Sisådär drygt ett par år efter alla andra så har jag äntligen börjat läsa Sara Stridsbergs prisbelönta bok (Nordiska rådets litteraturpris 2007), Drömfakulteten. Boken berättar om feministprototypen Valerie Solanas, mest känd som kvinnan som sköt Andy Warhol, ingen lätthanterlig protagonist och det är intressant att se hur bokens berättare hela tiden utmanas och emotsägs av huvudpersonen - obstinat och synnerligen ovillig att inrätta sig i berättelsen.
Filmen I shot Andy Warhol såg jag för X antal år sedan, det gjorde inget bestående intryck på mig. Och jag funderar fortfarande på om inte Valerie Solanas kunde ha börjat i nån annan ända om hon prompt måste skjuta nån.
Historien om Solanas är, liksom Solanas själv alltid tydligen var, alltid på väg någonstans i USA, barndomens ökenlandskap, New York, olika slag av institutioner, San Francisco. Ändå börjar boken med hennes död.
Vilket i och för sig är helt följdriktigt, det var dit Valerie Solanas var på väg hela sitt liv, som en värmesökande missil. Hela tiden med den fasta övertygelsen att hon själv, och ingen annan, är den som har rätten - och skyldigheten - att definiera, tolka och precisera sitt eget liv.
Det tacksamma med Valerie Solanas som romanstoff är att så lite egentligen är känt om hennes liv, fritt fram att återskapa och uppfinna, med andra ord. Och suga näring ur hennes efterlämnade SCUM-manifest, det gör Stridsberg, som också översatt manifestet till svenska (nej, jag har inte läst det).
Utan kompromisser. Stridsberg får ständigt lirka. Och det går ständigt en stig tillbaka till barndomen, till flodstranden, till mamma.
Biljakt genom 1920-talets Helsingfors
5 dagar sedan
2 kommentarer:
Jag har funderat på att "Men" i SCUM - Society For Cutting Up Men - i engelskan lika väl kan stå för "människor" som "män". Till skillnad från andra djupt förvirrade kändismördare (t.ex. han som sköt John Lennon) var Solanas begåvad, kanske en potentiell författare, som föll för det amerikanska idealiserandet av våld. Eller så tänker jag. SCUM-manifestet är drivet skrivet, som satir betraktat, men moraliskt och intellektuellt på nivå med "Mein Kampf" ifall man skulle ta det på allvar. Ingen lätt ikon, nej.
Det inbyggda våldet i det amerikanska samhället tror jag nog kan vara ett verktyg i läsningen av Solanas, annars vore det ganska lätt att avfärda henne som spritt språngande galen... men jag har väl nog också sett SCUM som satir, främst.
Skicka en kommentar