läras svenska så att de kan torka finlandssvensk rumpa på åldringshemmen i framtiden, och att det är svårt när det finns så mycket österbottningar. Framför allt de plattlänningar som befolkar tankesmedjan Grekisk Gröt.

Det är bra att Staffan Bruun har gjort det till sin käpphäst det där med att det kryllar av norrbaggar i gröten. För där helsingforsaren, även i viss mån nylänningen i gemen, är en kosmopolit som förstår sig på hur saker och ting är inrättade här i världen, och kan sätta sig in i andra människors tankesätt och livsvillkor, så saknas tyvärr denna förmåga hos österbottningarna. Bort med dom.

Nånting lurt måste det ju vara med rekryteringen. Man ser inför sin inre blick hur en av grötsmedjans styrelsemedlemmar (även han bördig från det förhatliga landskapet) har traskat längs med landsvägen till grannbyn där uppe i norr.

Man ser ävenledes (inför sin inre blick, fortsättningsvis) huru han knackar på dörren till en liten röd stuga med vita knutar. Dörren öppnas av en trött Forsgård (som tagit sig en välförtjänt paus efter det tunga arbetet på åkern och bara hunnit sätta in en pris snus). Forsgård finner sig glatt överraskad bli tillfrågad om han är villig att lämna sitt älskade Österbotten för en stund, bosätta sig i Den Största Staden i Landet, och arbeta för allas väl och ve och framtid (i bakgrunden hörs landskapssången Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå etc...)?

Styrelsemedlemmen får ett jakande svar och beger sig till grannstugan som finns endast ett litet stycke därifrån. När han vid denna lilla stuga kallar på värdinnan lägger Siv smörkärnan åt sidan för att möta sin gäst. När hon ställs samma fråga som vid den första lilla stugan en kort stund innan svarar även hon glad i hågen ja! (österbottningarna har ett glatt och välvilligt lynne, förutom finnarna som sticker varandra med kniv).

Den tredje lilla stugan får också besök, där har invånaren just rest sig från tramporgeln och avslutat sin psalmsång och morgonandakt. Till Styrelsemedlemmens oerhörda glädje är även unge herr Dan villig att jämte de andra uppoffra sig och träda i finlandssvenskhetens heliga tjänst (och det är med glädje och ödmjukt sinnelag man uppfyller en sådan plikt!).

Ja, ni fattar.

Så gick det som det gick. De två sistnämnda har nu återvänt till smörkärnandet och psalmexekverandet, men det fanns tydligen en stuga till i byn som Styrelsemedlemmen kunde gå till. Vackert så. Och nu måste det väl ändå vara slut på bulken med österbottningar med rätt sorts moralisk resning. Resten nasar bara snus.

Jag vill avslutningsvis bara önska Grekisk Gröt lycka till, i 1808-09 finns nog fröet till vår framtid, resten får vi läsa om i kolumnerna (som skrivs av utvalda skribenter) på smedjans webbsidor.

Tyst det är i huset...

Alla andra utom jag befinner sig för tillfället på kurs i textkritik, förmodar jag. Eller åtminstone största delen av mina arbetskumpaner. För av den ursprungliga besättningen på cirka 15 pers så återstår i denna stund endast jag.

Tro inte att jag har tråkigt. Nejnej. Jag funderar på spännande saker som dokumenthantering, metadata, klassificeringsobjekt, taggar, kontrollerade ämnesordlistor och knark och sex. Fast de där sista grejerna är inte riktigt sant. Skrev dit dem bara för att kontrollera att jag själv är vaken.

Det är jag nog inte.

Imorgon har vi firmajulfest. Riktigt trevligt brukar det vara. Fjärran från de tider och platser då man kunde höra ljudet av svettigt och fumligt grovhångel, komplett med öppnandet av bälten och dragkedjor och allt, bakom nödtorftigt stängda dörrar i korridoren.

Denna arbetsplats är hångel- och julfestskandalfri. Allt var bättre förr. Kanske man borde blanda mera knark i julbrödet eller nåt.

Stöd min press!

