Plötsligt bidde det lördag igen

Klockan är 11.29 och det är lördag. Under veckans gång har vi kollektivt konstaterat på jobbet att det finns för få lördagar i veckan. Måndagar och tisdagar känns det däremot som om det skulle finnas gott om. Fast jag vet inte om måndagarna är värst, de går för det mesta så snabbt att man knappt hinner märka dem, då har arbetsdagen gått i ett nafs utan att man riktigt förstått vad som hänt. På tisdagen, däremot, tar chockverkan ut sin rätt. Bort med tisdagarna. In med en extra lördag istället.

När det är lördag så hinner man läsa tidningen lite mera ingående, men ibland undrar man om det är värt det. Ledarsidan i Republikens Största Svenskpråkiga Tidning är lika förutsägbar, platt och deprimerande som vanligt (kan ingen lyfta ut Månssons poänglöst pinsamma krior ur tidningen..?), debattsidan blåser kissnödigt av diskussionen om det nya chefsjobbet ambassadtafsaren fått (att bevaka bilden av SFP i media kanske i och för sig sitter som hand i handske för innehavaren av jobbet, och partikansliet fortsätter starkt i den tragikomiska genre de övat i under de senaste åren), insändarna om kriget i Gaza präglas av de obligatoriska inläggen av israelvännernas feberaktiga försvar av utbombningen av remsan, med hundratals civila dödsfall som resultat.

I Volt är Janne Strang rädd för att han inte ska känna igen Henrik Schyffert.

Sen är det "Älä ruoki lamaa" och mun-mot-mun-metoden på landets ekonomi som gäller i massmedia. För all del, men är det inte en överdriven konsumtion (med pengar som man egentligen inte har) som lett till denna recession? Och vad ska den som inga pengar har konsumera med?

Ute lyser solen och jag ska gå på teater ikväll. That' good news for you!

Den intellektuella kökkenmöddingen finns här!

En fortgående diskussion på jobbet rör hur man ska handskas med alla underliga och halvkökkiga idéer som kommer uppifrån och småningom hamnar på ens skrivbord. Underliga är de för att ingen, knappt upphovsmannen själv, vet riktigt vad de syftar till och vem som ska genomföra dem och varför, och halvkökkiga eftersom de legat och jäst i nån intellektuell kökkenmödding där alla andra låter sina dumpade idéer vila i frid, medan en del tror sig finna svaret på alla arbetslivets gåtor just i denna hög.

Ibland firar dock den tillfälliga optimismen sina segrar. Min kollega på andra sidan bordet tänker sig alltid att hon ska bli mer lik en Pollyanna i mötet med de bekymmer och utmaningar* som korsar ens väg i detta märkliga arbete. Jag säger bara en sak ang. rollmodeller och inspirationer i arbetslivet: Ulrike Meinhof. Det finns helt enkelt idéer som borde skjutas ned och bombas ut innan de får fladdra iväg och sprida sig som en unken fis, här hjälper ingen positive thinking, I tell you.

*utmaning är som alla vet en eufemism för allt det där som man bara vill ska försvinna när man blundar i 15 sekunder men som aldrig gör det, el jefe står alltid kvar där och fortsätter lägga ut texten.

Stiffy Stiff

Min nacke och min rygg (den övre halvan) gaddade sig samman och bestämde sig för att inte samarbeta med resten av mig. Påföljden blev att jag under helgen knappt kunde klä på mig (eller av mig), dricka vatten ur en flaska, ta en bok ur bokhyllan, lägga mig i en säng, vända på mig i den samma eller försöka stiga upp ur den. Ja, jag hade till och med uppenbara problem med att torka mig i rumpan när jag gick på toaletten, om jag ska vara ärlig. Och nej, jag bad inte om hjälp med detta.

Efter att ha knaprat S****lud ett par dagar så är jag naturligtvis fit for fight, någorlunda (så här en måndag) och kunde infinna mig i arbetsfört skick vid svarven denna morgon, efter att ha förslösat ett veckoslut i (gnölande över) ryggont.

Allt väl so far, ända tills jag kom fram till att jag egentligen borde sammanställa en förteckning över artiklar som getts ut i fyra olika serier här hos oss, ett tämligen tidsdrygt arbete vars innebörd inte riktigt passar ihop med allmäntillståndet nu, med stillasittande vid datorn och plitande på den samma i allt för många timmar i sträck.

Så jag researchar lite idag och börjar sammanställa imorgon. Det mesta finns naturligtvis inte listat nånstans i elektronisk form, utan allt ska rotas fram ur innehållsförteckningarna i gamla publikationer, som alla håller på att falla sönder på grund av ålder. Jag letar mig småningom mot hyllorna med de gulna(n)de ryggarna. Och undanber mig associationer rörande ryggar och ålder så där i gemen.

Nu ska jag springa ett varv runt rummet och försöka få igång min defekta lekamen igen, hejtå!

Fakiren och volgasvampen

Efter en förvirrande räcka helgdagar varvat med vanliga jobbdagar, som inte känts särdeles vanliga på grund av att de tycks infalla så slumpartat och omotiverat, så börjar det väl ta sig med den s.k. vardagen igen. Låt vara att detta blev en kort vecka med endast tre arbetsdagar, men vi får väl betrakta denna vecka som en typisk mjukstart.

