Privatisera mera!

Helsingfors stad vill göra två flugor på smällen, spara pengar och uppmana folk till entrepenörskap genom att skära bort hundratals svenska dagvårdsplatser, förtäljer dagens Hbl.

Strålade idé! Även om jag själv inte har barn så kan jag ju inte annat än gripas av en oemotståndlig iver att starta eget. Den inneboende entrepeneuren i mig river i bröstet och vill ut. Nu är frågan bara vad man ska rikta in sig på!

Uppslagen infinner sig som flugor runt ett svinhus i Jeppo en het julidag och jag vill bara dela med mig av några:

Jag vill ha en egen spårvagn. I detta entrepenörskap ingår också att jag köper upp banan mellan Hauhoparken och Estnäsgatan, en sträcka som nu trafikeras av 7A, sen kör jag till jobbet varje morgon vid åttasnåret, parkerar vagnen i trakten av riksarkivet och vänder hemåt efer fyra. Passagerare tas upp i den utsträckning jag orkar bry mig. Verksamheten är reklamfinansierad, jag snor de kunder som Peppar.fi ska dra in 700.000 e i året på genom finlandssvensk, eh, vuxenunderhållning med kända svensksinnade profiler.

Preventiv friskvård. Jag har inga problem med att upplysa folk om att de är för feta, äter fel, röker och dricker för mycket och ska röra på sig mera. Efter att jag och klienterna gemensamt fastställt problemets art, så upplyser jag dem vidare om att de ska ge fan i att äta kebab, röka, supa och sitta hemma och titta på all skit som kommer på tv eller porrsurfa, utan istället äta grönsaker och börja stavgå. Förbannade apskaft.

Koordineringen av min nyskapande religionsundervisning. Religionsundervisningen är liksom det mesta som folk lär sig i skolorna helt överflödig (med undantag för läsa, skriva, de fyra räknesätten och sexualundervisningen). Vi lottar ut olika trossamfund och religiösa kotterier och sekter som gärna tar emot nya adepter och skickar eleverna dit. Religionslärarna sparkas och staden sparar multum. De nya proselyterna kan hänge sig åt att sprida respektive glatt budskap till varandra. Så lär skoleleverna känna en mångfald av läror.

Jag fakturerar gärna för konsulttjänsterna. Om nån förser mig med Helsingfors stads faktureringsadress löser vi detta på ett litet kick.

There goes the Grannskap

Att flytta innebär bland andra ting att man förses med en ny uppsättning grannar. För egen del tycker jag inte alltid att det känns så där oerhört lustfyllt att börja botanisera i den okända fauna som konglomeratet av grannar utgör, men det kan inte hjälpas.

Speciellt när det första granne man får syn och försöker hälsa på börjar flacka med blicken som en blandmissbrukare på väg med expresståg in i avtändningsfasen, och inte förmår klämma ur sig ett hej trots två implicita uppmaningar i form av var sitt käckt hej från P och mig.

Må vara att detta sannolikt bara är det yttersta uttrycket för den haggifiering som hos mig fortskrider i jämn takt. Men om man har råd att köpa en lägenhet som betingar ett pris på närmare en halv miljon euro så har man fan i mig råd att säga hej åt dem man möter i trapphuset.

Vilket omedelbart leder in tankarna på nostalgiska vägar, till andra grannar, i andra hus.

En av mina favoriter härrör från 4:e våningen på Trädgårdsgatan i Åbo, där jag och min dåvarande bodde i våningen rakt under. Under sommaren 1994 satt jag och författade det som skulle bli en avhandling pro gradu (blev) och skjutsa mig ut ur Åkademin (icke!), ett arbete som ibland drog ut på tiden och skulle ha fortgått långt in på nätterna om inte grannen ovanför hade haft så regelbundna vanor.

Prick halv tolv varje kväll så hördes lustfyllda suckar och stönanden från etaget ovanför när grannen levde ut sitt aktiva men uppenbart också tämligen ensamma kärleksliv. Punktligheten var häpnadsväckande och detta ordlösa men ändå så avklarnade uttryck utgjorde för mig en bakre tidsgräns för det likaledes ensamma skrivarbetet. Som dock var präglat av en större tystnad.

