Köa för bröd

Förra fredagen åkte jag med åttans spårvagn ut mot Arabiastranden från Tölö. Passerade Frälsningsarméns brödkö och såg några av de 20-30% i Vanhanenlandia som man inte behöver prata om för att 70-80% är nöjda.

Det är också bland de 70-80% som röstarna återfinns, och det är där man skall fiska efter röster. De andra (20% av Finlands 5,3 miljoner invånare utgör ju bara dryga miljonen av befolkningen) behöver man inte ta i beaktande för de är avundsjuka. Avundsjuka är fult, det vet varenda människa. Och eftersom vår regering är inriktad på att leda och arbeta för de 7-8 av 10 medborgare som räcker till för att upprätthålla det politiska system vi nu har, så lär väl ingenting förändras i framtiden heller.

Men: ett tecken på hur väl ett samhälle mår är förmågan att ta hand om dem som är mest utsatta. Att en stor del av befolkningen ser sina realinkomster stampa på stället (med god tur) eller till och med sjunka (vilket i praktiken sker får många) när hyror, matpriser och sjukvårdsavgifter stiger, är ett reellt problem, inte något som skall tigas ihjäl i den nöjda majoritetens namn.

Jag torde räknas in bland de 70-80% som fått det bättre. Jag är inte nöjd med den utveckling högerut som vår regering driver på. Framför allt så är jag äcklad av den arrogans som Vanhanen uttrycker i sin iver att lägga locket på diskussionen av en tilltagande fattigdom bland dem som har det sämst. Och detta sker upprepade gånger.

Kanske vi skall vara tacksamma för att vår statsminister framhärdar i sina idiotiska uttalanden? Vi slipper åtminstone höra den tomma retoriken om sociala förbättringar och ens möjligheten till något slags jämställdhet i Republiken Finland.

You're on your own, fattiglappar, face it. Det stora flertalet skall forstätta upprätthålla nidbilden av demokrati och framgång. I praktiken är ni utelämnade åt er själva.

Glad Valborg i brödkön!

Kryss

Jag har tillbringat tiden mellan söndag eftermiddag och tisdag morgon på kryssning, Helsingfors-Stockholm-Helsingfors. Man kan fråga sig varför. Speciellt eftersom jag är erkänt dåligt på att köpa saker och överhuvudtaget spendera pengar på all möjlig dynga, vilket är det primära syftet med att placera folk på en pråm utan möjlighet att avlägsna sig därifrån på x antal timmar.

Kryssningen är ett resultat av min vilja att bidra till mänsklighetens fromma. Jag köpte ett antal lotter (4 st) i samband med en basar för ett halvår sedan, trygg i min förvissning om att jag, som vanligt, aldrig vinner nånting. Så icke denna gång.

Huvudvinsten rasslade in och jag kryssar. Och kryssar. Och kryssar. Saldot blev en flaska skumvin och några askar Läkerol från taxfreen. Ett par öl i puben och VM i snooker, direktsänt från Sheffield. En ryslig massa underhållning av pubtrubaduren som envisades med att sjunga alla de tråkigaste låtarna av Simon & Garfunkel (Sounds of silence, The boxer, Homeward bound, Scarborough fair). America kunde han inte, den enda sång ur Paul Simons repertoar som man med någorlunda gott samvete kunde tänka sig att låta en pubpublik ta del av.

En eloge skall Lasse Pe dock ha för att han lät El condor pasa vila i frid. Tack.

Body's in trouble

Tänk om man, ens för en alldeles kort stund, kunde ta timeout från sin egen kropp.

Luft!

Våren är ju, sin triumfatoriskt exploderande växtlighet och värme till trots, en lidandets tid för astmatiker och allergiker (NB! jag är inte ens ironisk). Gatudammet virvlar och allsköns ukrainska partiklar svävar runt i sfären, och jag längtar efter att vara någon annanstans.

Grämer mig ibland över att lungsanatorierna gått ur modet efter andra världskriget. Jag kan se mig själv vilande, i halvliggande ställning, på en bred balkong vid ett sanatorium i Davos, med en god bok (Thomas Manns Bergtagen vore ett förutsägbart val) och en kopp gott te (lapsang souchong, kanske).

Men med min tur så skulle jag väl hamna i en förvuxen spjälsäng i en polsk saltgruva, en behandlingsmetod som väl i och för sig sannolikt har en större effekt på lunghälsan än den friska alpluften.

