Var tvungen att gå och läsa lördagens ÅU för att se att jag inte uttryckt mig olämpligt på nåt sätt i den telefonintervju som gjordes på fredagen. Så vitt jag kunde se så lär inga insändare, åtal eller polisanmälningar vara på kommande i efterdyningarna.
Men man vet aldrig. Endera dagen står nån med basebollträt bakom ytterdörren och väntar.
Vad det gällde? Hanoi Rocks. Inget som har några som helst anknytning till pressen, dagspolitiken, kulturfonden, satanism eller makramé. Kom ihåg att det addera attributet "finlandssvensk" till listan i föregående mening. Jag orkar inte göra det.
Fast med denna farten - och med lika länge till på mina lustiga mediciner - så börjar jag snart orera som en full(fjädrad) politiker. Vete fan hur det går då. Får väl stämma mig själv eller nåt.
Nu ska jag istället gå lugnt och snällt och sätta mig med min bok. Fortsätter med NKBY-författarna och tar itu med Peter Sandströms Gigant.
Det rimmar illa
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Kul! Huvudsaken är ju att man säger något. Vågar säga något!! Så många är alltför tysta. De väntar på guld:-))
Det är snyggt med silver...
Skicka en kommentar