Plötsligt bidde det lördag igen

Klockan är 11.29 och det är lördag. Under veckans gång har vi kollektivt konstaterat på jobbet att det finns för få lördagar i veckan. Måndagar och tisdagar känns det däremot som om det skulle finnas gott om. Fast jag vet inte om måndagarna är värst, de går för det mesta så snabbt att man knappt hinner märka dem, då har arbetsdagen gått i ett nafs utan att man riktigt förstått vad som hänt. På tisdagen, däremot, tar chockverkan ut sin rätt. Bort med tisdagarna. In med en extra lördag istället.

När det är lördag så hinner man läsa tidningen lite mera ingående, men ibland undrar man om det är värt det. Ledarsidan i Republikens Största Svenskpråkiga Tidning är lika förutsägbar, platt och deprimerande som vanligt (kan ingen lyfta ut Månssons poänglöst pinsamma krior ur tidningen..?), debattsidan blåser kissnödigt av diskussionen om det nya chefsjobbet ambassadtafsaren fått (att bevaka bilden av SFP i media kanske i och för sig sitter som hand i handske för innehavaren av jobbet, och partikansliet fortsätter starkt i den tragikomiska genre de övat i under de senaste åren), insändarna om kriget i Gaza präglas av de obligatoriska inläggen av israelvännernas feberaktiga försvar av utbombningen av remsan, med hundratals civila dödsfall som resultat.

I Volt är Janne Strang rädd för att han inte ska känna igen Henrik Schyffert.

Sen är det "Älä ruoki lamaa" och mun-mot-mun-metoden på landets ekonomi som gäller i massmedia. För all del, men är det inte en överdriven konsumtion (med pengar som man egentligen inte har) som lett till denna recession? Och vad ska den som inga pengar har konsumera med?

Ute lyser solen och jag ska gå på teater ikväll. That' good news for you!