Man jag vill alpluft! Jag vill inte polsk saltgruva, har besökt en sådan, men det är en annan historia.

Bo, bo dyrt

Jag har fascinerats av en lapp som hänger på anslagstavlan i den lokala butiken här ett stenkast från min arbetsplats. Bland lapparna om olika slag av reikibehandlingar och erbjudanden om juridisk hjälp och hundvaktande, finns det också upprop av folk som söker bostad. Ifrågavarande familj söker en större lägenhet omfattande 3-5 rum, med en maxhyra på 1200. I Kronohagen.

Det är bra att ha en positiv inställning till livet och tro att allt ordnar sig. Men med tanke på hur hyresutvecklingen sett ut i denna stad de senaste åren så har jag svårt att inbilla mig att de hittar en lägenhet i den här trakten för någonting ens i närheten av den summan.

Vilket leder vidare till frågan om hur folk har råd att bo i den här stan överhvudtaget. Klart är väl att man inte nödvändigtvis behöver bo just i denna ändan av stan, men faktum är att du för 1200 euro har svårt att hitta något som det ryms mer än 2 personer i, om du vill bo relativt centralt. Med relativt centralt menar jag allt som finns inom 5 kilometers radie från järnvägstorget.

I Åbo kan man hyra en hundrakvadratare mitt i stan för strax över tusenlappen. Bara som en jämförelse. Om man bor på vischan kan bygga ett hus och betala av på sitt lån och ändå kommer man inte i närheten av 1200 i månaden.

Så vad gör man här?

Ingen återvändo

Sista föreställningen av Viirus No return gick igår kväll, och kombinationen av Kafkas text(er) och Cezaris bearbetning och regi resulterade i en märkligt levande och gripande pjäs. En historia om hopp och framtidstro, även om alla vet att trots all mänsklig ansträgning och alla silverkantade drömmerier, kan det bara sluta på ett sätt. En uppsättning likkistor på hjul, en för varje skådespelare, fanns närvarande på scenen som en påminnelse om detta.

Ändå sysselsätter sig människan med att att drömma, försöka uppfylla sina förväntningar och planera framåt, kort sagt: leva. Och så är det ju: vad har vi för alternativ?

I pjäsen väntar en uppsättning "artister", mindre professionella skådespelare, på att få sitt livs chans på Den Största Teatern i Oklahoma. De kommer aldrig fram.

Jag hade glömt hur bra skådespelare Robert Enckell är. Aldrig har jag sett någon prestera ett enmansfyrverkeri för hand, där man såg hur raketerna sköts upp mot himen, exlpoderade och skjöt ut strålar av silver och guld. För att sedan falna och slockna med en sista vissling.

Snuva

Ibland undrar jag om jag inte, riktigt på riktigt, är Finlands största, enskilda snorproducent. Jag borde banne i mig bli sponsrad av Serla. Jag kunde ge allergisnuvan ett nytt ansikte. Eller näsa.

Grodliv

Min tanke löper som en treväxlad Trabant i en isländsk uppförsbacke. Segt och med ett plågat kvidande från intellektets överhettade växellåda. Trabanten klarar inte så mycket idag.

Igår träffade jag några goda vänner som jag inte sett på alltför länge, varför skall det vara så svårt att hålla kontakten mellan varven, frågar man sig. Det är väl knappast bara jag som slarvar, under vintermånaderna är det som om förmågan att använda både telefon och epost avtog med en 90-95%, men sedan kommer april och så märker man att det är som med cyklandet, huj vad det går när man kommer på att man kan. Ha ett liv utan för hemmets fyra väggar och sin arbetsplats, that is.

Ibland undrar jag varför det sociala livet i detta landet ter sig som en grodpopulation i vintersömn under istäcket, för att plötsligt förvandlas till en sjudande, kväkande göl av kommunikation, som när vårsolen börjar avge värme (eller enligt almanckan kunde avge värme) plötsligt springer ut i ett intensivt umgänge under några korta vår- och sommarmånader.

Och från september framåt sluts dörrarna, dras gardinerna för, täcket dras upp över öronen. Eller om man så vill, istäcket lägger sig.

Idag konsert. Då får man sittta tyst och fin på sin plats. Visste ni att grodor inte kan dricka, förresten.

Träningsvärk

Så roligt man kan ha. Så trött man kan bli av att ha roligt. Det är någonting lurt med det där.

