Vi börjar väl med VM 1983?

Nyårsaftonen kom och gick, hann mellan braken och smällarna slänga in ett par glas skumvin, och igår när krutröken lagt sig så låg jag iklädd min pyjamas och nötte soffan. Den traditionsenliga nyårsdagspizzan inmundigades på eftermiddagen, och däremellan försökte jag hålla ett öga på dagens tvutbud. Yle Teema sände nåt slags sammanställning från friidrotts-VM i Helsingfors 1983, och det säger ganska mycket.

Tarja Halonens nyårstal svischade förbi, hann dock notera att hon uppehöll sig en stund vid våldet i samhället, det höga antalet mord och brott mot liv som Finland årligen bidrar med till EU-statistiken, och speciellt antalet kvinnor som går en våldsam död tillmötes i en parrelation.

Huruvida det har nån praktisk betydelse att presidenten tar upp dessa saker vet jag inte, men det faktum att så många i detta land dör till följd av våld är sannolikt ingen slump, och inte heller nåt som kommer att försvinna av sig självt.

Presidentens nyårstal kan ju också jämföras med statsministerns hälsning till folket under årets sista dagar: vi ska konsumera mera och på så sätt hållas flytande år 2009. Tack Vanhanen, det värmde.

Speciellt för dem som lever på utkomststöd, och vars inkomster inte påverkas av de skattesäkningar regeringen aviserar, och vars realinkomst bara sjunkit under hela 2000-talet, så klingar orden om ökad konsumtion säkert som en hög färsk koskit i öronen.

Som alla kommer ihåg tyckte vår regering att det inte är bråttom med att åtgärda just deras situation utan de kan vänta ett tag till. Andra låginkomsttagare, och framför allt: höginkomstattagare också, har fått sin del av kakan. Är det nån som tror att det i dagens läge kommer att finnas nån politisk vilja att hjälpa dem som har de lägsta inkomsterna, med den recession som inte bara knackar på dörren, utan redan sparkat in den?

Å andra sidan så visar en gallup att över hälften av landets invånare kan tänka sig att avstå från en skattesänkning. Men så mycket prestige som investerats i skattesänkningarna, och med mantrat om den ökade konsumtionen, så tror jag inte att regeringen backar.

Köldknäppen håller i sig, och den här bakfyllan kan bli knepig att vakna upp till. Vi kör vidare enligt klassisk kokoomusstil: arbetslösa och sjuka vill bara slingra sig undan och leva på andra (d.v.s. på alla rediga och schyssta samlingspartister), och de ska därför hållas kort.

Samhällsklimatet känns just nu lika fräscht som VM 1983.

Men vi fortsätter. Eftersom vit januari inte längre är nån större utmaning, så kör vi 90 vita dagar istället. En bekant bleknade under nyårsaftonen när han insåg att detta är 1/4 av året, och mest intressant blir det ju att se hur man klarar tre månader som social outcast. Fast den första månaden märks det knappast, då ska ju hela republiken spänna, men sen?

Det finns en grej som oroar mig, och det är den obligatoriska årsfesten i februari. Har svårt att tro att jag klarar en kväll nykter i långklänning och pumps. Antingen för jag väl röka på, eller så blir det att bryta för den kvällen. Ett I-landsproblem, med andra ord.