Fakiren och volgasvampen

Efter en förvirrande räcka helgdagar varvat med vanliga jobbdagar, som inte känts särdeles vanliga på grund av att de tycks infalla så slumpartat och omotiverat, så börjar det väl ta sig med den s.k. vardagen igen. Låt vara att detta blev en kort vecka med endast tre arbetsdagar, men vi får väl betrakta denna vecka som en typisk mjukstart.

Trettondagen begicks i Jakobstad - eller noga räknat dagarna strax innan. Synnerligen behagligt, framför allt att stifta bekantskap med fenomenet snö igen, speciellt i den torra och kalla form den uppträdde på marken och i träden. Inte som tunga våta blaffor som vräker ner oavbrutet i x antal timmar för att inom ett dygn börja smälta bort med en halvmeter snöslask att vada igen som omedelbart resultat.

Mors försenade julklapp, som forslades med från hemstaden, inger fortfarande motstridiga känslor. Jag har nu ägnat mig åt att ligga på en spikmatta 20 minuter varje dag sedan måndagen, och förutom att det kräver en oomstridlig självplågarnatur så vet jag inte vad jag ska säga därutöver.

För all del man känner sig dåsig och avlappnad efteråt, men skönt är det banne mig inte när det beger sig. Troligen är det dock behagligare än att smälla sig på tummen med en hammare, vilket också vore ett sätt att locka fram endorfinerna genom smärta.

Tidvis undrar jag om inte shaktimattan är den nya volgasvampen. För dem som inte genomlevt det många sätt bisarra 80-talet kan jag meddela att det är ett slags jästsvamp som man förvarar i en glasburk med vatten, processen sätts igång med en tillsats av socker och bums har man en dryck som hjälper mot snart sagt allt. Tanterna i min hemstad förvarade sina hemsliga svampar i ett skåpen, och vete tusan om det inte återfinns förtorkade rester av den hälsoboomen här och var i radhusen på den österbottniska slätten ännu.

Spikmattan ska få sig en rejäl chans. Blodcirkulationen och de tidigare nämnda endorfinerna upplever ett snabbt uppvaknande tack vare den brutala och stickiga behandlingen, så jag säger ouch några dagar till. Sen ser vi.