Jag ska måla hela världen, lilla mamma

De senaste dagarna har en diskussion om duktiga flickors anstormning till yrkesutbildningen, företrädesvis målarlinjen, figurerat i spalterna i Helsingin Sanomat. Det hela fick sin början med att en studiesekreterare vid Uleåborgs yrkesinstitut beklagat sig över att flickor med bra betyg nu fyller alla platser vid inträdesproven.

Tanken är att alla dessa flickor förläst sig på inredningsmagasin och sett för många inredningsprogram på tv, och sålunda förletts att börja studera sånt som de egentligen inte ska befatta sig med. Det är nämligen tungt och osexigt, och inte alls trendigt.

Fast det fattar de inte.

Vad värre är, nu tar de studieplatserna av grabbar som traditionsenligt inte har så höga betyg men som nu trillar bort när dessa hopplösa hikipinkon - som naturligtvis borde gå i gymnasiet - vill göra nåt annat.

Har vi hört det förr?

Problematiskt är det också med tjejerna i gymnasiet, världsfrånvända 7L-studenter i veckad kjol som vill bli jurister, läkare och lärare. Dem vill inte redaktören Minna Lindgren se flera av (enligt HS 23.4) och då börjar man ju undra vad dessa alltför duktiga flickor som så grundligt missuppfattat sin plats i tillvaron ska ta sig för?

Budskapet lyder alltså att flickorna själva borde fatta att stiga till sidan. För duktig får man inte vara (och bli jurist) och inte heller konkurrera med skoltrötta eller annars icke-anpassningsbara, uppenbart målarsugna, upproriska pojkar (jfr med den stereotypa motbild som brukar erbjudas, smarta killar som inte riktigt orkar anpassa sig till systemet, men som måste få en ny chans - boys will be boys, ni vet).

Så hur ska vi ha det? Och varför har vi inte kommit längre än så här? När jag gick i skolan på 1970-talet försökte jag som 11-åring byta det som då hette handarbete till träslöjd. Min mamma gick till skolan för att diskutera detta, och beskedet var föga överraskande att det nog inte går.

Men drygt 30 år senare låter det fortfarande likadant, varför?

Eesti part 2

För ett tag sen var jag alltså i Estland, ett ställe som jag, liksom många andra finländare, gläds åt att få återupptäcka efter att Sovjetunionen rämnade med ett brak för 20 år sedan.

På konferensen i Tartu träffade jag min vän T, numera bosatt i Åbo, men född och uppvuxen i Tallinn. Till våra gemensamma nöjen brukar höra att dricka vodka, äta saltgurka och skråla med i det estniska punkbandet Propellers greatest hits.

Propeller fick sitt genombrott under slutet av 80-talet och eftersom ordet punk var förbjudet så skrev de låtar som hade titlar som Pankrott (bankrutt), eller sånger om parkbänkar, eller räknade i låttexten kort och gott upp veckans alla dagar på tyska (ett laddat språk, minsann), som i låten Was ist die Woche.

Här i Finland kunde man sjunga Poliisi pamputtaa utan att de kom och gjorde det.

Nu blev det inte nån vodka- och saltgurksseans när jag träffade T, men jag räknar med att vi hinner ta igen det. Det behövs ibland.

Men när jag hängde i Tartu så kunde jag inte låta bli att tänka på att T, som är lika gammal som jag, har haft en helt annan ungdom än jag. Mina killkompisar här behövde inte tillbringa två år i Röda armén. I Sibirien.

Och det var det avgjort bättre alternativet, kriget i Afganistan var i full gång och många unga ester tjänstgjorde där.

Det ni.

Lumppapper och teater

Jag har varit och 1) transformerat kultur några dagar i Dorpat 2) tittat på teater i Lahtis (Puhdistus). Angenäm vistelse på båda adresserna.

Konferensen i Estland var trevlig utan att bjuda på några större aha-upplevelser. Utom när en estnisk arkivmänniska tyckte att man gärna kunde printa digitaliserat material på lumppapper. På tal om långtidsförvaring. Detta i kontrast till inlägg om webb 3.0 och dylikt.