Oj. Nu får sig das Partei en släng med sleven igen. Denna gång på grund av det presstöd som rättvisepartiet är tänkt att fördela, och har fördelat på så sätt att pressen får 270.000 euro, och das Partei får 540.000 euro. Detta enligt uppgift i Hufvudstadsbladet. Fast det kan bygga på ett missförstånd. Det gör det för det mesta när det gäller uttalanden som kommer från partikansliet.

[I detta skede upptäcker jag att under den tid jag skrivit detta inlägg så har nya uppgifter kommit angående presstödet och SFP, texten nedan är alltså skriven innan jag tagit del av det som står i Hbl, i juttun som är länkad ovan ;-)]

Detta har föranlett en del kommentarer från de finlandssvenska tidningshusen, parat med en förfrågan om man möjligen på partikansliet kunde tänkas dela med sig, inte av pengarna, utan av nåt slags information rörande hur den dryga halva miljonen i så fall ska användas.

Det vill man inte, för det har ingen nåt att göra med. För det är Partiet som har fått pengarna, och Partiet besluter naturligtvis själv om hur man använder slantarna, och nån orsak att för pressen redogöra för hur presstödet används ser man inte.

Hav förtröstan, folks. Jag kan avslöja vilka hisnande, innovativa och nydanande planer som finns bakom detta beslut. Way beyond kurser i svenska för ryskspråkiga. Ljusår från Papperspeppar.fi.

Pengarna kommer att användas till att en helt ny, stor aktör på mediafältet. Genom att slå ihop Medborgarbladet med Kyrkpressen, EOS och Frisk Bris kommer man att skapa en ny plattform som når ut till inte bara alla finlandssvenskar, utan också kommer att få tidningshus som Alma Media och Hesari att skakas i sin grundvalar.

Håll i er nu: alla finländare kommer att få denna nya veckotidning sig hemsänd, finlandssvenskarna genom en obligatorisk prenumeration, övriga finländare genom gratis utdelning. Ei tässä vielä kaikki: en engångsgåva på 100 euro och en skraplott med en veckas vistelse i Finlands svenskaste kommun Korsnäs (all expenses included) som huvudvinst ska gå ut till de finskspråkiga läsarna.

Man ser hur värmen och julfriden sprids i Republikens stugor tack vare detta överraskande och generösa initiativ. Man ser hur hårdföra centerpartister smälter som en bortglömd Dacapo i bakfickan, Karleby överförs till Jakobstad och Ellu, inrikesministeriet, presidentens slott och HUCS för sin nya placering i Vasa. Som byter namn till Wallinstad, efter den nya presidenten.

Så långt allt väl. Den nya veckotidningen behöver naturligtvis personal, och de 1380 anställda ska rekryteras via Marthaförbundet, Handelsgillet i Helsingfors och Norra svenska Österbottens trädgårdsförening, medan Ålands 4H utser sina egna redaktörer (250 personer som ansvarar för den månatliga Ålandsbilagan).

Man siktar på snarare på representativitet vad olika regioner, samhällsklasser och yrken beträffar än på att stirra sig blind på eventuell erfarenhet från tidningssektorn. En ledningsgrupp, som kommer att bestå av de samlade styrelserna från SFP, SLS, tankesmedjan, ÅA, SFV, Pernå frivilliga brandkår och Kottböle hembygdsförening, kommer att garantera att arbetet leds på ett professionellt och inkännande vis. Ledningsgruppen kommer att präglas av ett cirkulerande ordförandeskap, så att alla 52 medlemmar hinner vara ordförande en gång i kvartalet. Minst.

Denna modell har man grunnat på ganska länge och genom ett demokratiskt kabinettsbeslut på ett möte hos frimurarna i Åbo har man bestämt sig för att denna lättarbetade och genomskinliga modell är den optimala, med avseende på omständigheterna. Det kanske inte öppnar sig för en lekman, men här har man parat en lång tradition av förankring av styrelsearbetet i det djupa folkleden, med mikrosubversivt nytänkande som har en klar vetenskaplig grund.

