By the end of the month...

Denna månad går snart mot sitt slut och jag märker att jag min vana trogen hunnit fylla april månad med program redan innan vi ens fått skriva 1.4. På tisdagen besöker både jag och Rufus Wainwright Kulturhuset ( med litet olika uppdrag), på torsdag skall jag se pjäsen Doktor Glas med Krister Henriksson i huvudrollen (är innerligt glad att jag haft sinnesnärvaro nog att inte titta på de nya wallanderfilmerna med KH, är utled på att man försöker sälja pjäsen med filmerna som draghjälp), och när veckoslutet stundar så söker jag mig till Åbo och poesidagarna. Poesi och dårskap lyder temat. Inte alltför långsökt, om man säger som så.

Idag så hade jag tänkt mig att jag skulle ha tagit mig till Luckan och hört på ett föredrag om Simone de Beauvoir och åldrande, men skyller på mitt eget, smygande åldrande, och ägnar mig åt matlagning och vila istället. Så där som det brukar gå på söndagarna.

Långa streck, och korta

Är det den postwienska depressionen som tagit mig, eller? Är det bara en längtan efter en vår som aldrig vill komma? Är det arbetet med att ha bytt ut korta streck mot långa på de nya webbsidorna? Långa streck är en källa till glädje och tillfredsställelse för många personer i min omgivning, till skillnad från korta streck, vars felaktiga placering leder till en känsla av ofullkomlighet och ren olust. Jag vill skänka mänskligheten glädje och frid. Jag byter ut streck.

Imorgon är det den där dagen som alla arbetets hjältar egentligen lever för. Så även jag. Då blir det en ände på det myckna streckbytandet, jag väcks till liv av det lilla pipet som hörs när jag stämplar ut mig.

Även om påsken var rolig och miljöombytet innebar ett skönt avbrott från vardagen, så var det inget vilohem vi befann oss på. Kultur i stora doser ger intellektet träningsverk. Då är det ju också skönt att återvända till en hjärndöd vardag, men energinivån skulle må bra av några nätters riktigt god sömn. Det får bli min prioritet i helgen.

Språkhanteringens vedermödor

Väl hemma igen så undrar man alltid om man verkligen har varit bortrest, eller om allt bara är resultatet av ens livliga fantasi, ett hjärnspöke som förser en med flashbacks från en centraleuropeisk huvudstad i begynnande vårskrud?

Språkligt sett så gav ju resan anledning till en osedvanlig grym behandling av det tyska språket, återigen märker man hur man kommer tillkorta, i det att man står och radar ord efter varandra på måfå, med en from förhoppning att ett igenkännandets glimt skall vakna i den tilltalades ögon. Det gick ditåt.

Operakvoten är fylld för ett litet tag. När jag hämtat mig från jetlaggen (en timmes tidskillnad) blir det något litet mera om både Wagners Parsifal på Staatsoper och Turandot på Volksoper.

I'll be back.

Vad skall chiefen få?

Snart stundar en lycklig tilldragelse: chefen fyller jämt. För att alla anställda på ett konkret sätt skall kunna ta del av denna glädjens högtid, har det per epost gått ut en ukas om att personalen måtte samla in en summa pengar, som senare skall omsättas i en gåva, ett tecken på den stora vördnad och uppskattning de underlydande önskat uttrycka.

Denna lätt dirigerade spontanitet har väckt en del grufs i leden. Varför kan inte kulierna få samla ihop till en present, och ge den frivilliga summa de själv önskar ge, om de bidra med något? VIsserligen känns upplägget, managementet och kvalitetskontrollen på ifrågavarande firma snarlik den man anar härskade på de sovjteryska traktorfabrikerna under stalintiden, så då är det väl helt korrekt att man instruerar folket i hur den store ledaren skall uppvaktas (lite Nordkorea kan det verka, men skit i det).

Det ställdes ett par högst relevanta frågor i korridorerna på eftermiddagen: kan man få presentkort på Anticimex? Och vad kostar ett lastbilslass hönsgödsel?

Freud tar emot

Om fyra dygn sitter jag på ett flyg mot Wien. En Wienguide har införskaffats, jag har inte ens öppnat den ännu. Jag är löjligt dålig på att planera mina resor och har aldrig känt något som helst behov av att i detalj fundera ut vilka sevärdheter som absolut måste ses, eller om det finns något omistligt som jag måste uppleva innan vi åker hem. Freudmuseet kunde dock vara en anhalt. Om det är öppet under tiden vi är där, det är trots allt påsk. Kanske han tar emot i alla fall?

Förresten är det litet ljug när jag låter påskina att allt sker i ett oplanerat sus, och att jag med ett tålamodigt, öppet sinne, tar emot vad staden råkar ha att erbjuda när jag äntligen låter mina sandaler pröva gatstenarna i en vandring utan egentligt mål. I verkligheten ligger det biljetter och väntar på mig både till Staatsoper och Volksoper. Staatsoper står för det något tyngre programmet (en utförlig beskrivning av hur jag tagit mig igenom 4,5 timme Parsifal - Wagners sista opera - följer möjligen i ett inlägg efter resan), medan Volksoper brukar bjuda på litet glättigare tomgångar, operetter och sådant som den mindre nogräknade kan tänkas roas av. Där blir det Turandot av Puccini, och även för den mest oinsatta person så torde den korsögde mobilförsäljaren från Wales ha gjort arian Nessun dorma någorlunda bekant.