Åbovisiten drog ut, precis som åbovisiter plägar göra. På hemvägen på tåget hade vi ännu inte lyckats göra slut på alla ord, nu har jag träningsvärk i talorganen. Skönt att vila upp sig på jobbet.

You give me fever...

... in the morning. Oklart är väl vem det är som ger, men jag har den. Så stora delar av dagen har jag tillbringat i sängen, tidvis försökt läsa, men ögonen vill inte hållas öppna. Nu väntar jag närmast på att det skall bli tillräckligt mycket kväll så att jag skall kunna gå och lägga mig på riktigt.

Imorgon får febern ge sig, det har jag bestämt, jag skall nämligen till Åbo och delta i ett ledningsgruppsmöte. Klingar kanske inte i allas öron som något strålande dagsprogram, men jag vet att det kommer att bli enormt roligt. Nystart på en kurs jag varit med och ordnat i olika omgångar. Detta är nummer fyra i ordningen, alltid lika spännande att se vad det artar sig till.

Nu över och ut. Eller in, mellan lakanen

Ett kom-tillbaka

Ja, och så glömde jag att nämna att Edith Södergrans 116:e födelsedag firades i samband med Åbo poesidagar, med hallontårta och bubbel, som sig bör. Ett utropstecken i samband med födelsedagsfesten var Nilla Hansson, ackompanjerad av duktige gitarristen Christer Karlberg. Nilla gjorde sig känd som en fin uttolkare av visor under 1980-talet, sedan var det tyst ett tag, men nu har hon uppenberligen börjat uppträda så smått igen. Och det är kul det, speciellt hennes och Christers uruppförande av en text av Bror Rönnholm, med musik snodd av Erik Satie, satte sig på en pinne i minnet.

Så fick vi veta att det bör en liten inte alls oäven kuplettsnickrare i Bror R. Nu är det bara att hoppas på att Rönnholm-Hansson-Karlberg(-Satie?) fortsätter samarbetet.

Karlberg har erfarenhet av allehanda uttolkare av vokalmusik. Turnerade i olika repriser med Monica Z. Bland andra.

Frisk Dikt

Känns märkligt att besöka en stad som man bott i i nästan 20 år och bo på hotell. Åbo poesidagar har avnjutits i roligt sällskap och nu återstår bara att försöka orientera sig i vardagen igen. Fast vad det galna i poesin (temat löd Poesi och galenskap) egentligen syftade på vet jag inte om vi egentligen kom närmare. Förutom att all (bra) poesi på något sätt går emot förnuftet. Vill man göra en riktigt dålig definition av vad lyrik är, och det tänker jag göra nu; pass på, kan man säga att det är en samling anomalier som återkommer med olika frekvens.

Så jag passade på att fråga en viss litteraturkritiker vad Frisk Dikt är. Litteraturkritikern, vars litteratursyn, åtminstone som den tar sig uttryck i hans dagliga värv, jag inte riktigt delar, meddelade genast att det kan han svara på. Frisk Dikt är Runebergs Älgskyttarne. Och det kan vi väl hålla med om att friskt och sunt har nationalskalden skrivit. Fast beskedet om Älgskyttarne gjorde en annan kritiker, och god vän till mig, illa berörd, eftersom hon tyckte att just den dikten är en av de få saker JLR skaldat som ännu kan ge en njutningsfull läsupplevelse.

Jag tvår mina händer.

Däremot hade jag glömt bort hur mycket jag tycker om Barbro Lindgrens böcker, vad är det med mig?

I don't know what I'm doing...

... och det var väl ungefär så långt Rufus Wainwright hann på sin andra låt under gårdagens konsert innan han tappade bort sig i texten på This Love Affair. Att konserten var den första under denna turné märktes med all önskvärd tydlighet, ibland ett litet trevande mummel, ett litet felslag på pianotangenterna, nervösa skratt.

Men missförstå mig rätt: Rufus W är en fantastisk sångare och en riktigt habil pianist, och han har skrivit ett antal intelligenta och välarrangerade låtar som det är en njutning att höra på. Gitarrspelet var vad det var, fyllde sin funktion det också.

Och så fick jag höra min favoritlåt The Art Teacher, och inte bara min, av applåderna att döma.

He asked us what our favorite work of art was,
But never could I tell it was him
Oh, I wish I could tell him --
Oh, I wish I could have told him