Jag slutförde mina studier, vad grannen slutförde vet jag inte, han ersattes av en skäggig transvestit som brukade ringa på hos min pojkvän när jag inte var hemma, i halvdana och rätt misslyckade försök att skapa (även där: sexuell) kontakt.

Trevligast bland grannarna i det huset var nog den tyske glaskonstnären med uppenbara drogproblem, men det är också en annan historia.

Remove my head

Sitter i packlådshelvetet och glor. Killen som kom in med packlådorna idag på eftermiddagen stod en lång stund framför de överfulla bokhyllorna och undrade om det finns hiss i huset som vi ska flytta till.

Det finns det.

Innan dess så kommer jag sannolikt att behöva skjuta upp koffein intravenöst för att släpa mig igenom packandets alla faser (uppgivenhet, desperation, falska förhoppningar, psykos) innan själva flyttandet är över.

Jag behöver en break.

Berlinrester

Berlinresan ter sig redan som ett minne blott, och det är i och för sig två veckor sedan vi åkte iväg för att hälsa på i teutonernas rike. Säga vad man vill om Berlin, men för den vackra arkitekturens skull behöver man inte söka sig dit.

Däremot är det en ganska avslappnad stämning som råder i stan, ta en tur via lördagsmarknaden på Kollwitzplatz nästa gång ni åker dit så förstår ni vad jag menar.

Maten? Crosskitchen är bara förnamnet. Kombinationen currywurst och Veuve Clicquot kan te sig lockande vid första anblicken... nej, nu ljuger jag.

Däremot börjar jag först nu förstå att vi sannolikt står inför en av livets stora gåtor.

Det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad är meningen med boboll? Och vilken kulinarisk kretin kommer i närheten av att ens låta idén (tänk Platon) om currywurst äntra sinnet samma dag som idén om äkta fransk skumpa?

Man fragt sich.

e-wars

Har suttit på ett antal seminarier med temat e-publicering och e-böcker de senaste veckorna. Det har tidvis varit rätt intressant. Speciellt när man iakttar hur två sinsemellan mycket olika (motsatta, ja) principer kolliderar med varandra i högljudshastighet: nämligen tanken om öppenhet och tillgänglighet, och att alla som vill ska kunna ta del av t.ex. vetenskapliga resultat (open access, folks!), i kontrast till framför allt de stora förlagens svartsjuka fokuserande på att begränsa tillgången, upphovrättsfrågor och kontroll av användningen av e-publikationer. Någon ska betala för kalaset, vilken dagens googlifierade fildelargeneration har svårt att begripa (tycker förlagen).

Nånstans mittemellan ska användare, läsare och bibliotek orientera sig, och snabbt märker man att tillgången till den fria informationen är en princip som biblioteken får pruta på för att kunna erbjuda åtminstone nån relevant service till sina användare.

För användare är vad vi är, snarare än läsare.

Den typ av e-böcker som åtminstone de vetenskapliga biblioteken är mest intresserade av är olika slag av kursböcker, som ofta är utlånade, har långa väntetider, är slutsålda eller har snotts av nån överenergisk student (visste ni förresten att det finns folk som lånar och stjäl böcker av den enkla anledningen att andra studerande inte ska ha möjlighet att tenta?). Förlagen är i omvänd ordning inte just alls intresserade att ge ut kursböcker i elektronisk form. Varför? Det lönar sig inte. Pappersböckerna går åt i alla fall, och universitetsbiblioteken och studenterna betalar.

Se här har vi ett område där ingen konkurrens stör förlagens business. De böcker som används som kursböcker är inte utbytbara, åtminstone med mycket få undantag, och säljaren bestämmer priset. Biblioteken betalar.

Själv har jag konstaterat att jag sitter i en litet lustig sits; jag arbetar på ett förlag men jag är också utbildad bibliotekarie (eller informatiker, om ni så vill. Det tycker folk låter finare. Precis samma utbildning är det såviså frågan om). Ska vi invänta att den yrkesmässiga schizofrenin bryter ut nu?

Tror inte det. Informatikerns credo "rätt information, till rätt människor, vid rätt tidpunkt och i rätt format" skulle jag antagligen haspla ur mig även under tortyr, och jag tror att många förlag missar en chans att t.ex. använda e-material som ett sätt att nå ut till nya läsare (eller användare, som sagt).

