Ett ledfossil vid ratten?

Igår omslöt smogen Helsingfors, och det som jag under en bråkdels sekund tolkade som en rund månskiva visade sig efter litet tankearbete vara solen (månen är nätt och jämt i nyfas, den runda skivan jag såg från spårvagnsfönstret hängde någonstans i öster, och klockan var 8.15 = soluppgång en och en halv timme tidigare).

Min kropp ogillar alla dessa små - och större - partiklar som svävar runt den här tiden på året. Oberoende om de är ett resultat av tung trafik och ett överdrivet bruk av dubbdäck, eller om de förts hit av förliga vindar från växtbränder i Vitryssland och Ukraina. Mina små lungalveoler ryser vid blotta tanken. Nu ryser de också på grund av den konkreta närvaron av mikroskopiskt små korn som efter varje andetag hittar fram till de allra minsta skrymslen man kan tänka sig i en människas (mina, då) andningsorgan.

Må vara att man känner sig föranlåten att bränna gräs i Vitryssland. Däremot känner jag att alla SUVägare som kör förbi mitt vardagsrumsfönster borde gasas ihjäl inne i sina bilar, att alla kepsprydda gubbar som sitter en och en i sina kukförlängarbilar och kör in från Esbo till Helsingfors varje dag borde buntas ihop och sänkas i Bastuviken (tillsammans med sin bilar) och att privatbilismen är en ideologi som borde förses med samma varningstriangel som Jim Jones och Folkets tempel.

Och innan alla bilägare sätter fingrarna till tangentbordet vill jag meddela att jag inser att man inte klarar sig utan bil på den österbottninska/nyländska/åboländska landsbygden för att det ibland inte existerar någon som helst form av kollektivtrafik. Men SUVarnas och kepsgubbarnas framfart på Mannerheimvägen väcker oberoende av detta en ofrånkomlig känsla av förakt hos mig.