Men innan jag sitter och tummar mitt pass vid utgången av gaten på flygplatsen ute i Vandaskogarna återstår tre arbetsdagar, som likt oskrinva blad ligger och väntar i rad på mig. Redan på måndagen kommer jag att slungas tillbaka till webbknåpandets sisyfosarbete, en outsinlig källa till frustration och intellektuell förnedring.

Missförståndet är lögnens moder?

Man upphör att förvånas. Egentligen finns det inget att säga mera om den sms:ande utrikesministern, men en ständigt återkommande aspekt kan studeras också här (liksom i fallet med den nätdejatande statsministern). Det fungerar så här: om det börjar osa bränt - ljug!

Det måste vara frågan om en ryggmärgsreflex som är särdeles utvecklad hos vissa representanter för arten homo politicus. Säg att sms:en gäller ett jobb, att jag egentligen bara svarat på sms som motparten skickat, jag missförstod nog frågan, jag har egentligen inte skickat några sms, och jag, jag träffade min flickvän på Ikea. Och så vidare.

Det finska folket förlåter och går vidare. Vet inte om bristen på omdöme är större hos våra politiker eller hos oss själva. Hur som helst tycks vi förtjäna varandra.

Brist, och bristens uppfyllande

Plötsligt hände det. Jag satt vid mitt arbetsbord och hade kommit till sidan 24 i skriften om finansministeriets kvalitetskriterier för webbtjänster (rör företrädesvis den offentliga sektorn), när jag överrumplades av ett stort sug efter knackkorv. De två, kalla, svampdolmar jag inmundigat på inrikesministeriets utfodringsanstalt hade oförmärkt sjunkit undan - idag fick jag behålla maten, såg inte röken av Päivi Räsänen i matsalen - och som en blixt från ovan drabbade mig knackkorvsdeprivationen med en aldrig tidigare skådad kraft.

Jag vet inte. Efter ett antal äkta knackkorvar kan jag bara konstatera att inte ens HK har något bestående att erbjuda för själen. Ingen tröst. En Stor Tomhet breder ut sig. I need a life.

Ett ledfossil vid ratten?

Igår omslöt smogen Helsingfors, och det som jag under en bråkdels sekund tolkade som en rund månskiva visade sig efter litet tankearbete vara solen (månen är nätt och jämt i nyfas, den runda skivan jag såg från spårvagnsfönstret hängde någonstans i öster, och klockan var 8.15 = soluppgång en och en halv timme tidigare).

Min kropp ogillar alla dessa små - och större - partiklar som svävar runt den här tiden på året. Oberoende om de är ett resultat av tung trafik och ett överdrivet bruk av dubbdäck, eller om de förts hit av förliga vindar från växtbränder i Vitryssland och Ukraina. Mina små lungalveoler ryser vid blotta tanken. Nu ryser de också på grund av den konkreta närvaron av mikroskopiskt små korn som efter varje andetag hittar fram till de allra minsta skrymslen man kan tänka sig i en människas (mina, då) andningsorgan.

Må vara att man känner sig föranlåten att bränna gräs i Vitryssland. Däremot känner jag att alla SUVägare som kör förbi mitt vardagsrumsfönster borde gasas ihjäl inne i sina bilar, att alla kepsprydda gubbar som sitter en och en i sina kukförlängarbilar och kör in från Esbo till Helsingfors varje dag borde buntas ihop och sänkas i Bastuviken (tillsammans med sin bilar) och att privatbilismen är en ideologi som borde förses med samma varningstriangel som Jim Jones och Folkets tempel.

Och innan alla bilägare sätter fingrarna till tangentbordet vill jag meddela att jag inser att man inte klarar sig utan bil på den österbottninska/nyländska/åboländska landsbygden för att det ibland inte existerar någon som helst form av kollektivtrafik. Men SUVarnas och kepsgubbarnas framfart på Mannerheimvägen väcker oberoende av detta en ofrånkomlig känsla av förakt hos mig.

Den kreativa trafikkonen

Om jag skrivit fler än ett inlägg på fyra månader så hade jag kanske kunnat uppamma en litet mer stabil känsla av existensberättigande på denna blogg. Men mitt kreativa ymnighetshorn hade förvandlats till en smutsig trafikkon vid sidan av den (a)litterära avtagsvägen som leder till alla övergivna bloggars avstjälpningsplats.

Nu har den vakne läsaren sett pluskvamperfektet i "hade förvandlats" och småningom insett att jag tycker att tiden är mogen för mig att kravla mig upp på motorvägen igen. Det är fel. Jag kommer aldrig längre än till det heldragna strecket vid vägkanten, där knatar jag vidare.

Däremot har jag uppenbart svårt att överhuvudtaget låta bli att skriva. Det kommer ni att få lida för.