Alla förlag har inte ett utbud som alla vill ha till vilket pris som helst. Då är e-boken (gratis!) ett sätt att nå en ny publik, att visa upp vad man kan och sannolikt också öka försäljningen av den traditionella boken.

För det är ju som med allt annat, om ingen vet vad man har att erbjuda, så köper ingen, och om man har bra grejer så vill man ju gärna att folk ska veta om det.

Traumauret

På mitt jobb, där det är viktigt att alla dörrar i huset är stängda så att ingen i misstag förirrar sig in på och träffar nån levande varelse från nån annan avdelning, håller man sig med en stämpelklocka för att kunna följa upp att alla lata smitare man lurats att anställa faktiskt befinner sig på jobbet.

Vad man gör där är det inte alltid så noga med.

Stämpelklockan hör till de föremål som har sitt omedelbara ursprung hos djävulen, och jag för en ojämn kamp mot denna tingest. I förrgår glömde jag stämpla ut för "arbetsresa", vilket tvingade mig att inleda en epostkorrespondens med timeconens yttersta väktare om vad, hur och varför korrigeringar ska göras.

Idag hade jag förträngt att jag är på väg till Berlin i morgon bitti, men påföljd att utstämpling "jag-borta-på-egen-tid-och-ni-ska-skita-i-vad-jag-gör" icke blev exekverad på önskat sätt.

Timeconmannen har alltså mail att vänta. Han tycker inte om att göra korrigeringar. Han har antagligen en uppsättning vaxdockor föreställande alla i personalen och i skrivande stund sitter han och trycker in ytterligare en knappnål i dockan föreställande mig.

Jag tror jag tar och pluggar ur ett tag.

Titta, mor! Det blev ett flödesschema!

Men problemet är att det blev det inte alls det. Jag försöker komma igång med arbetet med det som nån gång i en avlägsen framtid ska utmynna i ett processhanteringsverktyg på mitt jobb. Jag mindmappar så det står härliga till. Jag skriver listor på vad?, varför?, vem? och hur?, som jag ska presentera på tisdag. Jag ringar in informationsflöden och ansvarsfördelning.

Erfarenheten säger att det är bortkastat att skapa system som folk inte vet vad man ska använda till och som de upplever som krångliga eller nåt slags överlopps dynga som nån (oftast ledningsgruppen eller el jefe eller nån annan Satan's little helper) kommit på att alla ska tvingas använda, men som inte ger nåt mervärde.

Alltså måste man få folket att inse det här är nåt som i allra högsta grad har att göra med deras jobb, och att det finns en point med att ha ett verktyg av det här slaget.

Det ska vara en flasköppnare när man vill korka fredagsölen och inte en cykelpump när man vill steka ägg, för att använda mig av ett mycket avancerat bildspråk och höja upp hela tanken till en svindlande abstraktionsnivå.

På detta följer så, att undertecknad ska kunna motivera arbetet med processbeskrivningar och -analyser på ett vettigt sätt. Problemet är bara att när det gäller att skapa modeller av den s.k. verkligheten i form av till exempel flödesscheman och/eller andra sexiga sätt att grafiskt visualisera* ett skeende, så inser jag att mina synapser inte är ägnade åt att göra dylikt.

Alltid när jag öppnar ett ritprogram så blir jag varse att det inom mig antagligen gror ett egendomligt syndrom som skulle ta åtminstone två tredjedelar av alfabetet i anspråk om nån psykiater fick i uppdrag att ställa diagnos.

Jag blir som en femåring på kombinerad sockerfylla och speed, en Borderline Collie som ska valla en Livets Ord-konferens i det sista stadiet av andeuppfyllelse. Kvadraterna, romberna och ovalerna i programmet saknar betydelse och sammanhang för mig, allt är bara ett enda stort kaos där lådor, bollar och pilar lever sitt eget liv.

Kanske dags för en öl?

*ord som sexig, grafisk, visualisera och avledningar av dessa i en och samma mening ger vid handen att denna text skulle handla om nåt helt annat. Snuskhummer där.