Ingen återvändo

Sista föreställningen av Viirus No return gick igår kväll, och kombinationen av Kafkas text(er) och Cezaris bearbetning och regi resulterade i en märkligt levande och gripande pjäs. En historia om hopp och framtidstro, även om alla vet att trots all mänsklig ansträgning och alla silverkantade drömmerier, kan det bara sluta på ett sätt. En uppsättning likkistor på hjul, en för varje skådespelare, fanns närvarande på scenen som en påminnelse om detta.

Ändå sysselsätter sig människan med att att drömma, försöka uppfylla sina förväntningar och planera framåt, kort sagt: leva. Och så är det ju: vad har vi för alternativ?

I pjäsen väntar en uppsättning "artister", mindre professionella skådespelare, på att få sitt livs chans på Den Största Teatern i Oklahoma. De kommer aldrig fram.

Jag hade glömt hur bra skådespelare Robert Enckell är. Aldrig har jag sett någon prestera ett enmansfyrverkeri för hand, där man såg hur raketerna sköts upp mot himen, exlpoderade och skjöt ut strålar av silver och guld. För att sedan falna och slockna med en sista vissling.