Not so hot

Jag vet inte. Astma måste vara en av de mest osexiga sjukdomar som finns, inget av det romantiska skimmer som förknippas med den gamla, goda tidens tbc och allt vad den dekadenta, intellektuella och unga, vackra kretsen led av innan penicillinet slog igenom står här att finna.

Bara flås vid promenerande och i trappor och spridda svordomar över de vältränade 75-åringar som spurtar förbi mig på väg från butiken. Fast snart sparkar kortisonet igång på allvar, och den sedvanliga lätt speedade känslan ger en den lätta touch av mani som behövs när man annars bara är seg och flegamtisk (de som har studerat sin humoralpatologi vet att flegmatikerns varande är präglat av ett överskott av slem som ger den drabbade ett trögt och sävligt temperament).

Människan fungerar ju dock på det viset att långsamma förändringar i hälsotillståndet är något som kroppen förvånansvärt lätt anpassar sig till, och en maklig försämring i ens hälsa märks knappt, ända tills man inte kan ta sig upp för trapporna till jobbet utan att stanna halvvägs och vila, och när man anpassar sina inköp i matbutiken enligt vad man bedömer att man orkar släpa med sig hem.

Köper jag en liter youghurt och en burk juice idag, så får jag ta mjölken och morötterna imorgon, typ. Undra på att de läkare jag träffar (ofta olika varje gång) sitter och grinar illa när de lyssnar på mina lungor och konstaterar att det inte behövs något stetoskop för att bedöma vad problemet består av. Däremot inser jag på deras reaktioner att de bedömer tillståndet som allvarligt - allvarligare än vad jag gör - ska patienten tas in? Ska patienten förses med dropp? Ska patienten skickas iväg för vidare konsultation?

Patienten har inte någon större lust att hospitaliseras, utan går hem för att karpa upp sig tillräckligt mycket för att kunna infinna sig till den bihåleoperation som finns inprickad om två veckor, väl medveten om att ingen läkare i världen går med på att operera någon som är i det skick vederbörande är i just nu.

Men kortisonet är astmatikerns bästa vän i världen, åtminstone om man bortser från biverkningarna, och om två veckor får de i lugn och ro ägna sig åt mina bihålor på öronpoliklinken. Den andra bihåleoperationen på drygt ett och ett halvt år. Jag lever i den fromma förhoppningen om att det blir rätt denna gång, och att jag får det där lilla extra hålet i mitt huvud som jag så väl behöver.