Innehållet vill man inte uttala sig om så länge det hela är under planering, men till linjen hör att den nyhetsrapportering som kommer att finnas skall skötas av läsarna (interaktivitet!) på så sätt att man sänder in sina nyheter, den som så önskar, och sedan röstar de övriga läsarna på de tre mest intressanta artiklarna bland de insända bidragen, som sedan publiceras.

Publiceringen kommer att föregås av en besvärstid på tre veckor, då läsarna och de andra författarna till nyhetsartiklarna kan överklaga valet av juttun.

Överklagandet går till på att man debatterar på tidningens egen bloggsajt (modeller står att skåda på bloggen.fi och framför allt Kyrkpressens blogg) och den som får flest kommentarer och finner de mest nyskapande invektiven vinner. Vinnaren utser sedan enväldigt de två andra bidragen.

Vidare lär det bli en stående kolumn som behandlar olika etikettsfrågor, denna anses så viktig att den kommer att vara den enda som översätts till finska. Det första året kommer att behandla vilka skor som passar vid vilka tillfällen - en sneakpeak ger vid handen att det faktiskt är frågan om den uppdatering och avsevärd modernisering av gängse bruk: har man t.ex. gröna Doc Martens med steel cap på sig, får man klämma på vem som helst utan att man behöver vara full. Det visste ni inte.

Resten av upplägget och innehållet, förutom nyheter och sidan med käytöstapoja, är höljt i dunkel, men senast år 2020 kommer vi att ha reslutatet i handen, då det är tänkt att det första provnumret skall utkomma. Personalen och styrelsen kommer dock att börja arbeta redan från inkommande årskifte.

Och som alla kan förstå så räcker de 540.000 eurona ingalunda till för att genomsföra ett projekt av denna magnitud, utan den potten kommer att användas till en seminariekryssning till Estland, där man fyller hela Tallinks flotta med seminariedeltagare under tiden 27-30.12 2008. Syftet med seminariekryssningen är att skapa visioner för veckotidningens långsiktiga mål samt utveckla den finlandssvenska snapstraditionen till ytterligare förfining.

Slut på nyhetsflödet för denna gång, jag följer med spänning med läget. Och, jo, jag kommer naturligtvis att bli anställd på det nya mediahuset (vars namn, liksom veckotidningens, ännu är hemligt, men det lär ska ha med någon krydda av nåt slag att göra... Gurkmeja?) som förste vice redaktionssekreterarassistent med ansvar för kopiering, städning av vessorna och skrivande av ledare.

Nattvak

Märkligt hur det stannar av, efter att jag kom hem från sjukhuset för en vecka sedan har jag mest suttit och petat saker ur näsan, omväxlande tittat på tv och däremellan svurit över regnet som strilar ner. Oupphörligen (både svärandet och nederbörden).

Sömnen vill inte infinna sig, men insomnian är en kär gammal föjeslagare, nu ackompanjerad av postop nästäppa. Nog så irriterande. Ibland drömmer jag att jag äter sand, bara för att vakna av att munnen är torr på grund av att jag inte kan andas genom näsan. Så vaknar man varje halvtimme, dricker vatten, somnar om.

På måndag går jag tillbaka till jobbet. Äntligen säger jag. Vete far hur jag ska lyckas acklimatisera mig efter fyra (4!) veckors frånvaro, tänker stå och krama kaffekokaren i pentryt tills det börjar kännas bra igen. Och så håller vi tummarna för att det inte finns någonting skumt i ventilationssytemet, något som varit föremål för fastghetschefens uppmärksamhet efter de senaste veckornas regnväder. Det regnar in, liksom. Jag har konstaterat att det är nåt lurt med inomhusluften redan förra hösten, kanske nån bemödar sig att ta reda på vad nu?

Fukt och märkligheter bör inte föras på tal så länge nån som ansvarar för utrymmena finns i närheten, vilken fastighetsboss som helst börjar kippa efter andan redan innan nån hunnit säga mögelspor. Eller vad fan det nu är. Ont pulver som tomtarna sprider genom ventailationsystemet kanske?

Önskelistan inför julen: inga bihåleinflammationer, inget strul med astman, löneförhöjning och frid på jorden. Amen.