Puhdistus på Lahtis stadsteater var en mycket positiv överraskning. Anna Pitkämäki gjorde en oerhört stark Aliide och befann sig på scenen i varje minut under pjäsens gång, dramaturgiskt fanns inga svackor vilket är minst sagt ovanligt när det är frågan om en tretimmars pjäs. Välskrivet är bara förnamnet.

Inte kommer jag heller ihåg när jag senast har varit och sett en pjäs på nån finsk teater som mötts av stående ovationer. Om det inte varit frågan om nån lagom publikfriande musikal, alltså.

Så om nån har vägarna förbi Lahtis kan jag rekommendera Puhdistus. Om man får biljetter, det vill säga. I lördags var det smockfullt.

Försvar är bästa försvar

Först var det Jesu lidande. Sen kom vinterkriget. "Fastän tanksen står utanför dörren måste man tro på fosterlandet". Marja Tiura slåss för sin politiska överlevnad och lider ingen brist på jämförelsebilder.

Än så länge, får man väl säga. För när retoriken redan i detta skede rullar fram både Jesus och pansarvagnarna så undrar man vilken arsenal som kan komma i fråga längre fram i förundersökningen?

Spänningen stiger.

Det förklarade ljuset

Efter två veckor kom de äntligen, mina nya glasögon. Nu fascineras jag hur tydlig omvärlden plötsligt ter sig, gatskyltarna har skarpa bokstäver, alla lampor saknar den dimmiga halo de haft omkring sig de senaste åren, och tv:n blev HD som genom ett trollslag.

Jag känner mig snäppet skärptare, fantastiskt. Bästa placeboeffekten jag upplevt på år och dag. Undrar hur länge det sitter i?

Drömfakulteten

Sisådär drygt ett par år efter alla andra så har jag äntligen börjat läsa Sara Stridsbergs prisbelönta bok (Nordiska rådets litteraturpris 2007), Drömfakulteten. Boken berättar om feministprototypen Valerie Solanas, mest känd som kvinnan som sköt Andy Warhol, ingen lätthanterlig protagonist och det är intressant att se hur bokens berättare hela tiden utmanas och emotsägs av huvudpersonen - obstinat och synnerligen ovillig att inrätta sig i berättelsen.

Filmen I shot Andy Warhol såg jag för X antal år sedan, det gjorde inget bestående intryck på mig. Och jag funderar fortfarande på om inte Valerie Solanas kunde ha börjat i nån annan ända om hon prompt måste skjuta nån.

Historien om Solanas är, liksom Solanas själv alltid tydligen var, alltid på väg någonstans i USA, barndomens ökenlandskap, New York, olika slag av institutioner, San Francisco. Ändå börjar boken med hennes död.

Vilket i och för sig är helt följdriktigt, det var dit Valerie Solanas var på väg hela sitt liv, som en värmesökande missil. Hela tiden med den fasta övertygelsen att hon själv, och ingen annan, är den som har rätten - och skyldigheten - att definiera, tolka och precisera sitt eget liv.

Det tacksamma med Valerie Solanas som romanstoff är att så lite egentligen är känt om hennes liv, fritt fram att återskapa och uppfinna, med andra ord. Och suga näring ur hennes efterlämnade SCUM-manifest, det gör Stridsberg, som också översatt manifestet till svenska (nej, jag har inte läst det).

Utan kompromisser. Stridsberg får ständigt lirka. Och det går ständigt en stig tillbaka till barndomen, till flodstranden, till mamma.

Det stora blå

Fastnade efter maten framför tv:n och Luc Bessons vackra film Le grand bleu. Visst är det fortfarande en minst trenäsdukars historia. Den gjorde ett outplånligt intryck när jag såg den första gången, 1989 måste det ha varit, och Jean-Marc Barrs bild hängde på toaletten i flickkonglomeratet där jag bodde under mina första fyra studieår.

Visst håller filmen att titta på ännu. Till och med Rosanna Arquette är bra. Jag kan nästan förlåta henne för Totolåten som tillägnades henne och kom nån gång i början av 80-talet, och som jag uppskattar ungefär lika mycket som bältros.

Och nu märker jag halvvägs inne i filmen att det blir lite för mycket delfiner.