Trettondagen begicks i Jakobstad - eller noga räknat dagarna strax innan. Synnerligen behagligt, framför allt att stifta bekantskap med fenomenet snö igen, speciellt i den torra och kalla form den uppträdde på marken och i träden. Inte som tunga våta blaffor som vräker ner oavbrutet i x antal timmar för att inom ett dygn börja smälta bort med en halvmeter snöslask att vada igen som omedelbart resultat.

Mors försenade julklapp, som forslades med från hemstaden, inger fortfarande motstridiga känslor. Jag har nu ägnat mig åt att ligga på en spikmatta 20 minuter varje dag sedan måndagen, och förutom att det kräver en oomstridlig självplågarnatur så vet jag inte vad jag ska säga därutöver.

För all del man känner sig dåsig och avlappnad efteråt, men skönt är det banne mig inte när det beger sig. Troligen är det dock behagligare än att smälla sig på tummen med en hammare, vilket också vore ett sätt att locka fram endorfinerna genom smärta.

Tidvis undrar jag om inte shaktimattan är den nya volgasvampen. För dem som inte genomlevt det många sätt bisarra 80-talet kan jag meddela att det är ett slags jästsvamp som man förvarar i en glasburk med vatten, processen sätts igång med en tillsats av socker och bums har man en dryck som hjälper mot snart sagt allt. Tanterna i min hemstad förvarade sina hemsliga svampar i ett skåpen, och vete tusan om det inte återfinns förtorkade rester av den hälsoboomen här och var i radhusen på den österbottniska slätten ännu.

Spikmattan ska få sig en rejäl chans. Blodcirkulationen och de tidigare nämnda endorfinerna upplever ett snabbt uppvaknande tack vare den brutala och stickiga behandlingen, så jag säger ouch några dagar till. Sen ser vi.

Vi börjar väl med VM 1983?

Nyårsaftonen kom och gick, hann mellan braken och smällarna slänga in ett par glas skumvin, och igår när krutröken lagt sig så låg jag iklädd min pyjamas och nötte soffan. Den traditionsenliga nyårsdagspizzan inmundigades på eftermiddagen, och däremellan försökte jag hålla ett öga på dagens tvutbud. Yle Teema sände nåt slags sammanställning från friidrotts-VM i Helsingfors 1983, och det säger ganska mycket.

Tarja Halonens nyårstal svischade förbi, hann dock notera att hon uppehöll sig en stund vid våldet i samhället, det höga antalet mord och brott mot liv som Finland årligen bidrar med till EU-statistiken, och speciellt antalet kvinnor som går en våldsam död tillmötes i en parrelation.

Huruvida det har nån praktisk betydelse att presidenten tar upp dessa saker vet jag inte, men det faktum att så många i detta land dör till följd av våld är sannolikt ingen slump, och inte heller nåt som kommer att försvinna av sig självt.

Presidentens nyårstal kan ju också jämföras med statsministerns hälsning till folket under årets sista dagar: vi ska konsumera mera och på så sätt hållas flytande år 2009. Tack Vanhanen, det värmde.

Speciellt för dem som lever på utkomststöd, och vars inkomster inte påverkas av de skattesäkningar regeringen aviserar, och vars realinkomst bara sjunkit under hela 2000-talet, så klingar orden om ökad konsumtion säkert som en hög färsk koskit i öronen.

Som alla kommer ihåg tyckte vår regering att det inte är bråttom med att åtgärda just deras situation utan de kan vänta ett tag till. Andra låginkomsttagare, och framför allt: höginkomstattagare också, har fått sin del av kakan. Är det nån som tror att det i dagens läge kommer att finnas nån politisk vilja att hjälpa dem som har de lägsta inkomsterna, med den recession som inte bara knackar på dörren, utan redan sparkat in den?

Å andra sidan så visar en gallup att över hälften av landets invånare kan tänka sig att avstå från en skattesänkning. Men så mycket prestige som investerats i skattesänkningarna, och med mantrat om den ökade konsumtionen, så tror jag inte att regeringen backar.

Köldknäppen håller i sig, och den här bakfyllan kan bli knepig att vakna upp till. Vi kör vidare enligt klassisk kokoomusstil: arbetslösa och sjuka vill bara slingra sig undan och leva på andra (d.v.s. på alla rediga och schyssta samlingspartister), och de ska därför hållas kort.

Samhällsklimatet känns just nu lika fräscht som VM 1983.

Men vi fortsätter. Eftersom vit januari inte längre är nån större utmaning, så kör vi 90 vita dagar istället. En bekant bleknade under nyårsaftonen när han insåg att detta är 1/4 av året, och mest intressant blir det ju att se hur man klarar tre månader som social outcast. Fast den första månaden märks det knappast, då ska ju hela republiken spänna, men sen?

Det finns en grej som oroar mig, och det är den obligatoriska årsfesten i februari. Har svårt att tro att jag klarar en kväll nykter i långklänning och pumps. Antingen för jag väl röka på, eller så blir det att bryta för den kvällen. Ett I-landsproblem, med andra ord.